Med anledning av Moderna museets utställning 2023 hade tjugoförsta Månväven lite extra fokus på Monica Sjöö, både i text och bild. Missade du utställningen i Stockholm så kommer den tillbaka till Sverige och kan ses i Malmö hösten 2024.

Den stora kosmiska Modern i Monica Sjöös gestaltning

av Hannah Gruffman

Monica Sjöös skapande arbete och aktivism har sedan länge stått Moder Jordsamfundet nära. Sedan hennes återgång till den Stora Moderns livmoder 2005 har vi genom Monica Sjöös minnesfond haft gåvoinsamlingar till olika projekt jorden runt som ligger i linje med vår uttalade närvaro i världen. I hennes produktion ser vi många gudinnor och uppmaningar till kvinnors frigörelse. Hennes syn på den stora kosmiska modern som den skapande modern delar också samfundet. Monica Sjöö var aktiv i kvinnorörelsen, fredsrörelsen och miljörörelsen och hon band dem samman genom sin egen andlighet och engagemang. Hon var aktiv på den oberoende konstscenen i Stockholm som ung och såg sig själv som aktivist genom hela sitt skapande arbete. Samma ambition har även Moder Jordsamfundet och det är därför väldigt roligt att det största muséet för modern konst i landet, Moderna muséet, fångar upp och belyser hennes konstnärskap. Utställningen Den stora kosmiska modern visades under sommaren och hösten i Stockholm, åker sedan vidare till Modern Art Oxford för att återigen landa på svensk mark under 2024 och visas på Moderna Museet i Malmö.
Något år innan Monica Sjöö lämnade den här världen träffade samfundets grundare henne på en gudinnekonferens i Bath i England. Hon var redan då hårt märkt av sjukdom, men hon blev engagerad i samfundets arbete och det faktum att det äntligen hände något i Sverige. Hon är fortfarande hedersmedlem hos oss. Politik, andlighet och feminism vävdes hos henne samman och det gladde henne att, till skillnad från många andra andliga sammanhang där fokus ligger på den personliga andliga utvecklingen, så hade samfundet en politisk ton, en vilja att förändra världen.

Vanasamfundet Moder Jord arbetar i en anda där en tydlig förändring av världen och våra villkor i den är möjliga. Där olika historiska rörelser är sammanvävda till ett och där den kvinnliga kraften ses som den skapande kraften. Att möta detta även i en konstnärlig kontext som genom Monica Sjöös arbete med ibland serieartade målningar med starka utrop och en feministisk agenda har betytt mycket och hennes bilder har gett en extra dimension till vår gärning i världen.
I ett minnesord vid Monica Sjöös återgång till den Stora Modern skriver Naud Vanarot på samfundets hemsida att ”Monica var feminist men med en helt annan grund än flertalet feminister. Hennes övertygelse var att hela den patriarkala världen, alla patriarkala strukturer måste upplösas. Allt annat bara var att skrapa på ytan för att få den yttre verkligheten att te sig lite mindre människo- och naturfientlig. Monicas grundläggande feminism fanns djupt nere i jorden, i tidens begynnelse, hos den Stora Modern. Det är detta hon förmedlar både i sin konst och sitt författarskap. Monica var alltid politiskt aktiv men aldrig politiskt korrekt, hon var alltid konstnär men anpassade sig aldrig till konstetablissemanget.”

Hannah Gruffman arbetar som kulturchef, har bland annat en fil mag i kultur och mediegestaltning

Monica Sjöö – en politisk visionär på Moderna museet

av Maria Bratt
Ursprungligen publicerad i Feministiskt perspektiv

Feministen och miljöaktivisten Monica Sjöö har nu en utställning på Moderna museet i Stockholm. Hennes verk har kallats ”Sjuttiotalets livmoderfeminism.” Visionären tog tidigt politisk ställning inom queerrörelsen innan den blev etablerad. I hennes verk är det fokus på kvinnan som föder, fostrar och vårdar. Under 1960- och 1970-talet när hon började hitta sin egen stil tar hon ställning om fri abort och preventivmedel under den starka feminismen som rådde då. Även influenser som spiritualism och miljö var mycket aktuell under den här tiden och inspirerade Monica Sjöö.
Hennes syfte med skapandet var att förena andlighet såväl som politik i konsten. Verken är fulla med mönster och symboler med syfte att dekorera. Hennes konst var ett verktyg till att förändra samhället. Det är inget skönhetsmåleri – det är radikal politik. Hennes stil är både dekorativ och grotesk samtidigt.
Monica Sjöö föddes i Härnösand 1938 och växte upp med sina föräldrar som båda var konstnärer. De skilde sig senare och Monica Sjöö flyttade med sin mamma till Stockholm. Vid 16 års ålder rymde hon hemifrån och reste runt i Europa. Så småningom flyttade hon till England där hon bildade familj. Hon återvände till Stockholm 1968.
När jag går ner för trapporna på Moderna museet och kommer till nedre planet där hennes utställning börjar möts jag av banderoller med budskap och texter om klimatet. Texterna lyder bland annat: Climate justice = social justice, Tiden rinner ut – agera nu. Det ger mig en försmak om vad som väntas i Sjöös utställning. Klimathot och aktivism.

