– I am just a weird duck you know, säger Grandma Shirley och skrattar.

Shirley Barclay, utbildad inom både västerländsk och traditionell nordamerikansk medicin, är på besök i Sverige en sommarmånad. Hon är här både för att arbeta och för att hälsa på en god vän. Shirley är, sedan 1978, certifierad i psykodrama, sociometri och gruppsykoterapi, certifierad äktenskaps- och familjeterapeut och hon är också sjuksköterska med inriktning mot psykiatrin. Hon är utbildad i två traditioner inom den nordamerikanska indianska kulturen och arbetar med att foga samman dessa i sitt arbete. Hon har de senaste 25 åren arbetat och verkat i USA, Europa, Sydamerika och Asien. Shirley fyller 74 år i år men arbetar fortfarande heltid och har inga planer på ett lugnare pensionärsliv.

– Jag har varit över hela världen sedan 1970-talet, berättar Shirley. Det var mitt arbete i The International Psychodrama Association som gjorde att jag fick möjlighet att arbeta och resa runt till så många platser.
Shirley äger ett hus i Red Oak utanför Dallas, Texas.
– Jag har ett stort andligt liv och i mitt hem har vi plats för ceremonier. Det har också gjort det lättare för människorna i området att leva där. När man utför andligt arbete och har ceremonier på en plats så förändras saker. Det är inga inbrott i bostadsområdet eller bilar som åker fram och tillbaka utan att höra dit.
Shirley berättar att hon alltid arbetat med andarna, men har inte alltid varit så öppen med det som hon är nu. Det har alltid funnits vatten och eld med i rummet när hon arbetar, men hon har inte sagt varför egentligen, utan förklarat det med att hon tycker om vatten och ljus.
– Jag har varit med om en del underliga saker under åren som gått. Jag har haft ett märkligt liv och jag lever i två världar. Den andliga världen och den vardagliga världen, säger Shirley. Grupperna jag arbetar med är antingen ceremoniella eller psykodramatiska. Det är inte så ofta de båda sammanfaller så som de gör när jag arbetar i Sverige.
När jag var fem år berättade min farmor för mig om cherokee-folket och The Trail of Tears (tårarnas väg, en tvångsförflyttning av flera nordamerikanska stammar 1832–38, där tusentals människor dog under den långa vandringen). Då bestämde jag mig för att när jag blev stor vill jag göra något för att hjälpa det indianska folket. Men vägen dit har inte varit lätt.
Redan under 60-talet sökte hon sig till den traditionella nordamerikanska religionen för att få kunskap, men kom inte så långt. Hon fick höra att dörrarna inte kommer att öppnas hur som helst och det måste man inse. ”De öppnas inte för dig enligt din tid eller enligt min tid. De öppnas när andarna anser att det är dags.” Men hon fick också höra att hennes folk behövde henne och de gåvor och de färdigheter hon bar med sig så hon arbetade vidare och utbildade sig på annat håll.

– Det första steget till vad jag gör idag tog jag 1968 då jag arbetade med gatubarn i Texas. Jag började ha grupper under de här åren och det var otroligt lärorikt. Jag var som en svamp och sög åt mig kunskap! Jag läste massor, och var i New York under sex fantastiska år. Jag klev in i en värld där förändring skedde, med psykodrama, antropologi och annat. Jag fick individuell utbildning och mängder av egenterapi. Jag hamnade verkligen i mitten av världen där allt hände. Och sen kom andarna. Det var 1980 som jag kom in i den andliga världen och det traditionella sättet att tänka och vara. Jag var på mitt kontor och hörde plötsligt en röst säga till mig, ”Det är dags nu, dörren är öppen. Du är inte längre stridens krigare utan en fredens krigare.” Och så föll ett papper ner från taket, ett orange papper från Blue Eagle Society om ett möte om amerikanska indianer.
Och så började det.
– Jag välkomnades tillfullo in i den traditionella världen.
Vid den här tiden hade jag en mottagning, men sen började jag resa alltmer och stängde det, berättar Shirley.
– Min pappa var cherokee, säger Shirley, så jag har alltid vetat om min indianska bakgrund, men vi pratade aldrig om den utanför hemmet. Vi barn förstod inte förrän långt senare att han uppfostrade oss enligt deras sätt att se världen. Jag växte inte upp med att man ska behålla det man har, jag växte upp med att man ska dela med sig av det man har. När jag växte upp var det en del av barndomen att bry sig om andra.
Shirley är pipbärerska och under 2012 har hon varje dag en pipritual. Pipan har hon burit med sig i över trettio år.

