Artikeln är ursprungligen publicerad i tionde Månväven

Hel, härskare och hierarkier

av Nauð Vanarot

För länge sen, före vår senaste istid, var Hel den Stora Modern för människorna här i Skandinavien. I Völvans spådom, som nedtecknades på fornnordiska under 1200-talet, beskrivs skapelsen så här:
Ar var (H)alda
Það er ekki var
var-a sand né sær
né svalar unnir;
jörð fanns æva
né upphiminn,
gap var ginnunga,
en gras hvergi.

I Hel, den gömda Gudinnan i Nordisk mytologi översätter Gunnel och Göran Liljeroth den första raden till:
I begynnelsen var (H)alda.
De menar att ”(H)alda är synonym för Hel (El – Al – Hil o.s.v.). Om man betänker att detta namn existerat i kanske 30.000 år, så har det under denna långa tid genomgått vokalglidningar och förändringar.”
Sen fortsätter Völvans spådom med att det varken fanns sand, sjö, jord eller himlavalv och där överensstämmer Liljeroths översättning med de mer vanliga översättningarna (t ex Brate och Collinder). Det som fanns var ginnungagap. Ginnungagap översätts av Collinder som omätligt gap och av Brate som gapande svalg. Ordagrant översatt, enligt Liljeroth, betyder ginnungagap skapelse-håla. ”Från Aldas sköte danades så allt som ingick i vår världs skapelse. På två rader beskriver Valan (annat uttryck för Völva) det som existerade före allt annat: VARAT. … I denna ovannämnda strof vill alltså Völvan göra fullkomligt klart att i begynnelsen fanns endast Hel, och från hennes livmoder, Ginnungagap, föddes så allt annat som vid sångens tillkomst existerade. Att precisera vem eller vad (H)alda var, var totalt onödigt – hon var urmodern.”
En urmoder som är kosmos och som föder sig själv, kosmos, finns bevarad i myter från många olika kulturer. Att vi också här haft den kosmologin verkar sannolikt och eftersom vi inte hade ordet kosmos så verkar de rimligt att hon som föder ‘hela alltet’ heter något som innehåller den betydelsen.
Att Hel var en viktig kraft kan vi sluta oss till genom att hon inte föll i glömska och försvann långt bort i urtiden. Hon levde fortfarande kvar i människors medvetande när Eddan nedtecknades, även om hennes kraft och omfång hade förminskats radikalt. Det var först när Skandinavien kristnades som Hel blev gömd, men ändå inte helt glömd.

