I religionshistorien

Det är nu många decennier sedan Anne Holtsmark övertygande visade hur ungefär ett tusen år av kristet inflytande hade omvandlat Lokefiguren till den elaking som Snorre beskriver. Snorre säger att Loke är vän och fager, han kan lägga sina ord väl, är klokare än alla de andra gudarna, men ond till sinnelaget, han är allt sveks upphovsman och alla gudars och människors skam. Lokefiguren har lockat många forskare att undersöka hans äldre och mera ursprungliga karaktär, dvs den han var innan han fick rollen av mörkrets furste. Han har kallats eldens gud, en trickster, gudarnas hovnarr, symbol för den kreativa intelligensen och mycket mer. Anna Birgitta Roth fann för över femtio år sedan ett spännande samband mellan Loke och spindeln. Till exempel har ‘Loke’ uttalats med kort O som i lock, och det har funnits gott om olika talesätt, sedvänjor och ramsor i Skandinavien om just Lockespindeln.

Tittar vi på dagens texter om Loke på nätet visar det sig dock att det är Snurres beskrivning av Loke som är den rådande, Loke ska vara elak. Det betyder att vad han än gör tolkas detta gärna som ett tecken på hans inneboende lömskhet.
I en religionshistorisk klassiker har bilden av Loke som opålitlig, listig och förslagen fördjupats.¹ Lokes intelligens anses sakna djup och är av det ytliga slaget och hans snabbtänkta problemlösningsförmåga kallas för hans ”karakteristiska knep och konster”. Detta är en direkt parallell till det sätt som man har omtalat verk av kvinnor, som det flagranta exemplet från Metropolitan Museum i New York. Där fanns den Berömda Konstnärens målning som analyserades och beskrevs som genialiskt på alla sätt och vis – ända tills det uppdagades att det var en kvinna som målat tavlan. Då tillades verket en ytlig charm och ”de skickligt dolda svagheterna tyder på ett kvinnligt psyke, liksom de tusentals små knep varmed kompositionen är uppbyggd.”²

Så vad Loke än gör, bevisar det bara hans onda sinnelag.
När hövdingarnas gud Odin är notorisk svekfull i sina löftesbrott och i sitt manipulativa anstiftande av krig och ofred, ses detta som ett tecken på hans majestätiska suveränitet, för han verkar göra det enbart för sitt eget nöjes skull. Men när Loke – ofta för att rädda sitt eget eller andras liv – bryter sitt löfte är det ett uttryck för hans svekfullhet.
På samma sätt anges det faktum att Lokes föräld­rar är jättar som orsak till hans dåliga karaktär och utanförskap. Men Odin, Tor och Tyr är också jättars barn. Och måste så vara. Att de regerande gudarnas fäder är jättar är ett genomgående drag i indoeuropeisk mytologi. När dessa gudars tid är över blir de själva till jättar, medan deras barn tar över gudavärdigheten.

Men hur ska vi komma åt den Loke som fanns för femtonhundra eller tvåtusen år sedan, innan han blev Midgårds djävul och far till Hel? Innan en dualistisk svart-vit världsbild förpassade honom till det ondas och omanligas sida? Det finns flera olika sätt, och här vill jag lyfta fram ett urgammalt drag som gör honom unik bland asagudarna.