– Pipan kom till mig genom min far. Han beställde pipan till mig, jag fick betala den själv men den var en gåva från honom. Den kom på posten i ett paket och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med den så jag stoppade in den i ett skåp och glömde bort den. Någon vecka senare ringde min vän Mary och sa att jag måste hämta en kille på flygplatsen och ta hand om honom några dagar. Jag protesterade naturligtvis, men åkte faktiskt och hämtade honom. När han kom till mitt hem sa han, ”jag går nu till baksidan och startar en eld, sedan kommer jag att lära dig allt du behöver veta om pipan du har i din garderob”. Han stannade i två dagar och lärde mig allt jag behövde veta om pipan, om pipritualer och hur andarna arbetar genom pipan. Idag har flera tusen människor, i Nord- och Sydamarika, i Asien och Europa rökt min pipa vid olika ritualer och ceremonier, berättar Shirley.

– Varför jag blev en helare? Jag hade inte en chans att bli något annat! Min mamma ville att jag skulle bli sjuksköterska och det blev jag. I generationer tillbaka har min familj arbetat med helande i olika former, så att jag skulle ha gjort något annat var otänkbart. Jag till och med gifte mig med en läkare!
Shirley bekymrar sig inte så mycket om sitt schema, hon har sina grupper som hon regelbundet håller, och sen fylls det på saker däremellan.
– Jag jobbar och jag har förtröstan, säger hon, jag gör vad jag är kallad att göra och vad som verkar vara det rätta att göra. Jag har inga pengar, men jag är ändå den rikaste person jag känner. Mitt arbete är viktigt för mig, av många anledningar. Jag har en oerhörd mängd kunskap och visdom som jag vill föra vidare. Om jag tvingas säga en universell sanning, då är det att vi är alla sammanlänkade, vi är alla lika. Vi har en konstgjord separation inom mänskligheten och ju fortare vi kan förenas, desto snabbare blir vi hela människor.
– Nyfikenheten har berikat mitt liv. Jag har alltid velat veta hur livet fungerar och inte gillat den stelhet som finns inom många metoder och teorier. Jag har sökt efter öppna sätt att se på tillvaron. Att begränsa livet kändes inte rätt för mig. Jag läste på universitetet, men jag var också indian och jag var inte begränsad. Kärnan är egentligen att vi är fantastiska varelser och att saker förändras snabbt just nu. Jag tror att vi kommer att bli väldigt medvetna om att vi alla är sammanlänkade. Nu talar många om den 31 december 2012 som ett viktigt datum, och det är det säkert. Men det är något vi måste växa in i. Det finns stora saker i tid och rum som vi inte vet något om, men de är ändå möjliga. Jag har sett mycket underligt jag inte kan förklara, men likafullt finns det där.
Shirley hade en hård start i livet och bestämde sig för att inte orsaka smärta för någon annan människa.
– Det betyder inte att jag lyckats med det, men jag har försökt att bli den bästa jag någonsin kan. Och gör jag någon illa, så ställer jag det tillrätta.

Det är viktigt, när man arbetar med människor, att veta vem man är. Om det är något som ligger i vägen måste man titta på vad det är och rensa ut det. För att möta människor och kunna hjälpa dem måste man känna sig själv på alla nivåer. Både andarna och de människor jag möter kräver att jag fortsätter att arbeta med mig själv, säger Shirley Barclay.

Hannah Gruffman arbetar som kulturchef, har bland annat en fil mag i kultur och mediegestaltning