Det är mörkt och kallt att naken följa stigen till svetthyddan, lägga huvud mot jorden vid dess öppning – Mitake yasin, för alla mina relationer – och krypa in. Vi går in i svetten för att hela och hedra våra relationer till alla, allt och alltet, sammanlänkade genom tid och rymd. Just den här svetten är en del av årets Helritual och således dedicerad Hel – döden, omvandlingen och jordens moder. Men drottning Omma, skördens moder, är också närvarande. Hon som just visat oss vad som varit fruktbart i livet detta år, vad vi fått skörda och vad som aldrig fått växtkraft. Kanske behöver vi under ritualen be Moder Hel om hjälp att bereda jordmånen, kompostera sådant som hindrar oss från att få skörda våra drömfrön.
.

Inifrån svetten

Jag blickar ut i mörkret genom svettens öppning. Glödbädden, där de heta stenarna ännu ligger, lyser som ett öga. Som en öppning mot magman i jordens varma inre. En efter en kommer mina systrar in, bärande heta stenar, det blir snart behagligt varmt. Jag andas in den varma doften av salvia, tobak, sweetgrass, barr och mineral. Hela kroppen andas. I ljuset av de glödande stenarna skymtar jag svettens träkonstruktion, Moder Jords vita revben. Dörren stängs, värmen, dofterna, mörkret sluter sig om mig. På helig plats, i helig tid, naken omjordad av Moder Jords livmoder.

Hels tid

Jag och mina systrar har inte fokus uppåt och bortanför, vi bygger inte torn riktade bort ifrån jorden, vi strävar inte efter evigt liv i himmelens rike. Av jord är vi födda, av jord blir vi närda under denna magiska livsresa, näring ska vi åter bli.
Vi är Hels, omvandlingens moders, döttrar. Vi är del av hennes kretslopp av död – liv – död, som ger förutsättningar för att jag ska kunna släppa taget och gå vidare i mitt eget liv. Som också är förutsättning för att naturen ska blomstra och ge näring. Omvandlingen är nödvändig om än inte alltid vacker, ibland fylld av smärta, vanmakt och sorg. Heltid, Samhain, Alla Helgona, vi är nära de som gått vidare, anmödrarna, de som vakar och de som väntar.

Mens, den lilla döden

Fyra systrar är vi i svetten, tre som blöder och en som trätt in i nästa fas. Vi hedrar Hel med blodet, det potentiella liv som denna gång inte blev. Vi enas i visshet om kraften vi bär inom, vår skaparmakt, grundad i Moder Jords livmoder, i jorden, i samhörighet.
Från mellan världarna, från stillheten i omvandlingens mitt eller expanderad av dess kaoskraft, jag vet inte vilket, tackar vi krafterna, mödrarna, och föds helgade ut i den svarta natten.

Helgalder

Moder ner i mörka vatten
Moder uti svarta natten.
Drottning över himlavalv gnistrande oändligt kall.
Du är livet. Du är döden. Du är magman. Du är glöden.
Drakmoder långt ner i jord, vita benkvinna Moder Jord.

Hell Hel – Livets, Dödens och Livets Moder.

Sofie Genfors: Mångårig vävcirkelmedlem, återbrukerska, navigerar i livet med mossgrön ekofeministisk kompass.