Jag uppmanar alla som besöker djurparker att läsa Vargattacken av Lars Berge. För mig blev läsningen en oerhört gripande upplevelse. Jag blev förbannad, ledsen och fylld av häpnad över hur vi människor tar oss friheter mot andra varelser här på Moder Jord.
Lars intervjuar olika människor involverade i driften av djurparker, zoologer och andra med stor kunskap om rovdjur och vargar i synnerhet. I boken framträder hur vilda djur hänsynslöst hämtas ur deras livssammanhang för att stängas in på minimala ytor där de skall visas upp för kommersiella syften och för att till synes tillfredsställa vårt behov av bekräftelse, identitet, makt. Det är också väldigt intressant att inse vilken stor roll vargen symboliskt kan spela i människors tillvaro även om de allra flesta av oss, mig själv inräknat, inte har några reella upplevelser av varg.
Upprinnelsen till boken är den tragiska händelsen i juni 2012 då en djurskötare dödades av varg i varghägnet på Kolmårdens djurpark.
Lars väntade länge på att det skulle dyka upp något djuplodande reportage om händelsen; men det kom aldrig något så då kände han att det blev som ett kall för honom själv att försöka sprida ljus kring händelsen; i synnerhet eftersom ansvariga på Djurparken uttryckt i medierna att händelsen kom som en blixt från klar himmel – som om det var otänkbart att något sådant skulle kunna hända.
Han tar oss med in i rättssalen där det skall bedömas om djurparken kan hållas ansvariga för kvinnans död, och träffar djurskötare som ger inblick i den dagliga verksamheten med vargarna. Han undersöker hur vargen har spelat en stor roll i framväxandet av det svenska folkhemmet, i vårt identitetsskapande, hur vi velat använda vargen som attribut i olika sammanhang, samt hur det har kunnat växa fram åsikter om att vargen skulle vara tämligen ofarlig. De här åsikterna kan mycket väl bero på att de finns få dokumenterade händelser med vargattacker på människor i modern tid. Men det har hänt t.ex. “Gysingevargen” som dödade ett barn. Den vargen hade dock fötts upp av människor och saknade den naturliga skyggheten för människor. Det är också viktigt att komma ihåg att människor nästintill har utrotat vargen och dess livshabitat. Därmed blir det ju mindre kontakt med varg i det vilda.
Beträffande åsikter om vargars ofarlighet så ges en otrolig historia i boken om när den kände journalisten Jan Guillou kontaktade rovdjursexperten Anders Bjärvall om huruvida det skulle kunna gå att fixa fram en varg till till studion för att visas upp tv-programmet “Magazinet”. Bjärvall avböjde eftersom han ansåg det vara en sällsynt dålig och riskabel idé.
Exempel på det symboliska kring vargar är hur t.ex. olika regimer och ledare önskat göra liknelser av sin verksamhet med vargars beteende.
Dock är det ju inblicken i det livsfarliga, absurda och sorgliga i att hålla vilda djur i hägn som känns viktigast att föra fram.
Under decennier har vargar fötts upp med nappflaska och placerats ut i hägn där dom har tvingats att leva utan möjlighet att utöva sina naturliga beteenden som att jaga och att ge sig av och bilda nya flockar.
Vargar i det vilda som närmar sig vuxenlivet tröttnar på att bli dominerade av sina föräldrar och kan då göra uppror, vilket ofta resulterar i att de ger sig av och bildar par/flockar någon annanstans.
I ett hägn är ju detta en omöjlighet och inte heller kan de jaga.
Olof Lidberg, docent i ekologisk zoologi och expert under rättegången beskriver med en jämförelse hur litet hägnet är. ”Om ett normalstort revir skulle definieras som en fotbollsplan så blir hägnet ett A4-papper”.
Till råga på allt började personal på Kolmårdens djurpark att kliva in till vargarna och umgås med dom. Lars träffar bl.a. den första personen som gick in. Under många år gick djurskötare in ensamma till vargarna och försökte imitera alfavargars beteende genom att morra och på olika sätt dominera. Det verkar som att det växte fram en kultur i vilken det blev prestigefyllt att klara av att ”hantera” vargar. I intervjuerna med personalen målas en bild upp av hur det tydligen ansågs som helt i sin ordning att gå in till vargar och leka ledarvarg, att trycka ner dom och att det var bevis på en vek karaktär om djurskötaren inte kunde ”fixa läget” med vargarna. Det hela blev som ett experiment med mänskliga rädslor och önskemål.
Som om detta inte vore nog för de stackars vargarna så startades även en upplevelseindustri där besökare fick följa med så kallade vargguider in för att få upplevelsen att vara nära vilda djur. Det utvecklades en inställning av att inget kan hända om personalen/vargguiden har kontroll inne i hägnet - alltså kunde leka ledarvarg tillräckligt bra.
Naturligtvis lyckas inte heller alltid varg­guiderna att dominera tillräckligt så det inträffar ett antal livsfarliga händelser där både personal och besökare blir skadade och precis undkommer att bli dödade. Dessa händelser tystas ner eller skylls på ”svagt” beteende hos personerna som drabbas.
Så händelsen med den dödade vargguiden som beskrivs som oförklarlig framträder istället som fullständigt förklarlig – det var bara en tidsfråga innan det skulle hända.

En varg är ju ett fantastiskt fint djur, kraftfull, uthållig och en riktig överlevare som garanterat imponerat på och väckt respekt och beundran hos många urfolk på jorden. De förstod att vilda djur också har behov av sitt livsutrymme och förde en ödmjuk och respektfylld samexistens med dom . De såg till att hålla ett ömsesidigt avstånd till vargar. Det finns skäl till det då en varg har en kraft i käkarna som är den dubbla jämfört med en stor hund som t.ex. en schäfer. En varg har 42 stora tänder som är till för att krossa vävnader och ben. Den klarar sparkar med klövar och bett från bytesdjur. När den attackerar är den bedövad av smärtlindrande hormon, den går inte matcher mot sina motståndare som i kampsporter. De övermannar och dödar. Ofta flera mot en.
Ett av de starkaste partierna i boken är när polisen anländer till platsen efter attacken. De går inte in till vargarna för de bedömer att det inte går att garantera säkerheten. Först vid extra beväpning med älgstudsare vågar de gå in och släppa in ambulanspersonal för att hämta djurskötarens kropp. Personal på Kolmården däremot kan ej förstå varför de är rädda.
Boken är väldigt spännande – nästan som en thriller. Men framförallt är den, känner jag, ett viktigt dokument för att förhoppningsvis öka vår respekt för det levande vilda omkring oss. Och jag känner att det nog är bättre att vi jobbar med oss själva, med våra rädslor, maktbehov, girighet o.s.v. och försöker undvika att projicera dessa på andra människor - eller som här på vargarna.

Martin Hultsten: Ingen erfarenhet av vargar men däremot av svamp och timmerhus.