Åh nej, nu har jag försovit mig igen, tänker Malin när hon vaknar. Jag vet ju att jag inte kan snooza när jag har ett morgonpass efter ett kvällspass, grälar hon på sig själv.
Snabbt på med kaffe och göra sig i ordning. Väl utanför dörren inser hon att hon inte kommer hinna hälsa på näverlönnen idag. Istället skyndar hon sig till Nobeltorget, tacksam att 5:an går ofta. Framme vid busshållplatsen ser hon att hon har några minuter på sig till nästa buss. Hon ställer sig med fötterna lite isär och försöker skicka ner rötter. Omgiven av tegel, asfalt, betong och plåt och dessutom oljudet från alla bilar och bussar som rusar förbi är det svårt att känna Moder Jords närvaro. Hon sluter ögonen och låter sig känna trädets bark mot sin kind men det blir ändå bara korta små rotstumpar hon får ner i marken.
När hon sitter på bussen tänker hon på gårdagskvällen och stressen på jobbet. Hon hade utbildat sig till undersköterska för hon ville jobba med människor inte för att pytsa i gamlingar mat och medicin och se till att de kommer i säng. När hon valde utbildning hade hon trott att hon faktiskt skulle få möta människor, ha tid att prata med vårdtagarna. Malin suckar för sig själv och gör sig beredd att möta ännu en stressig, hjärtlös arbetsdag.

Nästa dag ser hon till att komma upp i tid så hon verkligen hinner umgås med näverlönnen. Här, omgiven av lite grönt, går det lätt att få ner rötter, känna sig rotad och stadig. Hon känner Moder Jords närvaro och en tacksamhet över att dagligen ha denna möjlighet att ankra sig själv.

Dagarna går. Då och då sätter sig Malin med sina runor för att försöka förstå vad hon ska inrikta sig på istället men hon tycker inte att hon får några ledtrådar. En morgon när hon är ledig och har extra gott om tid passar hon på att fråga näverlönnen vad den tycker hon ska göra men näverlönnen bara suckar och ruskar lite på sig.
Kanske är det för att månen är i nedan som jag inte får någon hjälp, nya saker ska ju helst påbörjas när Moder Måne växer. Snart är det mörkmåne, får se om det går bättre efter det, tänker hon för sig själv.

Malin känner sig ledsnare och mer frustrerad över jobbet än vanligt. Men det kanske inte bara är jobbet, tänker hon. Det är bara ett par månader sen hon och Hans gjorde slut och även om det var bra att de gjorde det så känns det tomt. För ett år sen hade de flyttat till Malmö för att han skulle börja plugga och hon saknar träden, enarna och stenarna. Hon känner inte heller så många men här har hon i alla fall Elin och Freja. I Hultafors fanns det ingen som var intresserade av Moder Jord och ritualer.

Så blir det äntligen mörkmåne och Malin blir månkvinna. Efter att hon slutade med p-piller kom månblodet oregelbundet men nu är hon synkad med Moder Måne och det känns bra. Andra mörkmånedygnet är hon ledig så då passar hon på att göra sin månkvinneritual. Hon brygger ett daggkåpete – daggkåpan är livmoderns bästa vän – och ställer det på viet tillsammans med ett glas vatten. Så tänder hon ljuset och på det tänder hon salvian. Hon renar viet, sig själv och hela sin lilla lägenhet. Hon tar några klunkar av teet, lägger sig ner på sin yogamatta och sätter på Moder Jordskivans månkvinnesång.
”Månkvinna, månkvinna vila i din kraft…”. Hon har aldrig träffat kvinnorna som sjunger och spelar men inne i sig känner hon att de är systrar i sången, i månblodet och i Moder Jord.

Dagen före fullmåne fyller hon alla sin glasflaskor och ställer i söderfönstret. Som vanligt blir det trångt med både flaskor och växter men vatten laddat med fullmånekraft får växterna att trivas.
Fullmånekvällen träffar hon Elin och Freja i Rosengård. Ritualen håller de på Östra kyrkogården. Alla höga häckar stänger ute trafikbruset och kyrkogården är sparsamt belyst så Moder Måne lyser klart och starkt därinne.
De sätter ljusen i mitten och bredvid dem sätter Elin sin vackra bägare med vatten. Tillsammans kallar de in de fyra krafterna samt ovan och nedan. När cirkeln är satt renar Malin den med sin salvia. Elin och Freja tar fram skallra och spelpinnar, Malin tar fram sin trumma. Egentligen är det en tamburin som hon hittat på loppis. Hon har tagit bort metallplattorna och dekorerat den med symboler för Freja.

