En fråga som i alla tider tycks ha följt mänsklighetens väg över jorden är denna: Varifrån är vi komna? Vem/vad var det som en gång i begynnelsen skapade himmel och jord, solen, månen och hela livshärligheten?
En av religionshistoriens största frågor — sannolikt för de flesta alltjämt obesvarad.
Tack vare arkeologer som visat vad jorden gömt, och tack vare gamla ‘urmyter’ kan vi få en åtminstone översiktlig kunskap om tidigare släkters svär, bilder och föreställningsvärldar.
Gudsbilder är alltid människors bilder, några andra har vi inte att tillgå. Den utgångspunkten är nödvändig.
I princip berättar historien om tre skilda synsätt. Men lika gärna kan vi tala om tre olika lager av tankar runt själva ursprunget, eftersom arkeologin härvidlag spelar en framträdande roll.
Vad har då legat dolt djupast i ‘religionssjälen’, i det understa skiktet? Religionsprofessor Åke Hultkrantz hjälper oss: ”Så mycket är dock klart att Modergudinnan är den arkeologiskt sett första kända gestalten i mänsklighetens religiösa pantheon”.
Ja, mångfalden av kvinnliga bilder — statyer, figuriner, symboler, bilder på berg och djurben, på stenar och fresker — talar sitt tysta språk:
Människans urbild för skapande kraftkälla var feminin.

Hathor

Våra försläkten — främst de som fick sin bärgning från jorden och vattnet, dvs. åkerbrukskulturerna — uppfattade av allt att döma Livet som heligt. Livskraften, denna osynliga men överallt nära närvarande kraft, uppväckte en känsla av vördnad. Vördnaden som blivit kallad Helighetens källa. I jorden låg den oförklarliga kraften gömd — det var uppenbart. Därur steg vårens grönska, och därifrån sipprade ‘livsvattnet’ upp. Saven, som förmådde kala grenar att slå ut i skiraste blomning. ‘Skönheten’ som inom sig bär på kraft till förvandling: frukter som mognade, kärnor och frön som med myllans mörka hjälp skapade nya liv. Vilken mysteriös makt bodde inte i dem?

Just frukten kom att bli symbol för odödligheten, så central i livsreligionscirkeln: födelse, mognad, död och — återkomst. Mera mirakulöst. Bakom äggets sköra vägg dolde sig en ‘livsande’ — fågelhonans värme ruvade fram den. I kons buk låg kalven skapad och klar, beredd för livet. Och ur kons spenar flödade överlevnadens vätska gåtfullt fram.

Få djur har blivit så skapelse-förknippade som just kon. I en egyptisk myt föder höggudinnan Hathor i kogestalt dagligen sin gyllene kalv — solen. Och ur hennes juver strömmade en gång i myten hela Vintergatan — the Milky Way – fram.
I Norden hade vi en ko på isen, Audhumla, den skapande ‘mjölkrika’. På tre dagar slickade hon ur jökelns salta is fram den förste guden — Bure var hans namn. (Vi känner honom idag som kung Bore.) Allt medan Ymer —vår förste jätte — diade hennes juver, ur vilket fyra väldiga floder strömmade.
Kon som mänsklighetens amma. Och ormen, denna ringlande varelse odödlighetens hemlighet — varje år nyfödde den sig själv, krängde av sig sitt gamla skinn…
Men det mest förundransvärda, det lilla människobarnet. Som helt och fullgånget trängde fram ur kvinnokroppen. Efter nio månvarv. Därtill ‘livets dryck’ i den nyblivna moderns bröst. Sammantaget: Livets hem låg i jorden och livets barnkammare i modern. Kunde våra förlevande ha funnit någon bättre bild för Livet än — Modern?

Amundur Sveinsson; Moder jord. Foto Bengt Oberger

Uppenbarligen inte, eftersom benämningen ‘Den stora modern’ en gång varit världsvid. Med andra ord — i fruktbarhetsreligionens centrum strålade gudinnan.
I Sibirien har en omkring 100 000 år gammal kvinnlig bildlämning förknippad med uråldrig kult blivit funnen. Betänker vi så att vi ‘slutmänniskor’ — som västerländsk forskning ser det — endast existerat på vår planet under cirka 40000 år…
Vidare berättar historien hurusom Den stora gudinnan, allt eftersom tiden led, blev bibringad nya drag, ‘andliga’ jag. Som symbol för sanning och rättvisa vördades exempelvis gudinnan Justitia — en ännu levande bild. Som vishetens gudom tillbads gudinnan Sofia — numera dold i filosofin. Och Alma Mater, ‘själens moder’, är ännu inte utraderad.

