Sejden är kärnan i den nordiska shamanismen, den är forntida och har sitt ursprung hos vana-ätten, våra urgamla fruktbarhetsgudomligheter. I Ynglingasagan står det:
“Freja var Njords dotter. Hon var blotets gudinna. Hon var den första som lärde asarna att sejda. Sejd var vanlig bland vanerna.”
Sejdens blomstringstid var alltså före och i anslutning till att asatron fick fäste i norden. Det vi kan hitta i skriftliga källor om sejd är från ca 800 - 1200-talet, nedtecknat åtminstone ett par tusen år efter sejdens blomstringstid, dessutom i anslutning till att kristendomen började spridas här, vilket naturligtvis också påverkar hur sejd framställs i dessa, jämfört med sejden, moderna skrifter.
Om vi jämför med nu levande shamanska kulturer kan vi anta att sejd var en vanligt förekommande ceremoni, där völvan (fornnordisk beteckning på kvinnlig shaman som sejdar) reste in i ödesväven, skådade i det fördolda och med makternas bistånd formade den.
I mitten av sjuttiotalet började en liten grupp i Stockholm utforska sejd som shamansk ceremoni och under åttiotalet utvecklades den moderna sejden så som den utövas idag. I sin doktorsavhandling Shamanic Performances on the Urban Scene beskriver Galina Lindquist den processen:
“… the sources of material and inspiration for the creative people were the works of social science: anthropology, folklore studies, comparative religion, archeology, history. The knowledge these scientific disciplines have accumulated was reappropriated to construct entirely new practices, which were initially disembedded.”
I Nordisk Hedendom skriver forskaren Folke Ström:
“Sejdmagin är en långt mer komplicerad magisk akt än den rena tankemagin. Dess psykologiska förutsättningar är emellertid desamma: sejdmagin grundar sig på föreställningen om själens fjärrverkande förmåga, dess potentiella möjlighet att frigöra sig från kroppen och i materialiserad gestalt sätta den agerandes uppsåt och vilja i verket.
För sejdens bedrivande erfordrades en icke obetydlig magisk apparat. Den förutsatte vidare en utvecklad teknik, grundad på rent professionell färdighet och erfarenhet. Den utövades följaktligen av i konsten väl förfarna och utbildade personer, män eller kvinnor. Mest omtalas kvinnor som utövare av sejdens konst…”

Sejdstaven

Det är egentligen inte så många föremål jag har när jag är völva i en sejdriual. Mantel, huva, kattskinn och så naturligtvis sejdstaven. Och det enda riktigt viktiga är sejdstaven. En sejdstav är oerhört nära och personlig. Den byggs upp och skapas utifrån de upplevelser och möten man får när man sejdar. Min sejdstav är min nära släkting, jag och staven delar blod och den bär mina, med sejd förbundna, magiska föremål. Den kan bara jag använda. Staven själv symboliserar världsträdet Yggdrasil och när völvan sejdar är den Yggdrasil och det är längs med trädets stam völvan reser till de andra världarna.
Jag har också en sejdstav “till låns”. Den gjordes av kursdeltagare för att prova att sejda. Inför sin debut som sejdstav försåg kursdeltagarna den med en fjäder, en symbol för flygförmåga samt eldrunan, ken, och bjarkarunan som står för kvinnlig fruktbarhet.
Senare var staven utställd på Hemslöjden. Inför utställningen fortsatte jag att bygga på staven ungefär på samma sätt som man skapar sin personliga stav, men istället för personliga kraftföremål erhållna under resor i de andra världarna har jag använt sånt som rent generellt förbinds med sejd. Den är partiellt rödfärgad vilket symboliserar blodet, vår livssubstans och det som alla däggdjurshonor offrar för livets fortbestånd. Jag har också ristat in en laguruna, vattnets och vana-ättens runa för att förbinda staven med Freja. Förutom sin ursprungliga fjäder har jag försett den med två falkfjädrar också förbundet med Freja som antog falkhamn när hon var i fågelskepnad. Dessutom har den en ugglefjäder, för skarpsyn och klarsyn, och för att ugglan är förbunden med gudinnor i många kulturer, bl a med vår egen östgötska Omma. Jag har också målat en orm som slingrar sig runt staven. Ormen är ett gudinneattribut och symboliserar vishet. Här är ormen blå, Frejas färg.

Att sejda är en stark upplevelse

Som völva sitter jag med min sejdstav uppe på en sejdhjälle. Freja är sejdens gudinna och därför har völvan en skinnhätta och ett kattskinn (katt och so är Frejas djur) nerdragen över huvudet. Gruppen som vill få kunskap står runt völvan och sjunger speciella kraftsånger - vardlokkur - medan völvan i extas rider på sin stav till de andra världarna och får kunskap eller skickar kraft.

Bild: Naud Vanarot

När cirkeln är skapad och kraften i de fyra riktningarna, de fyra elementen; jord, luft, eld och vatten är inkallade. När sejdgruppen håller energin och krafternas närvaro känns. När energin tätnar. När sejdgruppen om och om igen galdrar den vardlokkur jag som völva valt. När jag på sejdhjällen rider min stav in i extasen. När sejdstaven fylls av energi och megin. När gruppen, omgivningarna och vardlokkurn försvinner och där finns bara jag och min stav inne i väven, inne i de andra världarna. Att möta Freja och Odin och kanske Urd när hon spinner våra livstrådar och få ta del av hennes spånad. När jag som völva skickar energin mot vävens valda mål. Eller när jag, inne i väven, i völvans form, får visioner utifrån de frågor människor ställer.
Att kallas tillbaka till denna världen, återigen befinna mig på sejdhjällen, i människornas värld. Fortfarande lite förvirrad och full med bilder som genomströmmar mig. Så är sejden för mig.
När man arbetar shamanskt är det egentligen inte särskilt viktigt att använda “rätt” symbol eller föremål eftersom det som används blir till det det ska vara genom att laddas. I vår fysiska värld har “lånesejdstaven” inget blod på sig men när den används för att sejda är den röda färgen inte längre en symbol för blod utan omvandlas då till det blod sejdstaven och völvan behöver. Och egentligen, när man är tillräckligt erfaren, tror jag man faktiskt kan resa utan några andra hjälmedel än sin egen megin och en vardlokkur.

Vardlokkur

Mig veterligen finns ingen forntida vardlokkur nedtecknad utan de som används har “kommit” till människor när de i trans eller extas färdats i andra världar. En av mina favoriter är en vardlokkur där kvinnorna börjar och sjunger en strof med sin egen text och melodi och männen börjar sjungasin strof och melodi när kvinnorna sjungit halva sin.
Kvinnorna:
Där stigarna korsas på den jordfasta sten
jag sitter ensam ute när den urgamla kommer.
Männen:
Sejdspön, trolldomsrön
jag ser vida i varje värld.
Så ljuder sången i skymmningen när natten faller. Ur en gammal kunskap och kraft som vi bara kan ana men egentligen inte vet så mycket om, växer en ny möjlighet för den moderna människan.

Nauð Vanarot: Psykodramatiker, skribent, rituell ledare, skogsboende trädälskare