Artikeln är ursprungligen publicerad i nionde Månväven

Kosmetiska mått

av Lone Mogensen

Bland alla suggestiva skapelsemyter sticker en ut: Platons kosmologi i Timaios. Här beskrivs kosmos i tal, geometriska former och proportioner. Platons världsbild var pythagoreisk, och pythagoreerna menade att hela universum var uppbyggt av tal och förhållanden mellan talen. Fast fysiker idag kan beskriva det mesta i världen i olika våglängder, framstår pythagoreerna ändå som en udda sekt med märkliga levnadsregler. Men i deras föreställningsvärld finns rester av en uråldrig kunskap, och det är den som skymtar fram i Platons texter.

Tänk på pyramiderna och Stonehenge som uppfördes omkring ett par tusen år före Platons tid. Det har forskats mycket i hur de kan ha byggts och hur de månne användes, men nästan inte alls i vad som drev människor att uppföra dem. Hur såg dessa människors världsbild ut? Hur beskrev de universum och människan, hur ingick deras geometriska kunskap i deras kosmologi? För stor geometrisk kunskap måste de ha haft för att kunna ge pyramiderna i Gisa så avancerade proportioner, och för att kunna placera dem på 30. breddgraden som en exakt spegling av Orions bälte med Nilen som Vintergatan. Förmodligen var denna kunskap helt integrerad i deras totala världsbild och människosyn, inte som nu avskilt från livet i isolerade abstrakta ämnen.

I boken Hamlet’s Mill öppnas dörren på glänt till glimtar av denna fornvetenskap. Fast det mesta var glömt redan på pythagoreernas och Platons tid, är det i myterna och i det mytiska språket som den gamla kunskapen kan skimra fram. Och Platons kosmologi är en sofistikerad myt.

De pythagoreiska lärorna var klart dualistiska och det manliga överordnat det kvinnliga, som när talet ett blir manligt, för att det är alla andra tals moder. I ett patriarkalt samhälle tar män åt sig kvinnors goda egenskaper och gestalter, och projicerar sina egna dåliga på kvinnorna. Förmodligen därför blir solen också manlig, för det är ju hon som aktivt ger liv, värme, ljus och olika tidscykler. Ändå var solen gudinna i stora delar av världen, t ex i det äldre Grekland och Mesopotamien, bland kelter och germanska folk. Ja, många före detta himmelsgudinnor

buntades ihop och blev gudahustrur och ”kärleksgudinnor” i stället. De forna himmelsgudinnorna hade just med den gamla kosmologin att göra, med tidens gång och inte minst: med ett gott och rättvist samhälle att göra.


Seshat

När gudinnan Inanna ska inleda sin gärning får hon allra först en mätsticka och ett mätsnöre. Det är en skapares redskap hon får, och det är inte bara jordiska och himmelska avstånd i tid och rum som kan stakas ut med dem, utan också etiska mått och moraliska steg. I den sumeriska mytologin finns även Nanshe. Det är hon som lägger ut templets planer. Ett byggt tempel är alltid ett kosmos i miniatyr, inte minst i den geometriska utstakningen på marken. Denna kosmiska tempelarkitekt Nanshe är också ”hon som känner det föräldralösa barnet, känner änkan, söker rättvisa för den fattiga och skydd åt den svaga”. I Egypten är det Maat som ger gudar och människor måtten: rättesnören för hur en människa ska handla gott, hur ett samhälle ska fungera, hur solen och stjärnorna ska vandra på himlen, så att allt är i harmonisk balans. Hon var förmodligen en gång den forna polstjärnan Vega. Den egyptiska ”arkitektgudinnan” heter Seshat. Hon hjälper bland annat faraonerna att staka ut templens planer. På en egyptisk måttsticka med 28 enheter har varje enhet ett gudanamn, med de äldsta skapargudarna först.

Det var så att de gudomar som mätte ut avstånd och rörelser i kosmos, också ansvarade för de mänskliga levnadsreglerna. Även i Platons försvunna traktat om Det goda har de etiska reglerna ett ursprung i kosmologin.