Så börjar de sjunga och spela. De sjunger till krafterna och att de har dem inom sig. De sjunger till Freja och att hon finns inom dem. Så sjunger de till Moder Måne, till hennes ljus och hennes skugga, till hennes kraft. De slutar sjunga, sluter ögonen och förbereder sig för att resa och möta Moder Måne. Tillsammans börjar de spela i resetakt. Som vanligt reser Malin på en silversträng. Ikväll är Mode Måne blå som himlen, blå som havet, blå i sitt flöde. Innan Malin hinner säga något surrar det till och Moder Måne säger:
– Du är fastlåst i dina föreställningar, därför får du inget svar. Släpp föreställningarna, flöda med vattnet så som jag flödar ikväll. Vill du ha hjälp av krafterna kan du inte sätta upp gränser och murar. Vill du ha hjälp av krafterna behöver du ge dem tillåtelse att hjälpa, tillåtelse att flöda fritt. Först då kan du få svar. Sen, men först då, är det upp till dig att reflektera kring hur du vill forma ditt liv utifrån de svar du fått. När du släppt taget och är beredd att överlämna dig ska du spela din trumreseskiva och be din fylgia om hjälp.

Med en duns hamnar Malin i cirkeln. Hon hinner inte tacka Moder Måne, hon reser inte tillbaka på silversträngen. Slutet på resan blev helt abrupt. Malin känner sig omtumlad, inte bara för det abrupta slutet utan också för det Moder Måne sagt till henne. Det var ju så självklart så det borde hon ha fattat tycker hon. En bit i taget, man kan inte veta allt även om det är självklart, säger hon till sig själv. När Freja och Elin är tillbaka delger de varandra sina upplevelser, tackar krafterna och skiljs för denna gång.
Det går en vecka innan Malin känner sig färdig för trumresan. När hon kommer hem från jobbet går hon till näverlönnen. ”Visserligen hade jag satt ner rötter tillsammans med den i morse innan jag for till jobbet, men det skadar inte med litet trädenergi inför trumresan Moder Måne föreslagit, den trumresa som ska hjälpa mig att forma min framtid”, resonerar hon med dig själv.

Väl inne i lägenheten sätter hon på kaffe och byter kläder. Idag känns det viktigt att hon inte har någon jobbenergi med sig när hon reser.
När hon är färdig för att resa renar hon sig och börjar med att galdra till älgkon. Sen sätter hon på trumreseskivan. Det går fort att resa ner till undervärlden.

Älgkon står och väntar på henne. Väl uppe på ryggen bär det av. Malin lutar sig fram, lägger ansiktet mot älgkons hals och tar in hennes doft. Trots att det går fort känner sig Malin alldeles trygg. De kommer till en flod som älgkon simmar över sen fortsätter de i lite lugnare takt in i skogen. Malin försöker ställa sin fråga till älgkon som fnyser. ”Jag vet inte så jag för dig till någon som vet” är det enda svar hon får. Så kommer de fram till en glänta. På en jordfast sten i mitten på gläntan sitter en kvinna.

Malin kommer att tänka på sejdgaldern ”Där stigarna korsas på den jordfasta sten, jag sitter ensam ute när den urgamla kommer…” fast här är det den urgamla som sitter på stenen, tänker Malin när hon hoppar ner från älgkons rygg. Hur ska jag tilltala henne på ett vördsamt sätt, jag vet inte alls vem hon är, tänker Malin när hon närmar sig kvinnan. Utan att hon bestämt sig hör hon sig själv säga:
– Visa Moder, jag behöver forma mitt liv men jag vet inte hur.
– Sitt liv kan man forma ur många aspekter men jag har förstått att du är här för att du vill omforma hur du verkar i världen. Du har en gåva som kommer berika ditt liv om du lär dig använda den. Gåvan du har med dig är att med hjälp av krafterna forma ritualer, att finna den urgamla visdomen och ge den en form som ni tvåbeningar kan förstå och möta utifrån hur era livsbetingelser ser ut idag. När du är öppen och mottaglig kommer du möta en lärare och få vägledning. För att ordna din försörjning kan du göra vad som helst. Du skulle kunna fortsätta som undersköterska men eftersom det tär orimligt mycket på dig rekommenderar jag dig att hitta ett annat jobb.
– Tack visa Moder, men hur ska jag bli öppen och mottaglig?
– Jag har sagt vad jag har att säga, nu är det upp till dig, svarar kvinnan på stenen.

Malin har massor av frågor men hon tackar kvinnan och sätter sig på älgkons rygg. Hon vet alltför väl att om någon i undervärlden säger att de sagt vad de har att säga kommer hon inte att få fler svar.
Resan tillbaka går fort och medan hon väntar på komma-tillbaka-trumslagen hinner en hel del tankar virvla runt men starkast är vissheten att hon ska möta en lärare och få arbeta med krafter, människor och ritualer.

Nauð Vanarot; psykodramatiker, skribent, rituell ledare, skogsboende trädälskare.