Artikeln är ursprungligen publicerad i sjunde Månväven.

Native American Ritual and Healing - To Walk in Beauty
av Lotta Silwer

Min resa började en tidig julimorgon på Stockholms central. Vart jag skulle? Rent fysiskt så gick min resa till Linköping men det egentliga målet fanns inom mig. Jag kände mig nervös och lycklig på samma gång. Visste verkligen inte vad jag har framför mig utan jag var som ett blankt papper, ett oskrivet blad. Inga förväntningar - inga förutfattade meningar utan öppen för allt. I Lönnsätter utanför Linköping sammanstrålade vi - en grupp på elva kvinnor - för att träffa och umgås med Naud och Grandma Shirley under fem dagar. Grandma Shirley - shaman och Nauds lärare. En healer med sina rötter i den nordamerikanska indiankulturen.

Grandma Shirley.
Foto: Lotta Silwer

Workshopen inleddes med att vi skapar en cirkel och Grandma Shirley bad en bön för oss genom att tända och röka sin pipa. Grandma Shirley är en pipbärare och de har färdats genom världen och deltagit i många ceremonier tillsammans. Att vara en pipbärare innebär ett stort ansvar och inom indiankulturen är detta något man föds till. Pipan är ett heligt instrument och bär bönerna genom röken.

Cirkeldeltagare vid elden. Grandma Shirley sitter med sin pipväska i “spädbarnsfattning”.
Foto: Gunilla Åström

Workshopens tema var balansen mellan det manliga och det kvinnliga inom oss. Efter en kort presentationsrunda så får vi alla dra ett eller flera djurkort som Shirley lagt ut i en cirkel mitt i rummet. Dessa djursymboler kan bli våra hjälpare, djurguider, eller på annat sätt belysa vår nuvarande situation. Jag drar ett kort och får en ko. Det finns en bok där man kan läsa om korten och i den står att kon är en livgivare och symboliserar moderskap och närheten till gudinnan.

Efter en kort paus ska vi dela in oss i grupper på tre och göra lite enklare psykodrama. Vi ska spela upp våra föräldrar och oss själva. Jag har inte arbetat med psykodrama tidigare men känner mig aldrig obekväm i denna situation. Kanske är det för att jag verkligen känner att jag är i ett sällskap där man inte blir ifrågasatt utan enbart lyssnad på? Onekligen ovant eftersom jag i de flesta sammanhang i mitt vanliga liv hela tiden känner mig ifrågasatt när man säger något? Under hela denna vecka är devisen - “Det kan aldrig bli fel - det kan bara bli!”

Hannah, Marie, Lotta och Lena.
Foto: Gunilla Åström

Dag två bjuder på den största överraskningen för mig personligen. Jag kommer i kontakt med en smärta som jag trängt undan och därmed aldrig förstått att jag burit på. Jag känner också att jag börjar bottna allt mer i mig själv - tidigare har det hela tiden känts som om jag trampat vatten för att hålla min näsa ovanför ytan.

På kvällen är det dags för svetthyddan - vilket är ett sätt att återskapa känslan av att vara i moderns livmoder. Runt en stomme sveps filtar så att det blir alldeles mörkt - det enda ljus man kan se är glöden från de varma stenarna. Vi är tolv stycken i hyddan och det är trångt men aldrig för trångt. Vi ber böner under grandma Shirleys ledning och svettas ymnigt. Tid är något som inte märks under vår tid i hyddan. När vi kommit ut så konstaterar vi att nästan två timmar bara har passerat.

Sofie tillreder den rituella måltid vi ska äta efter svetthydderitualen.
Foto: Lotta Silwer

Under de fem dagar som workshopen varar lär vi oss otroligt mycket - om livet och dess cirkel, som det universella samspelet men framför allt om oss själva. En fråga som hela tiden dyker upp är - “vad är ditt tema?”. Första gången jag hör denna fråga förstår jag inte vad som menas men när var och en av oss börjar framföra sina psykodrama blir innebörden klar för mig. Det handlar om vad jag vill jobba med när det blir min tur. Vad i mitt beteende - vilket mönster - behöver jag förändra?

Trots att vi alla är olika i gruppen finns det ändå många gemensamma nämnare, vi jobbar alla inom yrken där det handlar om att hjälpa andra eller ge service åt andra. Många arbetade med likartade teman och fann möjligheter att skapa bättre balans. Jag har själv mått ganska dåligt ibland, men nu idag har jag hittat en bättre balans för allt.

Under denna vecka får jag möjligheten att stanna till lite och bara känna kontakten med naturen och Modern. Atmosfären i Nauds torp är så fridfull och lugn. Och denna känsla förstärks av vistelsen i Sofies torp där man också måste pumpa upp vatten för att tvätta sig varje morgon. Iskallt brunnsvatten vaknar man bra av!

Under hela workshopen ber jag varje natt om en dröm eftersom jag behöver hjälp med mitt tema. Och natten till lördag blir jag bönhörd. Den dröm som jag får är så stark och så klar att jag aldrig behöver tveka om innebörden. I drömmen ser jag en ståtlig älgko med tre kalvar som kommer gående. Jag står och tittar på henne för att inte störa men en person i mitt sällskap råkar göra henne osäker och älgkon kommer hotfullt mot oss. Precis när hon når oss så stannar hon upp och förvandlas plötsligt till en kvinna med långt mörkt brunt hur - helt klädd i djurhudar. Hon är lika lång som älgen var hög och mycket vacker. Hon vänder sig bort från oss och börjar gå tillbaka men jag går efter henne och ber henne att vara min beskyddare. Hon tittar på mig och ler stort innan hon åter fortsätter in i skogen med sina kalvar. När jag vaknar upp ifrån denna dröm känner jag mig så underbart trygg. Älgkvinnan blir sen en viktig del av mitt drama den dan. Och nu finns hon även här hemma i min närhet. Efter det att jag kommit hem till huset så har jag sett en älgko här i området vid tre olika tillfällen.

Foto: Gunilla Åström

Sammanfattningsvis vill jag nu bara tacka Naud för hennes arbete med att arrangera denna fantastiska vecka och jag vet att denna workshop har haft och kommer att få stor betydelse för mig och mitt fortsatta liv. Att få denna möjlighet till att ge sig in i sig själv och hitta förklaringar till känslor som man bär på är en otrolig erfarenhet. Och att få möjligheten att undervisas av Grandma Shirley var en fantastisk resa. Hon är verkligen Moder Jords ombud här ibland oss…