Ända sedan Elisabet, numera Nau∂, berättat om sin lärare Grandma Shirley så har jag varit nyfiken på hurdan denna medicinkvinna och psykodramaregissör var. Nu har jag fått en del av min nyfikenhet stillad eftersom jag var klok nog att bums anmäla mig när Grandma:s kurs Psykodrama och ceremoni skulle ges i Lönnsätter under en sommarvecka i juli.

Grandma Shirley och Nau∂.
Bild: Ulla Fagerås

Som vanligt när jag skulle lämna mitt Tystebo på Gotland hade jag värsta motståndet mot att åka och när jag sedan körde motorvägen från Stockholm, dit andra möten fört mig, så vräkte regnet ner. Morrande körde jag motorvägen så fort jag vågade genom djupa pölar, med vindrutetorkarna på högsta varvet och undrade vad jag nu hade gett mig in på. Jag blev lite sen förstås, men möttes av välkomnande kvinnor vid fikabordet i Nau∂s kurskök.

Det visade sig att vi var 13 kvinnor i cirkeln och Grandma satte ribban högt genom att berätta om sina egna svårigheter i livet och om hur hon kommit igenom - stark och förberedd för sitt arbete som healer. Åtminstone jag tänkte att vad vi än kommer med för elände som vi vill jobba med, så har Grandma antingen hört värre eller varit med om värre. Och det kändes ju tryggt! Äntligen behövde man inte försöka anpassa sig för att inte vara ”för mycket” i terapisammanhang… Ett flertal av kursdeltagarna arbetar också aktivt som healers och/eller vägvisare, med reiki, shamanism eller psykodrama som verktyg, så vi var en rätt speciell cirkel där alla verkligen ville jobba och var redo att kämpa både för att hela sig själva och för att hjälpa andra.
Grandma varvade vårt dramaarbete med teachings och alla fick göra någon form av drama, även om det inte alltid blev ”vanliga” dramor. Det märktes tydligt att denna speciella kvinna hade en stor del av sin världsbild från Lakota och att hon hade en mycket direkt kommunikation med sina andar, guider eller rådgivare. (Vad hon själv skulle vilja kalla dem vet jag inte – vad jag vill säga är att det märktes att hon lyssnade på dem och agerade utifrån deras råd.) Vid ett flertal tillfällen blev jag förstummad över hur hon i det helande arbetet tveklöst gjorde saker med sina trasiga knän och sin stora kropp som de flesta andra människor skulle betrakta som rätt omöjliga. Att krypa in och ut ur svetthyddan – och att sitta så hopklämd som man gör där medan hon höll i ceremonin är en sådan sak. Att bara sitta i tre kvart på golvet med benen rätt ut och en vuxen, om än rätt lätt kvinna i famnen är en annan. Nu hade ju Grandma sett att det här var just det som behövdes för att den här personen skulle kunna resa och rätta till det som behövdes – och då fanns ingen tvekan.

Margareta galdrar till eldandarna.
Bild Lovisa Dahlgren

Vi tvekade aldrig heller om att Grandma skulle gå i land med det helande arbete som behövdes – och som cirkel stöttade vi med all kraft både henne och vem som än jobbade i sitt drama. Ingenting verkade omöjligt och vi fick alla enorma genombrott och kunde hela sånt som verkligen annars hade hindrat oss på vår väg. Här tror jag också att mycket skedde för att vi kom ihop oss i cirkel i just den här konstellationen. Tid, plats och deltagare – allt gynnade vårt arbete – men jag hoppas på att någon gång i framtiden få delta i en lika stark cirkel med Grandma som ledare! En sak som jag lärde mig under den här veckan var att varje människa själv besitter alla svar på de svåra frågorna - och grundmöjligheterna till sitt eget helande. Vad vi behövde var en terapeut, shaman eller regissör som kunde hjälpa oss att komma igenom försvaren; de lager som vi lagt på oss för att överleva våra egna problem. Lager som sedan tillåter problemen att vara kvar, inkapslade och dolda. Att bli bekräftad också inom de icke-ordinära verklighetsaspekterna av någon som hade erfarenheter från Lakotas traditionella cermoniella arbete - och av vad vi kan kalla traditionellt medicinarbete där medicin betyder kraft - var en stor upplevelse för flera av oss. Under den här veckan blev psykodramat till shamanism. För mig som pluggar psykologi var det en aha-upplevelse eftersom jag äntligen börjar förstå hur jag i framtiden kan skapa min syntes mellan den psykologiskt orienterade akademiska världen och min mer hemtama shamanska verklighet och världsbild. Det finns naturligtvis bara en Grandma Shirley, och jag tror inte att någon kan bli som hon, men jag tror att hon kan fungera som utmärkt inspiration för oss som vill bli sig själva fullt ut – med både styrkor och svagheter. När vi vet var vi står själva i den processen blir vi starka, först då kan vi våga lyssna på vad det än är som kan ge healing till den som söker vår hjälp.