Konstnären var kontroversiell under sin tid då hon var aktiv med sitt skapande. Verken präglas av klimataktivism, feminism, spiritualitet. Hon kämpade med miljöfrågor och förtryck av kvinnor. Både i konsten och politiska aktioner som demonstrationer där hennes verk användes. Många målningar är gjorda i olja och på ett flertal finns politiska citat och texter. Det är motiv med barnafödande, kvinnoporträtt och kvinnokroppar. De är influerade av kubism. Det är både skarpa och mjuka övergångar i färgsättningen. En del verk är i teckning. Det psykadeliska i starka färger, nästan neonfärgade, symboliserar andlighet. Det är färgstarkt och färglöst samtidigt.
Monica Sjöös blandning av spiritualism, kvinnoporträtt och miljöpolitik ger ett spretigt intryck. Hon ansåg säkert själv att dessa element förenades, men det blir en märklig blandning som har svårt att gå ihop, men samtidigt är intressant tänker jag. Det händer mycket i verken och det finns mycket energi. Det berör och provocerar. Vissa av dem är groteska. Men hon har helt klart en egen och originell stil. Det finns ingen tvekan om vad målningarna vill säga. Det låg rätt i tiden med den politiska aktivismen som tema, men samtidigt var hon visionär och jag gissar att somliga inte förstod sig på hennes konst under hennes levnadstid. Det finns dock ingen tvekan om hennes skapande i dag då ämnena hon behandlade är mer aktuella än någonsin.

Med Monicas egna ord

Ur The Great Cosmic Mother
The characteristic of an olympian god (patriarchal) in contrast to a mystery god (matriarchal) is that the Olympian’s form is rigidly fixed, and always human. He has lost his animal forms and his magical ability to transmute from one energy shape to another. He has lost his alchemical properties. The olympian is idealized, rationalized, aloof deathless – and so ultimately he seems too geomenic to move us. All poets have had trouble making him interesting, because he isn’t. The olympian does not evolve, he apotheosizes – to the blare of trumpers. This means he is not born from woman, or earth, or matter, but from his own absolute will. He represents a static perfection, in human form, incapable of transformation or ecstatic change; as a God, he is an intellectual concept. And so the energy exchange between all creatures and their magically shape-changing deity is lost. The mystical-evolutionary power connection is broken: God becomes mere idea, and his world mere mechanism.

Ur intervju i Goddessing Regenerated 1999
If you’ve got Cheryll Straffon’s book Pagan Cornwall, there’s an image I did of Hel in there with horns. I don’t know where it came from. I did this on a Samhain night on the Full Moon in Wales. I’d never seen this kind of picture of Hel, but that is how she appeared in my minds eye.
Hel was the Fairy Queen. She lives within the mountains, within the mounds. She’s an Otherworld Goddess.
You know that’s why the Christians call it “Hell” because Hers was a blessed uterine shrine, full of holy waters and the fires, the red hot magma within the Earth. This is the shrine you reach underneath the holy well. Of course to the Christians, to have been born of a woman, out of a womb, is “hell”.

2002 ställde Monica ut i St. Petersburg. I utställningskatalogen skriver hon:
In recent years I have been rediscovering my Northern heritage, traveling in 1994 to Saamiland on the Arctic circle. I have been excited by the discoveries of the graves of warrior women or amazons of the Eurasian steppes, of great women who were also shaman priestesses, their bodies covered in magical tattoos, wearing high head-dresses and buried with both weapons and magical tools.
Some of these graves have been found because the permafrost in the Altai mountains in Siberia is melting with the climate change which threatens us all. The forests in Siberia and the indigenous peoples who live there are now threatened by logging, and the way of life of the Saami people, an ancient Lapland people, are also threatened by mining and damming of the great rivers.
So it is with a mixture of joy and grief that I have been rediscovering the mythology and sacred places of my northern heritage.

Retrospektiv utställning, Bath 2004
I have always felt that ancient women are speaking through me, and my paintings are gateways, where ancient women and the goddesses are speaking to us now, and re-entering our reality.