I våras hade jag besök av en vän. Vi kom att prata om Ananke och om nornorna och kom förstås in på ödesbegreppet. Till synes hade vi olika åsikter om ödet men jag kände att jag inte riktigt lyckades förklara hur jag såg på det så jag tar fram en Månväv och visar på spindelväven på framsidan. Jag förklarade vad den symboliserar för mig och varför vi använder den som bild på Månväven. Därifrån kom vi in på andra symboler vi använder i samfundet. Skriv, sa min vän, det är säkert många medlemmar som inte vet eller inte tänkt på symbolerna ni använder, vad de står för och varför innehållet speglar grundläggande värderingar som ni vill lyfta fram.

Den laddade bilden

I åtminstone 40 000 år har människor skapat bilder och föremål med symboliska innehåll. Det innebär att vi använt abstrakt, symboliskt tänkande under så lång tid att det är oss väldigt välbekant och en del av vår artidentitet.
I inledningen i Coopers Symboler skriver han:
”Studiet av symboler är inte blott och bart ett lärt tidsfördriv. Det är i själva verket en verksamhet som rör människans kunskap om sig själv.”
Tänker jag tillbaka på vad vi publicerat i tidigare nummer av Månväven så tar en hel del artiklar upp symboler, både i anslutning till specifika kulturer men också kring kulturutveckling. Att det handlar om symboler och vad symboler egentligen är berörs däremot inte i dessa artiklar. Vårt förhållande till och vår förståelse av symbolspråk är så självklart att vi inte ens tänker på det som något specifikt. Eftersom denna artikel handlar om det symboliska innehållet i symboler Moder Jordsamfundet använder inkluderar jag här den beskrivning av symboler jag använde i kurshäftet för de två-åriga symbolutbildningar jag höll i början på 2000-talet:
”Symboler är ting eller bilder av ting som har en rent konkret funktion samtidigt som det också har ett annat innehåll, eller en annan betydelse - en betydelse som egentligen är okänd och därmed obeskrivbar. Det är detta andra innehåll som gör tinget till en symbol. Symbolen ”är den äldsta och ursprungligaste uttrycksformen, en form som avslöjar sidor av verkligheten som undflyr alla andra språk.1…Eftersom symbolen innehåller mer än det som kan beskrivas är den i viss mån undflyende, framförallt när man försöker förklara dess innehåll med ord.”2
Ord är trubbiga instrument men en del av innehållet i olika symboler går ändå att klä i ord. Väven och månen är de symboler jag riktar in mig på denna gång. Beskrivningen jag ger kan inte vara annat än generell och begränsad. Innehållet i en symbol har många lager och åtminstone de ytliga lagren är tids- och kulturbundna. Vilket innebär att under ytan finns ett obeskrivbart djup vilket vi ibland kan erfara intuitivt. Dessutom innehåller alltid symboler personliga komponenter.

Väven

Det finns flera ‘väv’ i Moder Jordsamfundet. Vävcirkel, Månväv och väven på tidskriftens omslag. När jag grundade samfundet fanns bara namnet och en interimstyrelse. Ur interimstyrelsen växte vävcirkeln fram. Det finns flera anledningar till varför det blev en vävcirkel istället för en styrelse men den viktigaste var att vi inte ville skapa hierarkiska strukturer utan ville att var och en som har grundläggande kunskaper och som vill engagera sig ska kunna göra det. Cirkeln har inget upp och inget ner så det var den givna formen (en artikel om cirkeln finns på vanarot.se/texter/artiklar/cirkeln).