Den som vill läka sina sår, andligen, behöver en kunnig vägvisare som inte låter sig luras men som ändå är öppen för att allt kanske är precis som det låter – hur otroligt det än verkar om man mäter med västerländsk logiks vanliga mått. Grandma visade oss att i sådana lägen behövdes åtgärder som inte är så vanliga inom västerländsk terapi men vanligare inom indiansk medicin och shamansk botetradition – till exempel själsåterhämtning eller bortplockande av oönskade energier. Hennes sätt att arbeta inom en rätt vid psykodramatisk ram innebar att hon utförde dessa tekniker på ett annorlunda sätt än vad jag har lärt dem – och bättre skulle jag vilja säga – i och med att hon assisterade de som fick jobba så t att de själva utföra boten. Det hon gjorde verkade så enkelt och rätt. Däremot tycker jag att Grandma i sina teachings var väl kritisk mot nyshamanismen och användandet av liknande tekniker, som t ex bruket a v Harners variant av själsåterhämtning (soul retreival). Kanske hade hon fog för sin skepsis, hur dessa tekniker utövas generellt vet ju inte jag. Själv tänker jag att det är viktigt att inte dra allt över en kam; allt beror på vem som är botare, vem som är patient, hur och när. Det här är väl det enda kritiska jag egentligen har att säga vad det gäller den här kursen. Att jag över huvud taget kritiserar detta beror på mina egna känslor och kunskaper eftersom jag har jobbat med de här shamanska teknikerna i ett antal år och sett fantastiska saker hända. Därmed blev jag besviken över att höra all nyshamanistisk botekonst klandras. Jag tillåter mig att tvivla på att den konsten skulle vara farligare eller sämre än någon annan healingkonst, och tänker faktiskt att när det gäller shamanska tekniker och praxis så verkar Grandma vara färgad – i både positiv och negativ mening – av att hon är tränad inom en andlig tradition som är rätt strängt konservativ, och därför är mer kritisk mot ”liknande” arbetssätt som utförs annorlunda. Den tanken slog mig eftersom Grandma inte alls hade samma kritiska hållning vad det gäller andra former av healing, t ex reiki. Nå, det här var inget som jag lät förmörka min upplevelse i Lönnsätter, men jag fick tankarna med mig – och det här är min egen åsikt och tro. Möjligen får jag en framtida möjlighet att diskutera detta med henne.

Bild: Lovisa Dahlgren

Ett annat plus gällande kursveckans arrangemang som jag från början hade betraktat som ett minus handlade om maten. Nau∂ hade tänkt anlita en lokal cateringfirma men de hade semester så vi fick dela upp oss och ansvara för maten en dag/par. Jag trodde att det skulle bli rörigt men alla la massor med känsla och kärlek i detta att bjuda och ta hand om alla andra, så det blev också en fin del av kursen. Därtill en kulinarisk resa – vi fick allt från paella till murrikastekt souvas. (För den som inte vet så är paella en spansk nationalrätt och souvas är renkött som är både rökt och rimmat. Det skärs i tunna skivor innan stekningen. Med en murrikahäll steker man över öppen eld.) Vegeterianerna ropade också matens lov, men i deras läckerheter blev jag inte så insatt, typiskt rovdjur som jag är… Apropå eld så var elden där vi värmde stenarna till svetthyddan bland de vackraste eldar jag sett – och då var jag inte ens sä rskilt positivt inställd från början – eller sugen på vare sig eld eller svetthydda eftersom vi hade haft över 30 grader varmt hela dagen.

Över huvud taget minns jag hetta, floder av tårar, skratt, överrumplande lösningar och en verkligt härlig sammanhållning och känsla i gruppen under hela veckan. Jag for därifrån helt omtumlad. Nästa gång – om det nu blir en sådan – så ska jag lägga tid att bara sitta själv, ensam hemma eller ensam i skogen, i flera dagar efteråt för att verkligen hinna smälta och integrera. Den här gången hade jag bokat möte med min man i hans släkts sommarställe på Öckerö utanför Göteborg. Lugn semester bara, men även det var för mycket för mig till en början för jag kände att hela jag var vidöppen för alla energier och att bara möta någon som inte var i samma fas var jobbigt. Jag hade behövd ha mer tid att idissla och sy igen om mig. Jag har ju mina shamanska verktyg, och därtill en man som är väldigt omtänksam och förstående så det gick ändå bra redan dag två av vår semester, men jag vet att jag hade kunnat få ut mer av det upplevda om jag hade haft mer tid själv. Så det är något jag verkligen rekommenderar den som anmäler sig i framtiden till en Grandma kurs – se till att du har ett par dagar för dig själv efteråt, du kommer att vinna mycket på det!

I väntar på att elden ska brinna ut så vi kan ta de glödgade stenarna till svetten.
I förgrunden Sofie och Margareta.
Bild: Ulla Fagerås