Artikeln är ursprungligen publicerad i fjortonde Månväven

Denna dagen ett liv…

av Ulla Fagerås

Mitt första ‘möte’ med Ellen Key var våren 2012 när jag flanerade runt i omgivningarna kring Strand på Omberg. Huset liksom ‘kallade’ på mig och jag klev in genom solgrindarna och vandrade den branta stigen ned mot Vätterns mäktiga vågor. Min tanke var ”här har hon gått och sett på sjöns alla förändringar…” Just som jag tänkt tanken, såg jag henne stå nere vid den lilla rosenportalen mot trappan, ned mot bryggan. Jag skymtade bara henne som en skugga, men slogs av hennes raka hållning och kraftfulla utstrålning, som jag förstår (nu efteråt) kännetecknade henne både som person och som yrkeskvinna. Jag visste väldigt lite om Ellen Key vid det tillfället, men blev nyfiken och bestämde mig för att återvända till huset när det var öppet för besök.
Det dröjde ett par år innan jag återigen besökte den delen av Omberg och fick då möjligheten att, på en guidad tur, besöka Strand på insidan. Min känsla var att ‘huset’ välkomnade oss, som om Ellen stod där i dörröppningen och var glad för att vi kom. Det var som att komma hem. Det första jag såg när jag kom in var Thomas Thorilds berömda ord ”Denna dagen ett liv” som var inskrivet på entréväggen. I hennes bok Lifslinjer II tar hon upp den tanken som en symbol för hennes egen tro att ”livet skall vara en livstjänst snarare än en gudstjänst och att det meningsfulla med livet är just livet självt”. Den livstron omsätter hon i praktiken på Strand, där hon slår sig till ro efter ett kringflackande liv med föreläsningar runt om i Europa, samhällsdebatter och ett tjugotal böcker som skakade om det mansdominerande samhället. Tack vare försäljningen av böckerna, främst utomlands, kunde hon bygga Strand och på sin 61:a födelsedag, 11/12 1910, flyttar hon in i huset. De första gästerna som blev inbjudna var alla de byggarbetare som hade byggt huset.

Ellen_Key_Strand

Överallt i Strand finns små aforismer och jag kände hur Ellens kärlek till huset och platsen strömmade genom ljusets flöde från fönster och färgsättningar.
Varje gång jag besöker Omberg känns det viktigt att hedra Ellen med ett besök. Under de ‘möten’ jag haft med henne har jag förstått att hon var en väldigt speciell kvinna för sin tid. Inte bara för att hon ‘vågade’ stå för sin sak och sina åsikter i den mansdominerade världen.
Hon lär ha sagt ”Den första kvinnorörelsen var när Eva sträckte ut sin hand efter den förbjudna frukten på kunskapens träd. Så har kvinnan ständigt försökt sträcka sig över gränser som är dragna av andra”. Hela hennes liv gick ut på att leva med sin tro på människan och kanske framför allt tron på kvinnan och att den omhändertagande, livsbejakande feminina kraften var den kraft mänskligheten skulle/ska sträva efter.
Efter att ha sett Vadstena Nya Teaters uppsättning av Ljuset på Strand två gånger, blev jag ännu mer fascinerad av Ellen Key och hennes tankar över livet. Där berättas om hur Malin Blomsterberg vandrar från Skåne för att söka upp Ellen på Strand som ”påverkat henne så hon måste få se och lära känna henne”. Malin blev Ellens hushållerska och käraste vän och förutom Malin var det bara St Bernadshunden Wild som stod Ellens riktigt nära.
Enligt boken Där livets hav oss gett en strand lär Ellen sagt ”Wild, han vet icke att det finns dåliga människor i världen, Wild har aldrig sett annat än goda människor och hört annat än goda ord.”

ellen%20key%20UF

Lite fakta om Ellen Key
Ellen Key föddes den 11/12 1849 i Gladhammars socken utanför Västervik, hennes mor var Sofia Posse (brorsdotter till statsminister Arvid Posse) hennes far var riksdagspolitikern Emil Key. Ellen började tidigt att arbeta som sekreterare åt sin far och fick ofta agera värdinna vid faderns möten med kulturpersonligheter och politiker.
Hon var, som sagt, en av Sveriges stora författare, men blev mer uppmärksammad i övriga världen än här i Sverige. Hennes bok Barnens århundrade (1900), som blev översatt till 26 språk, är kanske den mest omtalade. I den tar hon upp sina synpunkter om skolreformen och barnuppfostran.
Hon var en opinionsbildare, framförallt i fråga om yttrande- och tryckfrihet, kvinnors rättigheter och sociala frågor. Enligt många skrifter var hon ofta mitt i hetluften och debatterade med både politiker och kulturfolk. Hon satte sina spår i det mansdominerade samhället och retade gallfeber på bland annat August Strindberg som i sin roman Svarta Fanor kallar Ellen för Hanna Paj och framställer henne där som intrigant och osympatisk.

Hon var också djupt engagerad i fredsfrågor. Under första världskriget krävde hon att kvinnor skulle få inflytande i samhället, inte minst genom lika rösträtt. Själv fick hon rösta första gången 1921.
Hon dog av åderförkalkning och hjärnblödning den 26 april 1926 i Strand på Ombergs sydsluttning.

Ellen Keys ideologi och liv
Hela hennes liv var i stort sett en kamp för humanism, individualism och empirism och hon blev lika mycket beundrad som kritiserad för sin ideologi. Kritiken grundade sig dels på hennes avståndstagande från kristendomen som hon ansåg moralupplösande, dels på hennes kamp för kvinnors rättigheter, hennes s.k. “antipatriotiska” hållning i fredsfrågor samt mot vad som ansågs vara en legitimering av eugenik.
Ellen utövade dessutom stor påverkan på skolväsendet, genom att hon förkastade den auktoritära pedagogiken och den segregerade undervisningen.

Efter nästan ett decennium på resande fot i Europa beslutade hon sig för att slå sig till ro på Omberg. Hennes nära vänner prins Eugen och Verner von Heidenstam hade tipsat henne om platsen där hon under åren 1910 - 1911 lät bygga Strand, med inspiration från det ”älskade barndomshemmet Sundsholm”. Här levde hon i 16 år och ägnade större delen av sin tid att ta emot gäster från när och fjärran.
Strand har efter hennes död fungerat som sommarhem och studieplats för de ”sämre lottade kvinnorna” i samhället. Ellen hade en vision om ”Det goda hemmet”, ett hem där de som levde tillsammans respekterade varandra och levde i samförstånd. Detta var vad hon menade att Strand skulle representera för dessa kvinnor.

En tanke…
Hur kommer det sig att alla dessa starka kvinnor som vågade stå upp för sina åsikter och strida för sin sak, inte får större plats i våra historieböcker eller i undervisningen i skolan?
Det sägs att vi lever i världens mest jämställda land, min känsla är att det, i så fall, borde synas i under­visningen i såväl grundskola, gymnasium och universitet!

Källor:
Axel Forsström Ellen Key
Hedda Jansson Där livets hav oss gett en strand
Riksarkivet internet
Wikipedia