Ragnaröksmytens skildring av undergång och världsförnyelse pockar återigen på uppmärksamhet. Inte så underligt med tanke på de drastiska processer som sätter sin prägel på de jordiska skeendena i form av extremväder och naturkatastrofer, massutdöende av arter och oförutsägbar pandemispridning. Efter en solvändeceremoni den 21 december var vi några personer som kom att samtala om den paradoxala spännvidden i hur Völvans spådom kombinerar den dystopiska undergången med den optimistiska världsförnyelsen efter de stora omskakningarna. Det tycks vara impulser i den kosmiska medvetandeströmmen som just nu vill få oss att fundera över Ragnarök och kontemplera völvans retoriska fråga: Vet ni nu nog eller vad?
Ett annat uttryck för denna impuls är den akademiska nytolkning av Rökstenen som sett dagens ljus och fått en väldigt grundlig genomgång av uppsalarunologen Henrik Williams i boken Rökstenen och världens undergång (Kaunitz-Olsson 2021). Stenen som står vid kyrkan i Rök någon mil utanför Ödeshög i Östergötland har under flera hundra år varit föremål för många exoteriska runologers mer eller mindre fruktlösa tolkningsförsök. Med sina 760 runtecken, många av dem krypterade, är det världens längsta runinskrift och med sina imponerande mått – drygt två och en halv meter över markytan – har stenen sedan den restes någon gång i början av 800-talet satt sin prägel på hela landskapet. Såväl kyrkan som socknen har fått sitt namn Rök av stenen och inte tvärtom. Namnet kommer av det fornnordiska raukr som också är ursprunget för det gotländska rauk.

Henrik Williams sätter på ett övertygande sätt in Rökstenen i ett historiskt, socialt, kulturellt och mytologiskt perspektiv som gör ristningen både mer aktuell och begriplig för nutiden än vad tidigare tolkningar har mäktat med. Hans utgångspunkt är att upphovet till inskriften är de katastrofår som följde på ett eller flera gigantiska vulkanutbrott kring år 536 och som resulterade i global nedkylning, missväxt, uteblivna skördar, svält, pest och massdöd. I Norden kanske så många som hälften av befolkningen dog och minnet av denna fruktansvärda tid levde kvar bl a i berättelserna om Fimbulvintern. Rökstenen har dock inte rests till minne av Fimbulvintern eller som en varning till kommande generationer om hotande klimatkaos. Det är i stället stormannen Varin som låtit rista och resa stenen över hans i förtid avlidne son Våmod – som ett sätt att inför samtiden och omgivningen framhäva sin egen makt och rikedom, och framför allt för att imponera på och kommunicera med de gudomliga makterna – först och främst Oden.
Texten är ett uttryck för Varins försök att finna en mening i Våmods död. Våmod beskrivs som ”dödsmärkt” vilket kan tolkas som att han var ödesbestämd att kallas till Valhall av Oden själv för att tillsammans med andra framstående krigare kunna delta i den stora slutstriden mot jättarna och de destruktiva krafterna som völvan förutser i den första sången i Den poetiska Eddan. Varin vänder sig med viktiga delar av inskriften direkt till gudarna för att visa att han är insatt i berättelserna om hur världen uppstått och utvecklats och i dess andliga essens. Hans förhoppning tycks vara att Våmod ska leva vidare – om än i en annan dimension som del av Odens krigarskara – och i den stora slutstriden bidra till uppkomsten av en ny värld där allt är gott. Henrik Williams avrundar sin textanalys med konstaterandet att Rökstenen därmed visar sig vara en Ragnaröksten.
