Under en längre period har jag letat efter de samiska myterna, inte genom någon sökmotor utan att få höra dem från någon som levt med dem, verkat med dem, men det har inte funnits någon som velat berätta personligen. Så till min stora glädje fick jag tips om Saivo, boken där Anita Ponga berättar sin version av de uråldriga samiska krafterna. Den är skriven på samiska, svenska och engelska.

Hon inleder sin bok med orden: ”Sedan eldgammal tid, sådär tiotusen år, har vårt land, Sápmi, bebotts av oss samer, men vi har inte varit ensamma… Vi har levt sida vid sida med en mängd olika andeväsen. På det sättet har vi gjort landskapet levande och betydelsefullt. Sápmi är ingen vildmark, utan ett urgammalt samiskt kulturlandskap.
Djur, växter, sjöar, stenar, berg - allt har en egen själ och beskyddas av egna gudomligheter.”

Saivo är den plats där de döda samerna, med stora renhjordar som är mycket större än de jordiska renarna, bor. Saivofolket är vackrare, rikare och lyckligare än när de levde på jorden. Den här platsen är helig och beskyddas av övernaturliga väsen. Hon berättar om hur Saivofolket kan ge fisk till den tyste fiskaren, renar till den som kastar stål över Saivorenarna när de besöker den jordiska världen. De måste också be Saivofolket om lov när de ska bygga upp en ny kåta, eftersom om Saivofolket blir störda, utan att ha blivit tillfrågade, får jordfolket ingen ro och måste flytta.
Man kan säga att Saivo är en plats där själarna från djur och människor lever ett liv i harmoni och balans. Saivofolket kan visa sig för samerna för att ge goda råd, rädda liv och hämma oförrätter. Noaidi besöker Saivofolket med hjälp av trumman för att läka sår i väven, eller för att få tips om sådd och renskötsel.

Boken är skriven med så mycket känslor - allt från ilska mot kolonialiseringen, människans rädsla för den fantastiska kultur som hon representerar, till kärleken till naturen, djuren, livet och magin i Sápmi.
Hon vill poängtera att grundregeln i samisk filosofi är att allt liv är heligt och det finns ingen hierarki.

Hon berättar om de många ritualer som sker i samband med jakt, fiske, barnfödslar, matlagning osv, samt amuletter som tillverkas av jaktbytens ben och tänder, stenar, mässing och silver, allt för att blidka krafterna och de väsen som omger det samiska folket.

Anita inleder kapitlet som handlar om samernas naturväsen med: ”Jag har ingen bibel att ge er. Från Vita Havet till Atlanten, från Finska Viken till Ishavet har vi haft de gudar vi behövt, från plats till plats. Vi har haft den poesi som närt oss och lärt oss om livet. Vi kommer inte att tvinga dig att frånsäga dig dina funderingar och bränna dig på bål. Vi kommer inte söndra er i kustsvenskar, fjällnorrmän eller skogsfinnar, genom att dra gränser hur som helst. Vi kommer inte förhåna ert språk, eller under dödshot förbjuda er musik om ni inte tror på våra gudar.
Det som vi samer har gemensamt är att någon stal vårt land.”

Hennes mormor berättade för henne när hon var liten om alla de olika väsen som hjälper, skyddar men också stökar till det för det samiska folket.
Bland annat kan man läsa om överhimmelska väsen som Vearald-olmmái (Världsmannen) som ger barnet en själ, lycka och framgång. Han främjar också årsväxten.
Som himmelens och luftens väsen presenterar hon Beaivi (solen) som har en central plats i allt som görs. Mánnu (månen) som är solens hustru.
Soldottern med många namn som är vårens budbärerska. Dierpmes är åskan som med sin pilbåge rensar luften från onda andar. Han vakar också över noaidins själ, under tiden hon eller han färdas till andra världar.
Rådarna och väktarna är många, men de mest centrala, de som hör till livet är de underhimmelska krafterna Máttaráhkku stammodern och Máttaráhcci, stamfadern, som förmedlar fortplantningen av själen efter livet, från överhimmelska väsen till människor och djur. De är länken mellan himmel och jord.

Máttaráhkku har tre döttrar som bor i den samiska kåtan.
Sáráhkku som bor vid kåtans härd är födslomodern, hon bistår kvinnorna vid förlossning. Hon är den skapande modern. Kvinnorna gav gåvor dagligen till Sáráhkku, genom att kasta brödsmulor i elden eller hälla lite kaffe på marken.
Uksáhkku bor vid ingången till kåtan. Hon välkomnar alla goda besökare samt allt nytt liv.
Juksáhkku är bågmodern som skyddar barnet med sin pilbåge.
De tillhör de jordiska gudomligheterna

Berättelserna är många och vackert skrivna och min känsla, när jag läser boken, är att den filosofi Anita Ponga beskriver är det vi alla borde ta till oss. Att allt i naturen har känslor, en själ och en förståelse för vad som är gott och ont. Att alla handlingar jag gör skapar ringar på vattnet och ger en genklang i naturen. Att jag, när jag vandrar i naturen, ber om lov om att få plocka svampen, bären, örterna, blommorna och att jag också ger något tillbaka, som en sång, ett hårstrå, eller något annat av mig själv.
Vi kan lära oss mycket av ursprungsbefolkningarna världen över. Vi får bara hoppas att de fortfarande vill lära oss!

Ulla Fagerås är reikilärare, healer på shamansk grund, klangmassör och regressionsterapeut.