Jag står med jordiga fötter i gräset och tittar upp mot himlen där hon lyser mot mig i den mörka natten. Jag känner hur hon väcker mig och viskar till mig att dansa med henne i natt. Mina nakna fötter rör sig rytmiskt över Moder Jord till musiken från växter och väsen som bor i skogen. Småknytt samlas vid kanten mellan träd och äng och tillsammans dansar vi under Moder Månes sken. Vi dansar för alla som kom före oss och för alla som ska komma efter oss. Vi bildar en cirkel under en cirkel. I natt är hon full.
Jag har så många romantiska föreställningar om hur jag vill förhålla mig till månen och verkligheten lever sällan upp till det. Jag är uppväxt i stan, på tredje våningen i ett tegelhus bland många andra, min barndom var asfalt och gatlyktor med drömmar om stjärnklara nätter och vacker skog. Vi spenderade dock mycket tid i naturen, jag var skogsmulle och vi gick ofta i skogen och plockade bär och svamp och om somrarna åkte vi till någon av de många sjöar som fanns runt omkring den stad som jag växte upp i. Men naturen var inte vardag och Moder Jord, kosmos eller månen var inget som det pratades om i min familj. Ändå har jag alltid känt mig som en del av naturen, fast jag saknade kunskap om den.

Klockan 18.44 den 24 oktober 2018 var månen i sin fullaste prakt att skåda på de platser i landet där molnen höll sig borta. Jag hade storslagna planer på en fullmåneritual och såg framför mig hur jag gjorde en eld i den stora kitteln som står på framsidan av mitt hus, jag skulle slå på trumman och galdra och dansa under månens sken. Men som vanligt var jag den kvällen upptagen med mina ”borden och måsten” så jag glömde nästan helt bort att det var fullmåne. Jag var på väg att gå och lägga mig när jag kom på att månen var full men då orkade jag inte gå ut och dra igång en eld i storkitteln och jag kände mig inte särskilt sugen på att dansa då heller. Så istället plockade jag fram mina kristaller och ljus, dukade upp dem fint på köksbordet och funderade på vad jag vill släppa taget om. Jag tänker att månen kan ta det med sig när hon försvinner mot mörkmåne och då försvinner också det som jag har gett till henne. Jag skrev ner det jag ville bli av med på en bit papper och eldade sedan upp det i min lilla kittel. De där storslagna ritualerna blir sällan av här hemma men det lilla är kanske viktigare. Det lilla blir oftare av och det är det som blir av som gör skillnad.

Mitt förhållande med månen känns som en relation som alltid har funnits där och som jag kanske har tagit för given men på senare år har blivit mer medveten om. Som barn längtade jag alltid bort från staden och drömde om ett liv på landet. Jag kände mig ofta vilsen och ensam under min uppväxt och det tror jag beror mycket på att jag växte upp på en plats som var onaturlig och att jag saknade kunskap om människan som en del av naturen. Därför känns det viktigt för mig att jag ger mina barn ett så naturligt liv och leverne som det här samhället tillåter och att jag ger dem möjligheten att skapa sin egen relation till månen.

Den 27 juli 2018 var det blodmåne och den längsta månförmörkelsen på hundra år. Jag och äldsta dottern sprang i gummistövlar och med bara ben ut i sommarnatten på jakt efter något magiskt. Månen stod då fortfarande lågt på himlen och alla träden i skogen dolde henne. Fnittrandes skuttade vi nerför grusvägen som går förbi vårt hus i hopp om att få se månen innan förmörkelsen skulle ta henne. När vi nästan var framme vid vår grannes tomt skymtade vi plötsligt en del av Moder Måne mellan grantopparna innan hon strax försvann och hon var så vackert röd. En ritual kan se ut precis som du vill att den ska se ut och att tillsammans med mina barn springa ut i sommarnatten tycker jag är en väldigt fin ritual, den hoppas jag att vi kommer att göra varje sommar.
Idag tänker jag på månen, som så många gånger förut. Jag tänker på hur hon alltid har påverkat mig med sömnlösa nätter och rastlösa ben. För mig känns det så självklart och logiskt att månen som har en sådan inverkan på jordens hav också påverkar oss människor och allt annat levande på jorden som innehåller vatten. Jag tror att det blir slitningar i oss när vi förnekar att vi är en del av naturen och att det är därför som många av oss idag inte mår så bra. Vi behöver komma tillbaka och få kontakt med Moder Jord och kliva in i naturen igen och återta den kunskap som vi en gång hade. Vi behöver dansa under månen ibland och slå på trumman och sjunga högt, så högt, så högt så att vi hör, det vi en gång glömt.

Jenny Boquist är universitetstuderad hemmaodlare, under utbildning till rituell ledare