Vägen till denna slutsats beskrivs ingående när Williams tolkar Rökstenen slinga för slinga och jämför mytfragmenten med mer utförliga beskrivningar i Völvans spådom och Vaftrudnesmål. Det är ett kreativt förhållningssätt som självfallet också har sina problem eftersom vi ju inte kan veta hur kompatibelt Varins 800-talsmedvetande var med de föreställningar som nedtecknades i Eddasångerna 400 år senare. Williams är förstås inte omedveten om detta utan beskriver väldigt ingående hur han utvecklat – ensam och tillsammans med andra – sina tolkningar. Läsaren får också en god inblick i de allmänna problem som exoteriska runologer möter när de ska tolka runtexter. Det handlar om allt ifrån att bestämma vilka tecken det över huvud taget rör sig om – och det är inte alltid lätt – till hur tecken ska delas upp i ord och om dessa ord över huvud taget går att översätta till begrepp som är begripliga för oss idag. Det är först på sidan 119 som Williams kommer in på stenens text. Här har vi att göra med verkligt pedantisk forskning och den läsare som vill gå på djupet har också 50 sidor med noter att ge sig hän i. Som grädde på moset innehåller boken också författarens tolkningar av kvädena Völvans spådom, Vaftrudnesmål, Eriksmål och Håkonarmål plus de tidigare tolkningarna av Rökstenen. Det är generöst!

Min egen hållning är att Henrik Williams har gjort en möjlig och trovärdig, men inte nödvändigtvis helt korrekt, tolkning av Rökstenen. Någon sådan kanske aldrig blir möjlig men den här är den klart bästa som har gjorts. Men vilken roll spelar 500-talets klimatkatastrof i texten? I inledningen talas om hur solen och månen tolv gånger – alltså en gång i månaden – utbyter ljuset mellan sig som ett slags krigsbyte. För nio åldrar sedan – alltså generationer – sägs att någon har dött. Williams tolkar detta som en variant på myten om hur Fenrisulven slukar solen, vilket enligt Völvans spådom leder till att solskenet blir svart och vädret vanställt. Precis innan solen slukas av vargen föder hon dock en dotter som kommer att lysa i den nya världen, något som i andra ordvändningar också uppmärksammas på Rökstenen. Den beskriver även hur Odens son Vidar dödar Fenrisulven och att Soldottern därigenom kan fortsätta sin mors verksamhet. Röktexten har därför, liksom Völvans spådom, ett optimistiskt slut­ackord.
Jag vill betona att det bara är fragment av Ragnaröksmyten som huggits in på Rökstenen och esoteriska runmagiker har betydligt mer att hämta ur djupläsning av Völvans spådom och Vaftrudnesmål. En fråga som inställer sig är självfallet om vad det är som urvölvan faktiskt ser och berättar. Völvans spådom är i sig en sammanvävning av (minst) fem dikter som har det gemensamt att de representerar ett esoteriskt skådande av hur världen har uppstått, vilka varelser som finns i de olika dimensionerna, vad som är världens essens och vad dess inneboende dynamik kommer att resultera i. Det är i detta sammanhang framför allt sångens avslutande tredjedel om Ragnarök som är intressant – även om den inte är och inte kan vara en detaljerad förutsägelse om vad som kommer att hända. Innan jag mer i detalj går in i völvans visioner gör jag en liten utflykt till en annan profetia som gjort sig påmind de senaste decennierna och som jag också har en viss insikt i, nämligen hopi-profetian om de två vägarna.
Denna profetia är en del av hopis ursprungliga kunskap (the original teachings) och uttrycker deras hågkomster (remembrance) om den egna historien och samspelet med allt annat i Det stora kretsloppet. Sådana profetior innehåller inga exakta förutsägelser utan mer allmän visdom om livets bittra realiteter och maningar till beredskap inför stora och oväntade förändringar. Livet är ingen trygg seglats i lugnt vatten. De rymmer också etiska och moraliska regler för rätt sätt att leva och varningar för vad som kan hända om man beter sig annorledes. De är dessutom platsbaserade, dvs de har sitt ursprung och sin innebörd i det jordiska landskapet och förespråkar ett enkelt leverne med odling av majs och bönor som viktigaste inslag tillsammans med cere­moniella danser och det andliga arbetet i de underjordiska ceremonirummen, kivorna. Det som är speciellt med hopis profetior är att de har tillmätts mycket stor betydelse även av andra urfolk långt utanför hopi-bosättningarna i Arizona.