Gudinnebegreppet

Dock tror jag inte att hon var en gudinna. Det finns inget som tyder på att gudinnebegreppet existerade under stenåldern utan var ett begrepp som föddes i och med att människornas sociala organisation skiktades och vi skapade en hierarkisk kultur. Gudinne/gudsbegreppet verkar inte heller finnas hos ursprungsbefolkningar. I Across Arctic America: Narrative of the Fifth Thule Expedition skriver Rasmussen att för inuiterna var föreställningen om en gud som skulle dyrkas helt främmande.
Kerstin Eidlitz Kuoljok skriver i Moder jord och andra mödrar: ”Men fanns det inga gudar bland folken i norr som kan jämföras med t.ex. den kristne och den judiske guden, ett slags Högsta väsen som skapat allt och som bestämmer allt? Jag har inte funnit något sådant väsen utan bara en mängd gestalter, väsen eller makter. … Jag tror inte heller att man ska rangordna dem i högre eller lägre. Ibland sägs det i litteraturen att det inte går.”
Hos nordamerikanska folk möter man väsen som White Buffalo Calf Woman, Changing Woman – som ibland också kallas för White Shell Woman eller Turqoise Woman –, Grandmother Spider, Corn Mother etc. Ingenstans har jag, varken i någon av alla de ritualer jag deltagit i hos lakota- och cherokeeindianer eller i den litteratur jag läst hört talas om väsen som kallas gudinnor eller gudar. Det jag läst och erfaret av afrikansk religion så är gudsbegrepp något som utvecklades sent och man hittar det, än idag, inte alls hos till exempel !Kung San.
Det som är gemensamt för alla dessa kulturer är att allt är sammanvävt, att allt är ständig rörelse och att döden är en del av livet. Denna världsbild är motsatt en värld där gudinnor och gudar är högre väsen och ibland också allsmäktiga.
Kerstin Eidlitz Kuoljok skriver också: ”Att Moder jord inte var Den stora gudinnan bland nganasanerna, utan en av de viktigaste mödrarna, bevisar inte att hon inte kan ha varit det på andra håll och i andra tider. Men jag tror inte att hon kan ha varit det i mänsklighetens tidiga historia. Det beror på min syn på det tidiga samhället. Jag är övertygad om att föreställningar om verkligheten måste ha någon slags motsvarighet i det konkreta livet. I mänsklighetens tidiga historia fanns det säkert inga allsmäktigas kungar eller drottningar och därför inga allsmäktiga gudar och gudinnor. De uppkom under historiens gång.”
I Snäckans sång. En bok om kvinnor och krig tar Anita Goldman upp professor Thorkild Jacobsens forskning om Sumer. Det var en högkultur för mer än 6000 år sen med ett utvecklat skriftspråk. Trots att det var en högkultur verkade ett äldre religiöst synsätt leva kvar. Goldman skriver: ”De många bevarade mytiska texterna från denna tid visar att människorna ännu inte var upptagna av stridande gudar och hjältar, i stället koncentrerades religionsutövningen på naturfenomen som var oumbärliga för den ekonomiska överlevnaden. Gudarna uppfattades inte som härskare, kungar eller föräldrar, utan som ett slags personifierade naturkrafter. Jacobsen beskriver hur de allra tidigaste myterna centrerades kring livets och naturens kretslopp, och framför allt kring den stora modern – allts ursprung.”
Eftersom de inte var vad vi uppfattar som gudinnor och gudar kanske gudsepitetet helt enkelt kommer från den moderne västerländske översättaren/tolkaren av kilskrifterna emedan det för oss är ett självklart epitet för makter och krafter. Det som gör de sumeriska kilskrifterna extra intressanta är att ett naturreligiöst synsätt levde kvar så länge i en högkultur vilket indikerar att gudinnor och gudar är ett senkommet påfund. Naturligtvis varierar det mellan olika kulturer när och om synsättet skiftat.
Marija Gimbutas, välkänd och kontroversiell forskare, använder genomgående gudinnebegreppet, likaså gör Birgitta Onsell och Monica Sjöö. Så vem är jag att ifrågasätta begreppet, även om jag stöder mig på både forskning och erfarenhet? Som jag ser det så var dessa kvinnor pionjärer. Gimbutas inledande kamp var att få kalla sin första bok Goddesses and Gods of Old Europe – i första upplagan heter den Gods and Goddesses of Old Europe eftersom förläggaren tvärvägrade att ge boken den titel som speglar dess innehåll.
Idén om en kvinnlig gudskraft och ett liv utan självklar manlig överhöghet är fortfarande kontroversiell men inte tillnärmelsevis så kontroversiell som den var på 1980-talet. De grävde där de stod då. Troligtvis, med tanke på det nydanande arbete de gjorde, såg de inte resultaten av sina arbeten som en slutgiltig sanning utan som inledningen på ett paradigmskifte. Så jag gräver där jag står idag. Mitt grävande har lett mig till slutsatsen att det dröjde länge innan människor började kalla väsen, krafter och makter för gudinnor och gudar.
När Moder Jordsamfundet registrerades 2003 hade jag bara börjat bli medveten om detta. Dessutom har lagen om trossamfund en tydlig kristen prägel – för att vara ett registrerat trossamfund krävs att man höll gudstjänst regelbundet. Så i skrivningen som ligger till grund för registreringen står det att vi “verkar för att sprida kunskap om den Stora Modern, Gudinnan Moder Jord, hålla gudinnetjänster…”. Idag skulle jag inte skriva så. Inte heller har vi i samfundet kvar begreppet prästinna i vår utbildningsplan men vi har medlemmar som gärna använder ordet gudinna och medlemmar som titulerar sig prästinna. Så måste det få vara, om uttrycket ”vi värnar mångfalden och alla varelsers lika värde” har ett innehåll och inte bara är en snygg formulering på hemsidan.

