Idag gick jag tillbaka till mina rötter. Det är inte tänkt som en tramsig ordvits, men tangerar det ändå. Jag testade på västerbottnisk rotslöjd. Mina förväntningar var till en början låga, men det gick snabbt över i takt med varje varv jag virade den tunna roten. Varv efter varv medan sax, nålar och vänlig jargong flög fram och tillbaka över bordet. Tio personer samlades runt ett fårat bord, med en handduk, en kniv och en skål med vatten vardera. Och så rötterna. Långa, smala rötter, uppfiskade ut de västerbottniska myrarna. Den fuktiga marken bjuder inte något motstånd, så rötterna kan växa sig långa och raka utan många sidoskott. Med ovana händer delade vi millimetertunna rottrådar på längden, förundrades över hur vi kunde styra tjockleken på halvorna med endast trycket av våra tummar. Lyckades, utan att förstå hur eller fysiken bakom. Bara att det är så man gör och så man alltid gjort. Traditionens befrielse från att behöva kunna förklara allting. Vi fäste stödtåga och ledtåga och virade de tunna rötterna kring skivor av älghorn. Vi gjorde berlocker för att hinna bli färdiga under kursens gång. Medaljer vi skapat åt oss själva för att vi lyckats med vår föresats att lära oss slöjda med rötter. Jag hann prova många olika tekniker, och improvisera lite själv på vägen. Efter kursens tre timmar kände jag mig drägligt rustad att kunna fortsätta på egen hand. 
I ett skåp över kylen står en gammal brödkorg i björknäver med en kant av rot. Varsamt flätad av min mor för ett halvsekel sedan. Kanten är trasig, rötterna har efter årtionden gett upp och jag har i perioder övervägt att använda den till tändved. Den skulle gå att laga, men jag har inte vetat hur man gör. Den kunskap som en gång satt i mammas fingrar gick vilse nånstans på vägen till mina. Och det har i vardagens krasshet fått vara bra så, alltmedan brödkorgen sakta närmat sig vedkorgen. Fastän lösningen, med facit på hand, inte låg mer än tre timmar bort.
För tänk ändå så lättillgängligt ett så gammalt hantverk kan vara. Man har hittat spår av att människor ägnade sig åt rotslöjd så tidigt som på yngre stenåldern, och i alla delar av världen. Det är ett urhantverk, något som ligger dikt an vår mänsklighet. Själva kärnan av vilka vi är. Det går djupare än kultur, även om det numer faller i samma kategori som andra kulturhistoriska hantverksyttringar. I vår moderna värld där en hemstickad bebisfilt är ett statement, en lyxvara och kanske rent av lite opraktisk (går den ens att tvätta i maskin?) när man kan köpa en fullt fungerande filt för några tior på Ikea, så suktar jag efter kunskapen som går förlorad längs industrialiseringens väg. Det döende arvet av allt vi kunde en gång. Så jag kommer komma hem med ännu en hobby, trots att både hemmet och kalendern knakar i fogarna av de jag redan samlat på mig. Bäst är då de hobbys som likt rotslöjd ryms i en skokartong. En liten skattkista av papp som bär på århundraden av mänskliga händers arbete. 

Faktaruta:
Kurser i rotslöjd hålls av Gunilla Axelsson på Sunnansjö Tenn. Gunilla har också skrivit boken Första rotboken med extra allt som handlar om mästerslöjdaren Gunnel Eriksson. I boken berättar Gunnel om sitt liv, hur det föll sig att hon
började – och fortsatte – med rotslöjd samt rotslöjdens historia i Sverige. Boken innehåller också länkar till över 20 instruktionsfilmer online där läsaren kan få fördjupad praktisk kunskap i ämnet.

Klara Marklund brinner för bilderboken som konstform och för högläsning som språk- och läsfrämjande verktyg.