En av profetiorna finns inristad som en hällbild – Prophesy Rock – som sägs vara ristad av skaparen Masauwu själv när han instruerade hopi i rätt sätt att leva för drygt 900 år sedan. I starkt stiliserad form kan denna bild återges som nedan.

Svastikan i solen och korset längst till höger är symboler för Det stora kretsloppet, de fyra kardinalriktningarna och tillvarons inneboende ursprungliga harmoni och balans. Den stora ­figuren till vänster är Skaparen Masauwu, som med sin ena arm markerar hopis inträde i den här världen genom sprickan i Grand Canyon. Den lodräta linje som börjar vid Masauwu är livets väg, den traditionella vägen som hopi får i uppdrag att vandra och bevara. Den delar sig snart i två, där den nedre är den traditionella vägen, medan den övre är den väg som leder allt längre bort från harmoni och balans med Moder Jord till kaos och förvirring. Korset och den lodräta linjen över det markerar den vite mannens och kristendomens inträde på kontinenten. Människorna på den övre linjen är hopis som valt den vite mannens väg som efterhand via en zickzacklinje mynnar ut i intet. Det visar hur den vite mannens civilisation upplöses i förödelse och undergång. De två första cirklarna på den nedre linjen omtalas som de två stora skakningarna, och de har tolkats som första och andra världskriget. Den lodräta linjen längre till höger visar på sista möjligheten att återvända till rätt sätt att leva och strax därefter kommer en cirkel som omnämns som den tredje stora skakningen. En del hopis anser att den förutser ett tredje världskrig, andra att den symboliserar den stora Reningen. Efter den fortsätter den traditionella vägen, majs kommer att växa i överflöd igen, dvs harmoni och ­balans kommer att återställas och regnen kommer som de ska. Figuren visar hur Masauwu återkommer. Han kallas den förste och den siste. Nu kan den traditionella livsvägen fortsätta för evärdlig tid.
Völvans spådom innehåller också en beskrivning av Alltets ursprung och uppkomst ur Tomheten (Ginnungagap). Völvan minns nio tidigare världar; hon kan allt om gudar, jättar och dvärgar; hon ser alltings essens och sjunger om de händelser som så småningom sätter igång själva Ragnarökprocessen. Solen slukas av ulven; solskenet blir svart och vädret vanställt; tre magiska tuppar i olika världar signalerar ofärd; vargen Garm gnyr vid dödsrikets ingång; Fenrisulvens fjättrar bryts; Midgårdsormen vrider sig i vrede och piskar upp väldiga vågor; Heimdall blåser varningssignaler i hornet; Oden rådfrågar Mimers huvud; världsträdet jämrar sig; Loke kommer lös och styr ifrån öster en farkost med både köldjättar och eldjättar ombord, liksom Fenrisulven; eldjätten Surt far från söder med sitt flammande svärd; högfjäll rasar; himlen rämnar; himlen blir svart; jorden sjunker i sjö; från himlen störtar strålande stjärnor; röken bolmar från väldiga bål; högt stiger elden mot himlavalvet; gudar och monster förgör varandra ömsesidigt och:
”Upp ser hon komma för andra gången jorden ur havet ljuvligt grön.”
Några av gudarnas ättlingar har överlevt transformationen till den nya världen – Odens söner Vidar och Vale, Tors söner Mode och Magne; Balder och Höder kommer ävenså tillbaka. Här finns också ”skuldlösa människor” som ska ”bo och leva samman i evig lycka” samt, naturligtvis, även ”den dunkle draken”, ”Döds-ormen”, dvs Nidhugg. Längre än så ser inte völvan utan ”sjunker åter”. Den nya världen befinner sig egentligen bortom den visionära händelsehorisonten men völvan ser ändå så pass långt att hon kan berätta att även om allt frodas och växer så är döden fortfarande närvarande och i det stora hela råder balans mellan ljusa och mörka krafter. Däremot ger völvan inga handfasta råd om odling och livssätt på det sätt som hopipro­fetian gör.
