När solen för mycket länge sedan skapades blev det en mängd stoft och gas över, förunderligt nog förtätades dessa till en glödande klotformig massa, - det var då vår jord föddes, detta hände sig för ungefär 4,54 miljarder år sedan. Så småningom svalnade jordens yta och blev stadig, bergskedjor skapades, urhaven fyllde upp jordens skrevor, syre ackumulerades i atmosfären, inlandsisar har malt ner bergen, landmassor har flyttats. Livsformer har uppstått för att därefter gå under för att uppstå i nya former. Inte minst har en mängd mikroorganismer, svampar, maskar omvandlat växtrester, brutit ner ben och knotor och skapat en bördig, näringsrik myllrande mylla. För 200 000 år sedan var det Homo Sapiens, vår livsform, tur att förundras över jorden. Då hade vi haft sju millioner år av evolution på oss för anpassning och utveckling, från våra tidigaste släktingar till människa. Det är hisnande tidsrymder och en hisnande historia vi bär med oss och detta är en av vår tids skapelseberättelse.
Myter kring hur jorden formades och människan föddes, började med stor sannolikhet redan för 200 000 år sedan att berättas. Sen dess har de omformats och broderats ut efter olika gruppers förutsättningar, upplevelser och behov. Myterna sätter in oss i sammanhang och de berättar om vår relation till skaparkrafter, till jorden, till djuren och till varandra. Inte sällan berättar myterna hur människan föds eller formas ur jord och de förbinder oss också till att värna den jord vi formats ur.
På Grönland berättas att det för väldigt länge sedan började ramla ner stenar och jord från himlen. Till slut hade det ansamlats så mycket material att jorden skapats. Vad som hände sen var att det bland grönskan, bladen och blommorna som börjat spira även växte upp små barn. De blev omhändertagna och fick mat av jorden. Det var de första människorna. I Kina var en av de äldsta krafterna drakgudinnan Nüwa. Hennes kropp var drakens och hennes ansikte var en människas. Nüwa tyckte att världen var tyst och hon längtade efter sällskap som kunde fundera och prata som hon. En dag tog hon lera från flodbanken och formade dockor av dem. Dockornas ansikte fick likna hennes eget men istället för drakkropp fick de ben att gå med. Hon andades liv i dem varpå de dansande tackade Nüwa, sin mor och skaperska. I Sudan kan man höra följande myt om hur människan kom till. Skaparen hämtade lera för att forma människan. Han knådade och formade, samtidigt som han värmde upp ugnen. Första plåten av människor blev väldigt mörka, de lät skaparen bosätta sig i Etiopien. Nästa plåt blev väldigt ljusa, de fick bosätta sig långt upp i norr. Tredje plåten människor blev lagom rödbruna och fick stanna kvar i Sudan. Hos Hopifolket var det spindelkvinnan som blandade sitt spott med olika färgad jord -gul, röd, vit och svart. Av jorden formade hon människor, hon täckte oss med ett vitt ämne av skapande visdom och sjöng skapelsens sång över oss. – Nu har jag gett er en värld att leva lyckligt i sa skaparen i gengäld begär jag av er att vörda skaparen och sjunga skapelsens sång.
