Detta är en fiskarsames shamantrumma av lulesamisk typ. På bildytan finns röda alblodsmålade figurer som visar fångstmannens fiskar, fåglar och pälsdjur. I övre regionen finns en gudarad, vari igenkännes åskguden Tiermes och Väraldenolmai, ”Världens man”, det är de två figurerna i mitten. Nedre regionen domineras av vattendrag med fisk, bl a väl karaktäriserad lax, och sjöfågel; därjämte pälsdjur, jaktredskap som pilbåge och rävsax. I fältets mitt finns det runda soltecknet. Nedtill syns offerlavar jämte ett par grupper andeväsen, gruppen till höger visar antagligen de tre akkorna.
Maderakka är mödrarnas moder. Hennes första dotter är Sarakka, som ska vara med i de nygiftas kåta och öppna kvinnans kved i kärlekens stund. Hon ska också vara med som barnmorska i födslovåndans stund. Maderakkas andra dotter är Uksakka, som vaktar uksan, kåtadörren. Den tredje dottern är Juksakka, båggumman, som ska vara till reds om det blir en pojke. Akkorna är kåtans och småbarnens beskyddarinnor.2

Trumtyper hos samerna

Den äldsta uppgiften om en samisk trumma finns i ett norskt historieverk från slutet av 1100-talet, men det är först på 1600- och 1700-talen som de litterära uppgifterna blir innehållsrika.3 Det finns drygt sjuttio bevarade samiska trummor.
Det finns de nordsamiska trumtyperna; Kemi-, Finnmarks- och Tornesamiska. De har tvärstrecksindelade regioner, som visar himmel, människovärld och underjord.
Sedan finns de centralsamiska trumtyperna; Lule-, Pite- och Umesamiska. De har två fält som visar övre och undre regioner, vertikala och horisontala. De är en mellantyp mellan nord- och sydsamiska. De kan karaktäriseras som en geografisk karta med natur med inslag av ibland trädsymboler, och delvis astronomiska inslag med sol och stjärnor.
Slutligen finns de sydsamiska trumtyperna, som har rutkors i centrum med ett soltecken. Vidare har de natur och stjärnor i den fria regionen och kantbundna figurer. Figurerna är både vertikalt och horisontalt uppställda. Här finns geografiska och astronomiska kartor med zodiakiska stjärnor, som ligger nära den klassiska djurkretsen. Ofta finns rutkorset i samband med en trädsymbol.

Kartor och världskartor på sametrummorna

Manker framhåller att vissa trummors bilder återspeglar själva landskapet, med fjäll, skog, vatten, särskilda arbets- och boplatser, m.m., som ibland t o m är namngivna, exempelvis Hornavan. På vår fiskesames trumma ser vi möjligen Stora och Lilla Luleälvarna.
En del av ”de kartliknande framställningarna av fiskevatten och strömmar ” – se just vår trumma! – ”utgöra en entydig parallell till andra primitiva kartor som t ex eskimåernas kustkartor och de polynesiska stavkartorna”.4
Andra trumbilder erinrar mera om världskartor. Både i öst och väst var de kosmologiska föreställningarna både grundläggande och seglivade vid utformningen av sådana kartor, vilka huvudsakligen användes som illustrationer i skrifter med teologiskt, historiskt eller geografiskt innehåll. Bagrow och andra har klassificerat de medeltida och äldre världskartorna i följande tre huvudtyper, vilka uppstod succesivt men sedan levde vid sidan av varandra in på 1700-talet i vissa fall, vanligen med rund, oval eller fyrkantig omkrets:
1 ”Klimatzon”-kartor med tvärstrecksindelade zoner eller regioner, nord-orienterade, dominerade tiden c:a 300-800 e.Kr.
2 ”T”-kartor med Medelhavet, Don och Nilen utgörande en T-strecksliknande indelning av den kända världen (framför allt Europa, Asien och Afrika), vanligen med Jerusalem i eller nära centrum. Ett praktfullt exempel är Psaltare-kartan år 1225. Den är östorienterad med en Kristusfigur ovan öst.
3 Slutligen finns korskartor, i princip karaktäriserade av en korsstreckning i fyra fält, de är östorienterade och fanns under medeltiden och in i nutiden.4