Såväl i Völvans spådom som i Vaftrudnesmål finns minnet av Fimbul­vintern och den följande pesten kvar som en sorts klangbotten eller färg för hela profetian. Går det att tänka sig en värre undergång än genom köld och sjukdom? Skulle då vara genom eld, och profetian rymmer följakt­ligen också insikter – och kanske minnen – om hur eld och hetta kan förtära det mesta. Men kanske är referenserna till Surt huvudsakligen en varning för framtida kaotisk växthuseffekt, som völvan kunde skönja inledningen på? Eller kanske finns här rentav en varnande förutsägelse om kärnvapnens ödesdigra effekter? Den ofatt­bara hetta och förstörelse som utvecklas vid ett kärnvapenkrig – även om det betecknas som ett begränsat sådant – leder ofrånkomligen till klimatkaos och global nedkylning i form av så kallad atomvinter. Såg völvan detta? Såg hopiskådarna detta i sin tolkning av den tredje skakningen? Är den tredje skakningen den process som vi just nu befinner oss i och där coronapandemin ”bara” är ett av flera uttryck? Eller är det bara ännu större perspektiv som intresserar völvan? Som att världen som en gång föddes fram ur mötet mellan hetta och köld också kommer att gå under genom dessa krafters samspel – för att sedan påbörja en ny livscykel? Där vi människor kanske inte alls är tänkta att spela någon roll? Är det en så outhärdlig tanke?
Det finns några strofer i Völvans spådom som kan ses som en skarp varning för den polarisering som idag präglar samhälle och kultur i den tredje skakningens epok:
Broder blir nu sin broders bane,systrars barn i blodskam avlar;hårt är i världen, mycken hordom, yxtid, knivtid, sköldar som klyvs, vindtid, vargtid, förr’n världen stupar, ingen skonar den andres liv.
Människorna som deltar i detta ödesdigra spel bidrar självfallet till undergången och de tillhör tydligen inte de ”skuldlösa människor” som völvan ser leva samman i framtidens guldtäckta sal Gimle. Att Gimle beskrivs som guldtäckt är ett uttryck för den väldiga visdom som den rymmer. Men väl att märka: Såväl gudarna som okloka människor duger ingenting till i Ragnarök och går helt enkelt under. Det är alltså inget kreativt eller framåtsyftande i att som människa aktivt delta i denna yxtid, knivtid och ägna sig åt att klyva varandras sköldar. Snarare innebär det att man med völvans ord kliver ombord på den farkost som med Loke vid rodret fraktar med sig Fenrisulven och alla möjliga andra monster inför den stora striden. Den fråga völvan ställer är om vi ännu inte har förstått att klimatkaoset, massutdöendet och pandemin kommer ur ett felaktigt sätt att leva på jorden och att rätt sätt att leva förutsätter att vi inte bara kan skilja på orsak och symptom utan också att vi faktiskt måste välja om vi vill påskynda undergången eller konstruktivt försöka hitta vägar ut ur det moras som vi har försatt oss i. Att förneka klimatförändringarnas orsaker, pandemins existens och destruktiva effekter eller vaccinens förmåga att faktiskt ge oss tid till eftertanke och skydd av de äldstas liv och visdom är ett sätt att blanda bort korten och sprida illusioner om vad som är huvudsak och bisak och vad den tredje skakningen i grunden handlar om. Den ställer oss ju inför en existentiell kris av oanat slag där vårt enda alternativ faktiskt är att ställa om hela civilisationen till ett liv i balans med andra arter, med Jord och med Kosmos. Vet ni nu nog eller vad?