Älskaren

I Snorres texter är det nästan bara män som kommer till tals. Samma gäller i den danska krönikeskrivaren Saxos böcker (som verkligen är värda att läsas: här finns både okända myter och andra versioner än Snorres, och berättelserna är formade i ett sofistikerat tolkningssystem).
Fast nu ska vi bortse från författarna och i stället gå in i berättelserna. Vi ska se på hur Loke själv handlar och hur de som umgås med honom agerar.
Han är den som räddar hela gudavärlden – ja faktiskt hela det nya kosmos – i asatidens begynnelse. Det är då den stora jätten kommer och erbjuder gudarna att bygga färdigt muren kring Asgård. Om muren är färdig till våren kräver jätten att få Freja, sol och måne i lön. Gudarna som inte kan tro att jätten mäktar bygga så snabbt svarar tank­löst ja, men ångrar sig när de ser vilka enorma lass hans häst kan dra. Snart är vintern slut, men ingen vår ska komma, köld och evigt mörker kommer att drabba dem för de ska ju förlora Freja, sol och måne.
Loke förvandlar sig då till ett brunstigt sto som lockar bort jättens häst så pass länge att muren inte blir klar till våren.
Myten är mycket gammal och har paralleller på andra håll i världen, t ex i Gamla Testamentets ­Simsonberättelse och i den nordeuropeiska byggmästarsägnen om Jätten Finn. Det är en kosmologisk myt som handlar om skapandet av en ny tids­ålder. Det får inte den glömma som åberopar Lokes destruktiva kraft vid samma tidsålders slut, där han uppträder som den kristna djävulen på yttersta dagen. Det är enbart Loke som räddar denna värld vid dess födelse. Och det gör han utan att bruka våld. Att han i en märrs skepnad parar sig med en hingst och dessutom så småningom fölar, har ansetts mycket omanligt av både hans samtida och nutida belackare. Men inte verkar gudinnorna ­tycka mindre om honom för den sakens skull. Kvinnor gillar Loke.
Loke blir beskylld för att ha legat med nästan samtliga gudinnor, alltså också med gudarnas hustrur. Till och med Siv har legat med Loke. Och hon har gjort det frivilligt. Ja, det verkar som om alla dessa gudinnor har idkat älskog med Loke av lust och fri vilja. Egentligen verkar de flesta gudinnor inte intressera sig så mycket för andra män. Och detta ointresse är ömsesidigt. Tor verkar bara bry sig om kvinnor när de är jättar som han kan slå ihjäl. Odin våldtar, förför och bedrar, men inte av erotisk lusta, utan han använder samlaget som medel för andra syften. Frej låter sin tjänare genom hot tvinga den tydligt nejsägande Gerd till samlag. Balder uppträder hos Snorre som Vite Krist, älskad av sin mor och hustru men utan köttsliga lustar, medan han hos Saxo blodigt strider om Nannas ynnest, fast hon uttryckligen inte vill ha honom. Nanna älskar nämligen sin trolovade, den kloka skalden och musikern Höner, och det är han som är Balders fiende. Flera forskare har pekat på sambandet mellan Höner och Loke, och klart är att Asgårds kvinnor föredrar en skärpt, kvicktänkt man, som lägger sina ord väl, som kan underhålla dem, men inte brukar våld. Loke är dessutom vän och fager. Han har faktiskt samma egenskaper som även idag är attraktiva.
Därtill kommer att han är rolig och får dem att skratta. Vem vill inte ha en sådan älskare?

Prinsessan som inte kunde skratta

Guldgåsen är en gammal folksaga om prinsessan som inte kunde skratta, och mest känd i bröderna Grimms version. Prinsessan är alltid allvarlig, ja till och med ledsen, och när hon ska finna sin framtida man utlyses en tävling i vem som kan få henne att skratta. Den som lyckas ska bli hennes make. Sagan finns i olika versioner. Det är alltid den mest ringaktade ynglingen i landet som vinner. Han är nämligen skärpt, snäll och utan prestige och får därför en guldgås till skänks. Den som rör vid gåsen fastnar i den på pojkens befallning, och nästa person fastnar i den första osv, så det till slut bildas en lång rad av skrikande, snubblande folk som presenteras för prinsessan. Då skrattar hon.
På 900-talet hade en norsk storman en berömd gammal sköld i sin ägo. På den fanns märkliga bilder. En skald ombads att göra ett kväde utifrån dessa bilder, och kvädet som ännu finns, kallades Haustlong för att det tog en hel lång höst att författa. I kvädet svävar Loke iväg med händerna fast i en stång som jätten Tjatse i örnskepnad flyger bort med. Loke hade greppat stången för att köra bort örnen som ville stjäla det bästa köttstycket från den rituella måltid som han själv, Odin och Höner hade tillrett, men hans händer fastnade i stången. Lokes äventyr slutar med att Tjatse blir dräpt och hans ögon kastas upp på himlen och blir till två stjärnor. Men Skade kommer i vrede skidande till Asgård och kräver bot för dråpet på Tjatse. Hon kräver bland annat att de ska få henne att skratta. Alla försöker förgäves, ända till Loke binder ena änden av ett rep om skägget på en get och den andra om sin egen pung. De drar turvis skriande och bräkande av och an, tills Loke drattar ner i Skades famn. Då skrattar hon.

