Den 18 maj 2022 lämnar Sverige in ansökan om att bli medlem i Nato. I den omröstning om medlemskap som görs i Riksdagen 2023 röstar endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet ”nej”. Det dröjer närmare två år från ansökningsdagen tills samtliga länder har accepterat Sveriges ansökan. Först i mars 2024, eller 651 dagar senare, undertecknas de dokument som gör att vi nu är ett medlemsland.

Med andra ord har det funnits möjligheter och tillfällen för diskussioner både om Nato i sig, vad ett medlemskap faktiskt innebär och vilka särskilda regler som Sverige kan och bör kräva, till exempel ett förbud mot kärnvapen på svensk mark. Det är ovanligt att ett så stort beslut inte förankras bland medborgarna i en bred allmän diskussion som sedan antingen utmynnar i en ­folkomröstning, som med EU-valet och kärn­kraften, eller ställs inför ett riksdagsval där vi alla ges möjlighet att uttrycka vår åsikt i frågan.

Självklart fanns det personer som ville diskutera Nato, både före Sveriges ansökan och under de två år som det tog för den att bli godkänd. Deras inlägg bemöttes inte utan deras motiv ifrågasattes. Tillmälen som ”Putinkramare” och ”nyttig idiot” användes och sakfrågorna avvisades som ”naiva” och ”okunniga” av de som drev på för Nato-ansökan. En av vår tids stora politiska frågor klubbades således igenom utan en bred demokratisk debatt.

Vad är det som inte sägs i Natodebatten?

Svenska Freds- och skiljedomsföreningens tidigare ordförande Agnes Hellström gav ut en bok om motståndet mot freden som idé och praktik och som hon mött under sin tid i organisationen. Bokens titel är Fredsfittan – Nato beslutet som ändrade Sverige (2023). Ordet fredsfitta ser hon som en feministisk titel som ska förstås som ”stridspittens” motsats. Titeln är ett tydligt sätt att placera kvinnor i centrum för det offentliga samtalet.

En annan bok om Nato gavs ut 2024 med titeln: Är Sverige säkert nu? Perspektiv på Nato och svensk säkerhetspolitik (Linus Hagström, red.) I boken bidrar ett tjugotal forskare utifrån sina respektive perspektiv i statsvetenskap, krigsvetenskap, freds- och konfliktforskning och genusvetenskap vilka konsekvenser medlemskapet har för den svenska säkerhetspolitiken. Jag ska i den fortsatta texten fokusera på de bidrag där författaren skriver om kvinnor och krig. En fråga som sällan lyfts fram i det offentliga samtalet.

Att krig har särskilda konsekvenser för kvinnor och barn som utsätts för våldtäkter och trafficking är det tyst om. Att krig förstärker en våldsam maskulinitet är det också tyst om. Könade konsekvenser av krig tycks inte vara talbara i diskussionen om Nato. I den nyss utkomna broschyren Om kriget kommer, sägs inget om hur kvinnor och barn kan skydda sig mot våld och övergrepp och då handlar broschyren ändå om hur vi så kallat civila ska förhålla oss i händelse av krig, kris och katastrof.

Feministisk utrikespolitik

Mellan åren 2014 – 2022 bedrev Sverige en feministisk utrikespolitik (“Så tystas feministisk utrikespolitik”, Annika Bergman Rosamund & Christine Agius). Syftet med politiken var att redan i fredstid synliggöra könsmaktsordningen på en rad olika områden samt motverka att sexuellt våld mot kvinnor används som en strategisk del i väpnade konflikter och krig. FN beslutade redan år 2000 om Agenda 1325 som lyfter det faktum att kvinnor och flickor utsätts för sexuellt våld i krig, något som nonchalerats när krigsbrott har definierats. I Agenda 1325 slår man också fast att förutsättningen för en varaktig fred är att kvinnor deltar i förhandlingarna om freden. Båda dessa utgångspunkter var centrala i den svenska feministiska utrikespolitiken.

Trots oroligheter i världen som till exempel ”flyktingkrisen” och Rysslands invasion av Ukraina som verkligen gav skäl till att anlägga ett feministiskt perspektiv på skeendena i världen, fanns kritik mot den förda politiken. Exempelvis menade en del företrädare inom näringslivet att den var ett hot mot svensk industri och svenska arbetstillfällen. När Tidöregeringen kom på plats 2022 togs den feministiska utrikespolitiken bort efter att ha fört en tynande tillvaro under några år. Som författarna påpekar fanns det brister i den förda politiken men dess fördelar kunde istället ha utvecklats och fördjupats.