Helhet

Om Hel inte var en gudinna vem var hon då? Jag tror att hon var, och är, den Allomfattande Modern, Allmodern, dvs hon var, och är, kosmos. Ofta när man pratar om Allmodern pratar man om oss som hennes barn. Jag tror inte att vi är det. Om hon är helheten, ‘det hela alltet’ så är vi delar av henne. Allt som finns – stjärnorna och månen, träden, vargarna, människorna och stenarna – är, i överförd bemärkelse, hennes celler. Därmed kan hon varken vara över oss eller under oss och inte heller vara ett högre väsen. Vore hon ett högre väsen behövde något vara lägre. Eftersom Hel är det hela finns det inget utanför henne så ingenting kan vara varken högre eller lägre. Det finns ingen över- och underordning bara en sammanvävd helhet. Inga gudinnor och gudar som härskar över människorna och inga människor som härskar över något annat levande. Eftersom jag ser den hierarkiska världsordning vi skapat som grunden till samtliga samhällsproblem, är detta en viktig aspekt för mig. Utan en hierarkisk syn skulle vi inte kunna ha djurfabriker, utöva rovdrift på urskogar, plundra jorden på mineraler och olja eller tillåta slavarbete i ‘utvecklingsländerna’.
När vi i cirkeln 2004 bestämde vad vi ville kalla månhelgerna för ville vi förbinda dem med vår skandinaviska tradition istället för att, som vi då gjorde, använda de gaeliska begreppen imbolg, beltane, lugnasad och samhain. De är de beteckningar som vanligast används inom olika nyhedniska rörelser i Sverige. Då var Helhelgen naturligtvis given – Hel har ju till och med namngett helgen i sin kristna tappning – alla helgon (helgon, helig, Hel). Egentligen kan vi förstås fira olika aspekter av Hel under respektive månhelg eftersom Disa, Freja och Omma alla är delar av henne. Samtidigt är det lättare för oss att förstå vilken grundenergi vi arbetar med om vi differentierar. Helheten är, precis som oändligheten, något vi inte kan omfamna annat än som abstrakt begrepp. Jag tror att även detta medför att Helhelgen är svårare än de andra helgerna. Under Disahelgen utforskar vi vad vi vill ska växa inom oss, det är hoppets helg. I Frejaritualen laddar vi oss med hennes växtkraft och vid Ommahelgen börjar vi skörda det som växt i vår personliga process. Tydligt och påtagligt. Även om det inte alltid är lätt så är det gripbart och förståeligt. Så kommer Helhelgen. Döden är, i olika grad, svår för de flesta av oss. Släppa taget om mönster i oss och låta dem dö är också svårt. Dessutom bekräftar vi att för att vi ska kunna leva, måste andra varelser dö – potatisen, kycklingen, vitkålen, löken och kalven dör för att jag ska överleva. Detta är något vi fjärmar oss från i dagens samhälle men som en gång i tiden fanns med som en självklarhet och som hanterades i olika ritualer. I dessa ritualer blir det tydligt hur totalt sammanvävd livet och döden är och att Hel också är allt ofött i oss. I hennes mörker vilar alla möjligheter, en tanke som i sig är skrämmande eftersom den utmanar oss att skärskåda varför vi gör det vi gör.


Bild: Monica Sjöö

”It was Hel who came to me… During that time there was a Samhain Full Moon… In the moonlight I did a drawing of Hel as I ‘saw’ Her in my mind’s eye.”

Helritual

Första gången jag deltog i en Helritual var 1993. Det var nyhedningen Mikael Hedlund som ledde den. Kraften i sammanvävningen av döden och livet var en så stark upplevelse att Helritualen kom att bli årshjulets viktigaste ritual för mig.
Inte förrän jag var vigd medicinkvinna 2002 ledde jag en Helritual. Helritualen ingår som en del i varje års healingcirkel. I cirkeln finns alltid kvinnor som deltagit i tidigare cirklar och som har erfarenhet av Helritualen. De som är nya i cirkeln har varit med två helgseminarier så alla känner varandra. Eftersom vi inte bara arbetar med trummor, trans och dans utan också med psykodrama har vi haft många verktyg för att tillsammans omforma och expandera ritualen. Ofta blir det lite tungt eftersom det är tunga och komplicerade frågor vi arbetar med. I år var första gången vi inte bara dansade utan också skapade en rituell dans. En gruppdeltagare tog på sig att överlämna sig till Hel, att bära hennes mask och dansa hennes dans. Energin i ritualen omvandlades fullständigt. Tyngden försvann, för även om vi firade Hel som dödens moder blev hennes livskraft påtagligt närvarande i ritualen och hela ritualen fördjupades. Vi rörde oss från den abstrakta tanken att döden föder livet till en reell erfarenhet av att livet växer ur döden, vilket kändes både starkt och livsbejakande.

Från kosmos till dödgudinna

Att Hel fanns kvar i människors medvetande när Eddan nedtecknades är en sanning med modifikation. Hennes namn fanns kvar men istället för att ses som kosmos föderska har hon i Snorres Edda blivit Angerbodas och Lokes dotter. Eftersom gudarna genom spådom får ”klart för sig att de skulle få mycket men” av Hel så kastade Allfadern ner henne ”i Nifelheim och gav henne makt över nio världar”. Från att ha varit Allmoder – urmoder, sin egen föderska när hon ur ginnungagap föder sig själv – kosmos, har hon omvandlats till en ursprungligen maktlös dotter som får sin makt av Allfadern.
Förutom strofen där Hel benämns (H)Alda är Hel omnämnd i flera av sångerna i den poetiska Eddan. Att hon då fortfarande var en viktig kraft kan man förstå:
Tre rötter stå
åt tre håll
ut från Yggdrasils ask,
Hel bor under en,
under den andra rimtursar.
den tredje människor täcker.