Vad är det då som mäts på himlen? Var syns dessa mått?

Föreställ dig jordklotet med sina längd- och breddgrader. Tänk bort jorden och behåll rutsystemet av de krökta linjerna, (storcirklarna). Samma system finns på dagens stjärnkartor, och av dem är fyra cirklar de viktigaste.


Kosmos ur Aristachos

Tänk dig ett jurtatält med en kraftig mittstolpe och fyra bärande ribbor, eller ett medeltida kryssvalv. Båda dessa byggnadsverk har ofta använts som mytologiska bilder av himlavalvet. Mittstolpen är världsaxen som går genom jordklotet ut vid polerna och ut i rymden. Där axen ‘träffar’ himlavalvet finns den himmelska syd- och nordpolen. Vi jordmänniskor kan för det mesta bara se en pol i sänder och himlen ser ut som en halv sfär. Men forntidens folk visste att jorden var ett klot, och deras bild av kosmos var även den sfärisk, så för att våra jurta- och valvmodeller ska bli korrekta, ska de kompletteras med ett likadant halvklot undertill.

Den himmelska motsvarigheten till den jordiska nollmeridianen genom Greenwich är den längdgrad som går genom vårdagjämningspunkten. Den finns i ena änden av stjärnbilden Fiskarna och här står solen den 21 mars. Denna astronomiska nollmeridian kallas vårdagsjämningskoluren här, och den går från norra himmelpolen genom Fiskarna och ner till södra himmelpolen. Dess fortsättning på andra sidan himlavalvet är den längdgrad som går genom höstdagjämningspunkten, där solen står 23 september (i Jungfruns stjärnbild), och kallas höstdagjämningskoluren. Båda kolurerna möts i polerna och bildar på så sätt en storcirkel. En annan viktig storcirkel går genom solståndspunkterna, dvs genom de punkter där solen står vid sommar- och vintersolstånd. De

fyra kolurerna går alltså genom var sin av de fyra ”solstationerna”, vid dagjämningar och solstånd. I det mytiska jurtatältet är solstationerna fyra gnistrande punkter i skarven mellan tältduken och marken. De markerar de fyra himmelska väderstrecken, eller världshörnen. De skapar en kvadrat innanför tältduken, så de gör människans värld fyrkantig och fyra blir den jordiska materiens tal.

Solen vandrar nere i skarven mellan tältduken och marken. Solbanan är en väl trafikerad landsväg, här färdas också planeterna med olika hastighet och här susar månen fram. Tältdukens fåll är prydd med tolv lysande stjärnbilder, zoodiaken. De bildar bakgrund till den stora landsvägen, ekliptikan.

Om jordklotet hade spunnit sin gång kring solen med jordaxen stående lodrät och pekande rakt upp, så behövde vårt tält bara snurra runt som en karusell för att bli en perfekt bild av makrokosmos. Men nu lutar ju jordaxen. Högst uppe på vårt lutande tält finns inte alls någon polstjärna. I stället slingrar sig Draken här, precis rakt lodrät upp är Drakens hjärta. Polstjärnan i tältets topp befinner sig en bit nedanför. Att hela vårt mytiska karuselltält står och lutar syns inte för oss små myror inne vid stolpen i tältets mitt. Det ser i stället ut som om det är golvet med solbanan som står på en backsluttning. Därför får vi nu två olika storcirklar nere vid marken. Den första är just ekliptikan, skarven mellan tältduken och den sluttande marken. Den andra är ekvatorn: Tänk dig hur jordklotets ekvator lossnar, sväller ut och fastnar på himlavalvet. Där ligger den som en perfekt förstoring av den jordiska ekvatorn, och lutar tillsammans med jordaxen. Så därför skär den snett igenom markplanet, alltså ekliptikan. Där dessa två storcirklar skär varandra ligger vår- och höstdagjämningspunkterna. Platon kallar dem med sitt mytiska språk för den samma och den olika.