Att den feministiska utrikespolitiken avvecklades utan diskussion menar författarna pekar på hur svårt det är att påverka utrikespolitik så att den är framåtriktande och kritiskt analyserande ur ett könsmaktperspektiv men även ur ett intersektionellt perspektiv.

Nato och den könade retoriken

Statsvetarna Maria Jansson, Maria Wendt & Cecilia Åse skriver i sitt bidrag (”Könskorrigering och rosa flickdrömmar: kön, känslor och säkerhetspolitik”) bland annat om vägen in i Nato. De pekar på formuleringar av Natoförespråkarna som att medlemskapet innebar att ”vi” äntligen kom hem, ”vi” blev äntligen trygga. Med andra ord en mycket känslomässig retorik. Samtidigt kan ”vi” inte framställa oss som en nation bestående av räddharar som passivt vill skyddas mot faror. Därför blir det viktigt att vårt sökande efter en säker plats också sägs visa vår handlingskraft och vårt mannamod. Just de maskulina egenskaper som vi anses ha lidit brist på de senaste 200 åren utan krig och strid. Man vill helt enkelt visa att Sverige är ”en potent” försvarsmakt.
Författarna menar att i diskussionen associeras Natomedlemskap med rationalitet och förnuft. Här handlar det om manliga kroppar med styrka och förmåga till våldsutövning och paradoxalt nog, trygghet. Författarna kallar det för en maskulin beskyddarlogik. Man kopplar ihop natomotståndarna med femininitet och irrationell rädsla. Deras kapitel avslutas med följande tänkvärda stycke:
”Ett feministiskt säkerhetstänkande baseras på jämlikhet snarare än hierarki, omsorg snarare än våld och solidaritet snarare än lydnad. Därmed blir våld, militarisering, genushierarkier och den manliga beskyddarlogiken en del av säkerhetsproblemet, och inte dess lösning”.

Vad betyder militariseringen, den ökande ojämlikheten och den patriarkala retoriken om kön för vårt samhälle? Det kan tolkas som en del i en backlash av maskulin makt och en patriarkal ordning där jämställdhet och omsorg får stryka på foten.

Har mäns våld mot kvinnor i fredstid med saken att göra?

Professor emerita Maud Eduards frågar sig i sitt kapitel, om kriget också möjliggör mäns vålds mot kvinnor i fredstid (”Är det Natos fel att kvinnor blir slagna i hemmet?”). Hon hänvisar till Iris Marion Young som menar att den manliga beskyddarlogiken som ”delas ut”, inte är gratis. Rättigheter och friheten för den som sägs bli omhändertagen hotas i realiteten eftersom den beskyddade inte får bestämma vad hon skyddas emot. Det lägger grunden för en maktrelation. Män som beskyddar och kvinnor som beskyddas underordnas.

Hon noterar att feministiska perspektiv om maskulinitet och sexuellt våld inte ingår i talet om vare sig säkerhet, militarism eller krig. Inte heller ingår detta våld i talet om demokrati, fred och säkerhet. Kvinnors utsatthet såväl i konflikt som i fredstid utesluts därmed ur de stora berättelserna om världen och våldet mot kvinnor reduceras till enskilda händelser utan koppling till något större. Maud Eduards pekar istället på att våld i fred och våld i krig är två sidor av samma mynt. Den patriarkala våldsordningen i fredstid tar sig bara än våldsammare uttryck under konflikter och när soldaterna återvänder hem när kriget är över.

Det är främst kvinnor, feminister och aktivister som lyft frågor om sexualiserat våld och militarisering. Hon benämner det som en form ömsesidigt ”kollektivt självförsvar” att kvinnor synliggör det hot som finns mot kvinnors kroppar. Ett slags ”feministisk beskyddarlogik” där kvinnor, förutom att se till kvinnors säkerhetspolitiska intressen också arbetar för att underminera patriarkalt våld oavsett i vilket sammanhang det utövas.

Några korta slutord

Jag tänker att vi i samfundet uttrycker just en form av feministisk beskyddarlogik. En grundläggande sådan. Men utöver det kollektiva självförsvaret för att skydda kvinnor, flickor och barn måste även Moder Jord och alla krafterna skyddas. Utan Moder Jord, utan alla levande varelser och allt som växer och gror finns inga förutsättningar för liv.

Därför vill jag slutligen uppmana: Fredsfittor i alla länder – Förenen Eder!

Carin Holmberg har studerat mäns makt och våld. Nu ät djuren, växterna, skogen och planeten i mitt fokus.