Alma Mater av Virginie Demont-Breton

‘Parlagret’ skulle vi kunna kalla nästa tidsskede i våra förlevandes religiösa bildvärld. En kvinnlig och en manlig gudom står här tillsammans för skapande. Gudinnan är inte längre ensam. Hon här fött en son. Givit liv åt en avkomma som växer upp och blir hennes gemål, helig konung.
Den babyloniska gudinnan Ishtar föder sonen/gemålen Tammuz — han är till och med nämd i Hesekiel 8:14. Från Sumer stammar myten om gudinnan Inanna och hennes son/gemål Dumuzi. Och i Höga visans glädje lyser ett lyckligt brudpar emot oss — gudomliga förebilder för dödligas kärlek.
Men en förskjutningens tid närmar sig. Guden träder alltmer i förgrunden, gudinnan överskuggas av denne. Hon förlorar i glans och status och knyts till familjen, blir omvandlad till gudamaka.
Sista gången vi exempelvis möter gudinnan Hera, den grekiska gudomsvärldens äldsta och mest dyrkade gudom, framställs hon som en svartsjukt grälande, löjlig hustru till tjurguden, krigsguden Zeus.
Ett gudinneöde, som avspeglar ett samhälle i omvandling — perspektivet är förskjutet.
Så till vår tids gudomslager, cirka 3–4000 år gammalt. Hos oss lever och regerar en ensam manlig gudom. En gudsbild som införlivat skapelsens båda aspekter — att skapa och återskapa.

Michelangelo; Skapelsen av Adam

Denna växling har inträffat i olika former i olika kulturer. För den västliga civilisationens del blir den tydlig i vår bibels Första Mosebok.
Där möter vi en gud, som inte är befryndad med någon kvinnlig gudom, en manlig gestalt helt utan band till någon familj.
Som vi ser, en bild helt främmande från varje mänsklig erfarenhet. (Gerda Lerner: The Creation of Patriarchy. 1985).
Mer framträdande än i berättelsen om Adam och Eva i Eden kan inte religionsväxlingen skildras.
Här skapar guden Alltet och snart nog sin egen avbild, mannen. Eftersom denne inte lyckas finna någon lämplig samlevnadspartner bland djuren (som han själv givit namn) nedkommer han själv utan smärta och blod — med en kvinna. Här, just här stadfästs patriarkatet, här i detta ögonblick blir det förklarat gudomligt.
Vi hör hans jubel: Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött, maninna skall hon heta ty av man är hon tagen.
På grund av en kvinnas synd — Eva åt av kunskapsfrukten, ställde sig lojal med sin gudinna — blev mänskligheten i vår teologi en gång för alla utdrivna ur Paradisets lustgård. Skulden och straffet härför dömdes att vila på henne och alla hennes efterkommande döttrar.
Innan skapelsemyten så är fullbordad, utslungar guden tvenne förbannelser. Först mot den gamla odödlighetssymbolen ormen och därefter en mot själva marken, mot Moder Jord.
Vad dessa förbannelser åstadkommit i vår kultur kan få — om ens någon — skapa sig en strimma av föreställning om…
Det är på denna myt som vår kristna teologi vilar.
Europa är i färd med att skriva historia. Ny och gammal. Historia är viktigt. Ett land utan historia sägs vara som en människa utan minnen.
Vad är det människor behöver? Som vi söker? Mycket tyder på att det är helhet som vi i grunden eftersträvar. Helhet och överskrifter och sammanhang skapar lugn och hemort. Perspektiv ger samling och vidd.

Vad gäller kunskapen om vår religions djupaste rötter, står portarna ännu så länge hårt stängda. Ännu lever vi i bibelns begränsade gudomsvärld, inlärda att den varar från evighet till evighet.
Det är djupt beklagligt. Vilka mönster framträdde inte den stund vi vågade upptäcka de talrika trådar från dåtiden som ligger dolda i kristendomens bild- och symbolväv.
Vilka förbindelser och vilken samhörighet med det förflutna skulle inte träda fram och förmera oss, om vi fattade mod och öppnade våra ögon mot — Helheten.