Jo, hon finns kvar men från att vara kosmos har hon reducerats till att bo under en av världsträdets rötter… Hennes rike är dödens rike. Men inte för alla. Fallna krigare kommer till Odin eller Freja. Det är de som dör av sjukdom och ålder som kommer till Hel. Här får vi en tydlig bild av att den patriarkala världsordningen gjort sitt inträde i Norden. Hur en världsordningen där krigare och kriget glorifieras växte fram i övriga Europa beskriver Adele Änggård i A Humanitarian Past. What Antiquity tried to suppress – and we shouldn’t. Hos Freja och Odin lever de fallna krigarna i glam och överflöd medan i Hels sal, Eljudne, dit övriga döda kommer heter matskålen Hunger, kniven heter Svält och tröskeln till salen heter Fallfördärv.
Förändringen av synen på Hel verkar följa samma mönster i hela den patriarkala världen – även om hon naturligtvis har andra namn på andra språk och i andra kulturer. Ett exempel på hur myter patriarkaliseras finner man i en skapelsemyt hos Dogonfolket i nuvarande Mali:


Bild ur African Religions

I begynnelsen existerade endast Amma (som numera kallas för ”supreme god”). Han (!) var formad som ett ägg. Han (!) placerade ett litet frö i sig själv, i centrum av det kosmiska ägget. Så småningom formade han (!), i sig själv, en dubbel moderkaka…
Men det verkar också som att spiralen vrider sig i många länder och på flera kontinenter. Kanske kommer det Hel står för – en sammanvävd helhet – en gång åter att hedras, inte bara i mindre subkulturer utan i samhället i stort.

Att skapa förändring

Är det då viktigt om man kallar Hel för Allmoder eller för Gudinna? Egentligen inte. Det som är viktigt är att det rör sig och att den rörelsen har inneburit att den självklara patriarkala världsbilden håller på att krackelera. För mig är Gudinna ett hierarkiskt begrepp och, som jag beskrivet så finns det fog för den synen. Det betyder inte att jag anser att alla som arbetar med att föra fram den kvinnliga kraften måste se på det sättet. Inte heller att alla måste tycka att det är viktigt. Vi är mitt i en skapelseprocess. Börjar vi bestämma att det finns ett rätt och ett fel är vi tillbaka i den patriarkala fållan och skapelseprocessen avstannar. Vi behöver ge varandra tillåtelse att se med olika ögon, lyssna på varandras berättelser och omfamna mångfalden. Först då kan det hela bli helt, eftersom Hel i sig själv är rörelse.

Under Helritualen sjunger vi:
Du omvandlar allt du rör
allt du rör omvandlas.
Förändring, beröring,
rör mig, förändra mig, berör mig –
rör mig.
Hels beröring är rörelsen som formar hela kosmos livscykel…

Litteratur:
Anita Goldman Snäckans sång. En bok om kvinnor och krig Natur och kultur, 1998
Benjamin C. Ray African Religions. Symbol, Ritual and Community 1976 Prentice-Hall
Bruce Lincoln Emerging from the Chrysalis. Ritual of Woman’s Initiation Oxford University Press, 1991
Eddan. De nordiska guda- och hjältesångerna, översättning Erik Brate, Bokförlaget Natur och Kultur
Elizabeth Marshall Thomas The Harmless People Secker & Warburg, 1954
Gunnel och Göran Liljeroth Hel, den gömda Gudinnan i Nordisk mytologi Ama förlag
Kerstin Eidlitz Kuoljok Moder jord och andra mödrar. Föreställningar om verkligheten bland folken i norr och vår syn på den Carlssons bokförlag, 1999
Knud Rasmussen Across Arctic America: Narrative of the Fifth Thule Expedition G.P. Putnams Sons, 1927
Þóarins Eldjárns Völuspá í sinni fornu gerð og endursögn Mál och mening, 1994
Snorres Edda översättning Björn Collinder, Forum 1958
Monica Sjöö and Barbara Mor The Great Cosmic Mother. Rediscovering the Religion of the Earth Harper & Row 1987
Monica Sjöö The Norse Goddess Dor Darma Press Meyn Mamvro Publications, 2000

© Nauð Vanarot, 2013