Kosmiska ramar av Lone Mogensen

De här två liggande cirklarna bildar tillsammans med de två stående kolur-cirklarna och jordaxen ett ramverk som förekommer med olika namn i all världens myter. Det har använts genom årtusenden, det är tidens och rummets ramar, och det finns på våra stjärnkartor, i våra kalendrar och som fragment på våra urtavlor än idag. För den stjärnkunniga går det snabbt att lära sig var dessa osynliga ramar sträcker bland stjärnorna, och då syns hur de delar in himlen, ordnar den så den blir överskådlig. Det var detta som ordet kosmos ursprungligen betydde: den ordnade ytan. Ordnad och behagligt överskådlig som en väv med ett mångfärgat mönster invävt i sitt rutsystem av varp och inslag. Här kunde (och kan!) tiden mätas i många olika mått: planeternas olika omloppstider, deras rytmiska möten, månens faser och cykler, solens årliga gång genom zoodiaken och vårdagjämningspunktens tusenåriga vandring genom stjärnbilderna. Rubbades en cirkel rubbades alla. Men så länge ramverket fungerade och alla stjärnor, fixa såväl som vandrande, följde sin utstakade bana då gick inte världen under och tiden gick inte ur led. Människor hjälpte genom riter, tempelbyggen och sin egen vandel de himmelska rådarna att sköta sin uppgift att bevara den kosmiska stabiliteten och harmonin.

Som till exempel de heliga olympiska spelen som hölls var fjärde år. Jupiter och Saturnus konjugerar med mycket precisa intervaller längs med ekliptikan i ett vackert liksidigt triangelmönster. Deras möte skildrades som en brottning mellan Zeus och Kronos, (och mellan Jakob och ängeln) och tidsintervallerna bröts ner till fyra år, och firades med spelen där nakna unga män brottades och tävlade i andra sporter.

Lone Mogensen

När månen förmörkade solen fick Solmön sitt lysande hår avklippt eller en säck över huvudet för hennes blick var för skarp. Hennes älskare Aftonstjärnan var ofta den som befriade henne, och till sin hjälp hade han sin tvillingbror Morgonstjärnan. Dessa är ju båda planeten Venus, som i många kulturer världen över är den stora älskaren och charmören, ibland i dubbel upplaga som tvillingar. Sol- och månförmörkelserna följer ett bestämt mönster både i tid och i rum. I solens och månens inbördes cykler ingår det gyllene snittets proportioner, de som också finns i vår egen kropp, i växter, djur och i konst. Genom att rytmiskt flytta två pinnar i en enkel stencirkel kunde människor skapa en pålitlig års- och månkalender som också visade förmörkelsesperioderna; stencirkeln med pinnarna är liksom urtavlen ursprungligen en förenklad modell av himlavalvet.

Solens och månens mötesplatser på ekliptikan kallas idag för månens noder. I norden fick vargarna Hate och Skoll uppträda som månens noder, de som jagar solen och månen för att uppsluka dessa. Nordborna föreställde sig också att noderna rörde sig i en egen sfär precis som planeterna, sol och måne, så i den nordiska mytologin fanns nio sfärer kring jordklotet. Enstaka kulturer räknade med sjutton och nitton sfärer, och på medeltiden arrangerade kyrkofäderna de himmelska härskarorna i ett stort antal extra himlasfärer i lager efter lager bortom fixstjärnorna. Men de nio sfärerna fanns åtminstone i Sibirien och Norden.

Så förutom ramverket av mittstolpen, de två stående och de två liggande storcirklarna kommer också de sju eller nio sfärerna. Sfärerna tänktes ha mycket bestämda avstånd från varandra; pythagoreerna placerade dem proportionellt med tonerna på skalan.