Det är märkligt hur väl de samiska trumbilderna låter sig indelas på motsvarande sätt! Trummorna i norr av Finnmarks-, Kemi- och Torne-typ påminner i princip om den äldsta typen med ”klimatzoner”, de mellanliggande områdenas trummor liknar i många fall ”T”-kartorna,, och de sydligaste trummorna av Åsele-typ är mer eller mindre jämförbara med ”kors”-kartorna. Om man skulle kunna påvisa ett verkligt samband mellan de kosmografiska världskartornas och de samiska trumbildernas indelningstyper, innebure det tydligen, att Åsele-trummorna med rutkors vore de relativt sett yngsta bland de samiska trummorna.5

Sameshamanens kunskap om naturen och människans psyke

Samerna, som tvingades lämna ifrån sig sina trummor, tycks ha haft en mycket mera saklig inställning till dessa instrument än de dömande myndigheterna hade. Mot de sistnämndas typiska uppfattning om trummorna som ”djävulsverktyg” kan man t ex ställa följande utdrag ur en ansökan, som lappmannen Olof Siuhlson i Vap­sten år 1688 ingav till landshövdingen: ”…at lapparne måtte framgent tillåtas bruka sine trummor och Trummespeehl i stället för Compasser, föregifwandes lapparne, utan trummor icke hitta och finna till sina kåttar och Stafburer etc.” Vederbörande myndighets reaktion blev förstås: ”Hwilket ähr een ohörligh och gräseligh afguderietz begäran”.6
Vid tingsförhör tillfrågades samerna om varför de använde trummor, och vid ett sådant år 1724 i Lycksele (för Umbyn) antecknades till protokollet följande . ”Och lemnade en dehl till swar, at de der af wille wetta om sin diurgång, soml:a om sina resor, några om fiskerij, och andra åter sade sig den som en Almanach hafwa till at der af se wäderleken.”7
Säkert får man i alla händelser räkna med, att åtskilligt av det som benämndes ”trollkunnighet” hos samerna egentligen var ”visdom” grundad på verklig kunskap om naturen och människans psyke.8
Variationerna hos trummorna har varit olika – i norr den klassiska samiska religionen med psykiska terapier; i mellanområdet med vår trumma som typisk representant, dvs geografisk med lite religion och astronomi och naturligtvis också psykiska terapier; samt till slut i söder de modernt naturvetenskapliga, med det astronomiska sol- och stjärnsystemet i mitten, med metoder för riter inom psykiska terapier; kraft och helande.
Men vår trumma, fiskarsamens trumma, som hör till den lulesamiska typen, är verkligen ytterst spännande. Vi har redan gjort undan att den symboliserar framförallt fångst, och sannolikt en geografisk bild av Stora och Lilla Luleälvarna i den undre regionen med människornas värld i centrum, och nederst underjordens region. Från ännu 1600-talet (och trumman är ju därifrån) var det ju vanligt med fiskarsamer som inte hade renhjordar – möjligen hade fiskarsamerna några få renskjutsar, eller jagade vildrenar som ibland ramlat ner i stora system av rengropar.
Den T-formade trumtypen motsvarar den äldre världskartan, framförallt ”Psaltare”-kartan från år 1225, som i likhet med vår trummas vattenströmmar i mitten har Nilen, Don och Medelhavet i mitten. Man kan gissa att någon missionerande präst vid något tillfälle har berättat om den kristna geografiska världsbilden för samerna.

Noter
1 Ernst Manker Die Lappische Zaubertrommel I-II, Stockholm 1938 och 1950.
2 Ernst Manker Nåidkonst – Trolltrummans bildvärld, Stockholm 1965.
3 Rolf Kjellström & Håkan Rydving Den samiska trumman, Stockholm 1988.
4 Manker II, 1950, sid 58.
5 Leo Bagrow Die Geschichte der kartographie, Berlin 1951. Bo Sommarström ”Den fyrkantiga solen – Om rutkors och rutträd på lapska trummor”, i: Norrbotten, Luleå 1967.
6 Manker 1965, sid 116-118.
7 Manker 1965, sid 116.
8 Sommarström 1965, sid 146.

Bo Sommarström (1923-2008) var etnograf, arkeolog, och Asienintendent vid Etnografiska museet i Stockholm

Artikeln är ursprungligen publicerad i Gimle.