Också här rör det sig om uråldrigt mytiskt stoff. För länge sedan visste inte människor att män kunde bli fäder, och även om de efterhand förstod det, var det kvinnan som var livgivaren och skaparen, Den Stora Gudomen var också kvinna, i himlarna så som på jorden. Hon representerades av prästinnor och Fruar, alltså kvinnor med makt och befogenhet att se till allas bästa. I sitt klassiska verk Den gyllene grenen går J G Frazer igenom talrika myter, sagor och sedvänjor från den tid då män skulle strida om att bli denna gudinnas, prästinnas eller prinsessas partner. Men tävlandet var inte bara dueller på liv och död, det kunde också handla om att skaffa en gren från livets träd vid världens ände – eller att få henne att skratta. Från Sumér finns berättelser om den stora gudinnans vrede. Hennes vrede har kosmisk kraft: hon måste fås på gott humör annars kan världen gå under. Bästa sättet är att få henne att skratta!
Det är här berättelsen om Loke och Skade hör hemma.
Loke har sina rötter i uråldrig mytologi; han hör ihop med världars skapelse och undergång, med stjärnor på himlen och han är stora gudinnors älskare.

Venus

I de finska runosångerna förekommer en man som älskar och älskas av kvinnor så ihärdigt att han därför ibland råkar illa ut. Han är Lemminkäinen, vacker, skärpt och äventyrlig precis som Loke. Han kommer som Loke oinbjuden till gudarnas stora fest, där han hädar dem i tur och ordning, vilket blir hans eget fall. Innan dess blir han som Balder dödad och sörjd av sin mor, som i den finska traditionen både hittar och återupplivar sin son. Här delar Lemminkäinen drag med både Balder och med stoff i Isis-Osirismyten.
Den muntre, älskansvärde Lemminkäinen finns också i olika tappningar bland nomadfolk i norra och mellersta Asien. Men här handlar det inte om en abstrakt gud, utan om planeten Venus. Denna Venusgudom uppträder ibland som två tvillingbröder, de rider över himlarna och vallar sin väldiga hjord av stjärnor. I östra Finland finns hällristningar som övertygande har tolkats som Lemminkäinens äventyr och samtidigt som planetens Venus’ färd genom Djurkretsen. Också i det rika baltiska mytstoffet finns sånger om tvillingbröderna Aftonstjärnan och Morgonstjärnan, båda stora älskare. De befriar sin syster Solmön som rövats bort av gubben i månen. De älskar henne båda två och råkar därför döda varandra i svartsjuka. Eller den enas hustru råkar förväxla bröderna och ligger med fel man, som därför måste dödas. Men de kommer alltid tillbaka, lika strålande och äventyrliga som förr.

Men hur kan det lysande himlaljuset Venus, den vackra muntra älskaren, förvandlas till Mörkrets furste, Satan själv, den störtade ängeln?
Änglarna, gudssönerna, i Gamla Testamentet har av flera forskare tolkats som forna planetgudomar. Den klaraste av alla planeter är Venus, och i en berömd smädesång jämför profeten Jesaja en fallen fiendekung med Venus: du ville som Morgonstjärnan höja dig högt på himmelen… men nu ligger du och ruttnar i din grav. I en av apokryferna, Enoks bok, beskrivs hur några av gudssönerna blev förälskade i jordiska kvinnor och fick barn med dem. Till straff för detta jordiska liv blev ledaren för dessa änglar störtad ner i underjorden.
Morgonstjärnan, som den störtade kungen liknades vid, blev i kristendomens barndom identisk med den störtade och fallne änglaledaren.
När bibeltexterna började nedtecknas skedde detta på grekiska. Morgonstjärnan heter på grekiska Phosphoros, ljusbringaren, för när Morgonstjärnan börjar lysa följer solen och dagen strax efter. Hans bror Aftonstjärnan hette Hesperos, och det var dessa gudomar som ‘var’ planeten Venus, inte Afrodite. (Hon tyckte däremot mycket om de två bröderna.)
Så småningom översattes de grekiska texterna till latin.
På latin heter Morgonstjärnan Lucifer, ljusbringaren. Eftersom Loke framstod (och framstår än?) som motsatsen till ett fåordigt, våldsbenäget och kvinnoföraktande manlighetsideal, och om han samtidigt just var en Venusgudom – ja, då blev han alldeles följdriktigt till den ondsinte Lucifer själv.

Litteratur:
Anne Holtsmark: Norrön mytologi, 1970
Germaine Greer: Hinderloppet, 1980
Lone Mogensen: Himlasagor och stjärnmyter, 1996
Anna Birgitta Roth: Loki in Scandinavian Mythology, 1961
Folke Ström: Nordisk hedendom, senaste utg 2001

Lone Mogensen är historieberättare för både barn och vuxna, författare, föreläsare och folkbildare.