Ramverket var dessutom resvägar för gudomarna, och den snabbaste vägen var himlapålen själv, för vid dess topp låg den stora korsvägen där de fyra kolurerna sprang ut. Det är denna kosmiska färd längs världsaxen som också valan och schamanen har använt sig av. Schamaner hos sibiriska folk hade en rest stång, en himlapåle, utanför sin bostad (om det inte var själva mittstolpen eller en stege i kåtan) med sju eller nio grenar som han skulle klättra upp för, när han inledde sin resa i tid och rum.

ur Naturfolkens Lif, 1899

Hos nordborna var särskilt nyårstiden en bra tid för sådana resor. Nyåret låg här mitt emellan höstdagjämning och vintersolstånd, alltså vid vår allhelgonahelg. (Som dygnet började på kvällen, så började också året med den mörka förvintern). Nyåret var ju en springa i tältet, i himlavalvet, och här låg vägen öppen till andra världar och tider. Gudar och döda kom in genom springan till människornas värld. Därför dukade och bäddade folk för sina döda vid nyårsfesten. Fast kristendomen försökte byta ut anmödrar och förfäder mot helgon och avlidnas själar i allmänhet, är våra döda fortfarande huvudpersoner i dagens Allhelgonafirande, både på kyrkogården med gravljusen och i barnens monster, för de urholkade pumporna och rovorna skulle föreställa döskallar. Den kosmiska vägen öppnades åt båda hållen, så människan kunde också resa till de dödas värld och till gudarnas. När det gamla året var slut fanns det som regel ett antal skottdagar som skulle passeras innan det nya året började, och under skottdagarna var öppningen i tidens och rummets ramar ännu tydligare, då var det gunstigt för en människa att resa. Bäst gick det om hon om natten placerade sig på en modell av det kosmiska ramverket, till exempel på en grind- eller dörrstolpe, vid en korsväg eller mitt i två korsande gränsmarkeringar som häckar eller stenrösen, eller på sin speciella sejdstol.

Valan på sin höga stol är en bild av den högsta av alla de kosmiska gudomarna, nämligen himladrottningen på sin tron vid den stora himmelska korsvägen vid polen. Hon rådde över himlarnas rörelser och därför också över tidens gång. Hon spann sin tråd och fäste stjärnorna i den, vävde noga sitt ramverksnät över himlen. Hon stakade ut en planets bana och en människas öde, hur var och en rätt skulle rikta sin färd. Hennes rock syns på himlen som Friggerocken, Orions bälte, och i respekt för hennes gärning undvek nordborna att sätta hjul

i rörelse varje torsdagskväll, då hennes dygn inleddes. I det yngre Sumér bestämdes en gång att en lag från gamla tider skulle återinföras. Enligt denna lag måste överskottet från himladrottningens tempel alltid delas ut till de fattiga, inte som numera behållas av prästerskapet. Lagen hette amargi. Amargi betyder två saker i vår kultur, nämligen frihet och återvändo till modern. I Sumér var frihet och återvändo till modern samma sak.

Under en människas liv förändras mycket. Åren går och det enda som består är stjärnhimlen. Här fanns förr alla tings mått. Även bokstavligen: fyrkanten i Pegasus blev ett ytmått i Sumér, och den urgamla engelska milen är knuten till reella astronomiska avstånd, som t ex jordens radie. Jordradien går att beräkna genom att använda stjärnor som riktmärken i geometriska uträkningar. Men människorna upptäckte också att stjärnhimlen ändå inte var oföränderlig. Den stjärna som brukade stiga upp en tidig morgon och förebåda midsommar kom inte som den skulle, den stannade under horisonten och dök först upp en dag senare. Och den evigt orörliga polstjärnan hade lossnat och börjat virvla runt i små cirklar omkring ett mörkt hål på natthimlen. Långsamt flyttade sig stjärnhimlen bakom det människoskapta ramverket, som då inte fungerade längre. Myterna berättar
hur tiden gick ur led och världen under. Draken högt uppe över solsystemet i zoodiakens mitt hade slukat en tidsålder och fött en ny. Hon hette Apet-Sut i Egypten, och Apet betyder både den som slukar, som när ett nytt liv i sin mage och som numrerar och räknar.

I Norden kallar hon sig troll, och hon vet sin kosmiska kraft:

Troll jag kallas
Tron-Rungners stjärna
Jättarnas guldgrav
Valans veväg
Navellandets vård
Himmelhjulets sväljare
Vad är troll om ej detta?