Jordmånen måste för de tidiga människorna ha betraktats som essentiell, nästan magisk, med allt liv den frambringade och all mat den gav. Vi lärde oss om livets cykel. Hur livet omvandlas, skapas, föds, bryts ner och åter blir jord som ger energi till nya bakverk så att säga. Så småningom övergick vi från att vara samlare och jägare till att odla och bli bofasta. När jorden kring boplatser och städer utarmats har det ofta betytt ett rikes fall och början för ett nytt på annan plats. Mänsklig miljöpåverkan och utarmning är ett nytt påfund om man ser till evolutionen och våra 200 000 tusen år som Homo Sapiens. Stannar vi vid tiden då vi började odla i Europa för ca 7500 år sedan är det kanske ändå ett inte så nytt tillvägagångssätt. I dag har vår föda på många platser koncentrerats till det vi kan odla storskaligt och den odlingsbara jorden brukas hårt, inte bara som mänsklig föda utan även som djurfoder. Odlingsjorden som människor gjort sig så beroende av börjar vara en bristvara. Totalt sett har andelen så näringsrik jord så att man kan baka människor av den aldrig varit jättestor. Om vi ser vår planet framför oss, är hälften täckt av vatten, av kvarvarande hälft är hälften bergsområden eller för karga områden för odling. Av kvarvarande hälft, är hälften nutidsmäniskans använda mark, städer, fabriker, redan utarmad jord…. Kvar har vi en åttondel(!) mark där vi fortfarande kan odla och som ska försörja oss. Den här åttondelen är också livsviktig för en mångfald av arters existens. I dag är vi betydligt fler som ska dela på avkastningen från vår kvarvarande åttondel än vad vi var när vi övergick till att bli bofasta. Därmed utarmar vi vår jord i högre takt än tidigare. Jorden har blivit ett instrument och vår känsla av samhörighet och sammanhang har avtagit. De flesta av oss lever längre från jorden, kanske inte rent fysiskt, men kunskapen om den och dess behov har många av oss förlorat. Tidigare låg det åkrar kring våra städer, nu har vi på samma plats planterat köpcentrum.
Det skulle kunna se nattsvart ut med vår ynka åttondel. Men det finns också ett groende intresse för trädgård och odling. Det poppar upp vackra böcker och inspirerande kurser av människor som realiserat drömmen -om ett grönare liv på landet, om att veta var maten kommer ifrån och består av, om att kliva ur ekorrhjulet och gå en annan väg där vi återknyter vår relation till jorden. Att välja ekologiskt är inte längre så konstigt, inte heller att ifrågasätta köttindustrin. Det finns förskolor där barnen tar hand om sin kompost med tillhörande maskar. Odlingen och komposten har letat sig in i städerna i form av grönskande balkonger, gemensamma grönsaksodlingar och som gerillaodling. Att plantera ett äppleträd i stadsparken eller bakom gymnastikhallen är en aktion, en protest, en frihetshandling, egenmakt och framförallt är det livsbejakande! Det gör oss också till medskapare, vi blir delaktiga i att skapa vår omgivning och vi återknyter till jorden. Vi tar fram vår medskapande visdom som vi för länge sen fick av spindelkvinnan. Kring odling kan vi också mötas och byta erfarenheter oavsett kultur eller vilken slags jord vi i myternas morgon bakades av. Att bygga jord - skapa näringsrik jord i till exempel maskkomposten på balkongen gör oss också till medskapare. Ett stort dilemma i dag är att vi fraktar bort näringen från åkrar i form av skörd till städerna, men ingen näring i form av kompost kommer tillbaka. Åkrarna blir utarmade på både näring och mullämnen. Genom komposter vid till exempel våra bostäder tror jag vi kan återfå en känsla för sammanhangen. Nästa steg är att återinvestera våra fekalier -men fy så äckligt! Eller? Skogsträdgårdar är en relativt ny odlingsform i alla fall för gemene man. I skogsträdgården blandar man träd med buskar, perenner och örter. Alla med syfte att ge avkastning, föda för oss. Det vill säga att man på samma odlingsyta får lång skördeperiod och därmed högre avkastning. Samtidigt gynnar olika växter varandra och ger habitat åt djur och insekter. Skörden innebär att vi i viss mån behöver förändra vår kost vilket kan var svårt för vårt konservativa ”vardags jag”.
Jag hoppas att det gröna intresset inte stannar vid att vara en trend, jag tror att det är en rörelse som börjar engagera allmänheten. Vitt, fräscht och avskalat är möjligen inte alltid vad som ger mest ro. Grön och skitig ger lugn i själen. Kanske är det så att ju mer vi stoppar fingrarna i jorden desto högre sjunger skapelsesången i oss och ju mer lockar den andra att sjunga med.
Källor:
Lasse Berg, Gryning över Kalahari. 2005
Lena Steissel, Skapelsemyter från hela världen. 1995
Håkan Wallander, Jord, funderingar kring grunden för vår tillvaro. 2012
Sofie Genfors: Mångårig vävcirkelmedlem, återbrukerska, navigerar i livet med mossgrön ekofeministisk kompass