Att vi valde att kalla den grupp som arbetade med utvecklingen av samfundet för vävcirkel var antagligen (det är tio år sedan, så jag kommer inte ihåg exakt hur samtalen gick) framförallt för att vi ville skapa en väv av relationer mellan medlemmar, mellan människor och de olika rikena (mineralriket, växtriket etc) men också för att nornorna spinner tråden och väver ödesväven – ett sätt att hedra urgammal kvinnlig kraft.
Jag tror att väven inte bara är en symbol utan en arketyp eftersom den finns, och har en likartad betydelse, i så många kulturer världen över.
I det kurshäfte jag skrev till de tarotutbildningar jag höll under 90-talet skriver jag:
”Ordet arketyp kommer från grekiskans arche som betyder ursprunglig och typos som betyder prägling, stämpel, mönster. Arketyperna finns i det kollektivt omedvetna (den del av det omedvetna som är universellt, gemensamt för hela arten människa). Vi föds med dessa bilder, eller snarare anlag till bilder, eller med denna potential till upplevelser. Eftersom de utgör den medfödda delen av vårt psyke strukturerar de vårt psykiska liv och ”vill” därigenom också styra hur vi uppfattar och förhåller oss till olika situationer i vår omvärld. En arketyp kan endast aktiveras genom sina yttringar t ex i form av arketypiska bilder och/eller symboler. Dessa bilder har universella motiv och utgör grunden för religion, mytologi och folksagor. Eftersom de arketypiska bilderna är en del av vårt kollektiva mänskliga arv är de ”bekanta” för oss. Redan första gången vi på medveten nivå kommer i kontakt med en arketyp t ex i form av en myt, verkar det vagt bekant eftersom den svarar mot en universell sanning inom oss.”3
Den mytiska väven är ofta formad som en spindelväv. Hos de nordamerikanska ursprungsbefolkningarna är det Grandmother Spider som spinner och väver ödesväven, här i Norden är det Nornorna. Men varför symboliseras ödet av en väv? Vi kan inte veta hur det gick till eller när den arketypen formades, det vet vi inte om några arketyper, de bara finns i myter och som bilder. Hur de uppstod och fick sitt innehåll är dolt i tidens dimmor. Däremot kan vi gissa och anta. Tittar man på hur spindelvävar är formade så rör de sig oftast cirkulärt och trådarna förbinds med knutpunkter. Som bild av en enskild människas öde kan vi se att även om Nornorna spunnit livstråden och vävt väven så väljer man själv vilken del av tråden man följer vid varje enskild knutpunkt.
Antalet valmöjligheter är nästan oändliga men inte obegränsade och vi kan inte lämna ‘vår’ väv. Den är vårt öde och där sätter Nornorna gränsen.
Så det finns en djupare anledning till att väven på många sätt symboliserar samfundet. Vi vill erbjuda andra livsmöjligheter än de majoritetssamhället erbjuder. Vi vill också visa att det, vid livets olika knutpunkter, finns möjligheter utanför de rådande ramarna samt visa att majoritetssamhällets värdegrund inte är den enda tillgängliga.

Månen

När någon föreslog Månväven som namn på vår tidning kändes det bara helt rätt. Det blev inga diskussioner utan bara - Ja, just det, så ska den heta, förstås!

Månen är nattens öga. Att väva oss samman med månen, med natten, med mörkret är en markering gentemot vår västerländska kultur som bara värderar ljuset, det rena och klara. Vi i vävcirkeln ser mörkret som en kraft, i mörkret vilar allt ofött och allt omedvetet.
I Snäckans sång skriver Anita Goldman:
Jag är moder och jag är gam, en och densamma. Jag är moder och jag är gam och jag är uggla. Jag ser i mörkret. Mörkret är mitt rike. …
Du delar mig i två, i ont och gott. I liv och död. Men den som vänder mig ryggen, men den som förnekar mig låter döden härska över livet.
Du stöter ut mig dotter, du är rädd. Du lyssnar på fäderna som inte längre besöker mina grottor, utan bygger helgedomar som sträcker sig mot himlen. …
De bygger ljusa rum där jag inte har någon plats, där jag motats ut. Där strålar brinnande solar, där är det alltid dag.
Men jag är natten och mörkret, jag är livet och döden, jag är den Fruktansvärda och Den Goda, jag är modern, jag är alltid modern och de är mina söner. Alla fäder är mina söner.”

Freud lärde oss att det som dväljs i mörker, i det undermedvetna, är obehagligt, är hemskheter vi förträngt. Precis som den kristna kyrkan så byggde Freud ljusa helgedomar men för honom var det logik, vetenskap och rationalitet som var ljuset. C.G. Jung var Freuds lärjunge men bröt med honom. För Jung innehöll det omedvetna så mycket mer än det vi förträngt. Jung såg människor som sammanlänkade, att det omedvetna inte enbart var individuellt utan också kollektivt och att vi alla har en andlig dimension.
Så ur Jungs perspektiv bär vi en rikedomens källa inom oss. Den källan kan vi bara nå om vi är modiga nog att röra oss in i mörkret. Det är en kreativ process som kräver att vi vågar släppa taget, släppa kontrollen.På den färden kan månen vägleda oss. Hennes sken fångar upp det vi behöver möta för att resan ska bli meningsbärande.
Det finns ytterligare ett par anledningar till varför månen är en så framträdande symbol i samfundet. Dels uppträder månen lite oberäkneligt. Solen går upp på morgonen och ner på kvällen, klockan 12 står hon högst på himlen. Vi behöver inte ha någon särskild koll för att veta var hon befinner sig, inte ens en genommulen novemberdag. Månen däremot gäckar den som inte följer henne kontinuerligt. Än syns hon som en skära på dagshimlen eller i tidig gryning, än syns hon inte alls eller så seglar hon i sin fulla runda kraft över natthimlen. Hon är inte självklar och lätt förutsägbar utan hon kräver en ansträngning om man vill följa henne.
Dessutom visar hon oss världen i gråskalor. När färgen är borta blir formen tydlig och världen skiftar i grått. När allt inte är svart eller vitt, rätt eller fel är det lättare att lämna det välbekanta och våga pröva nya stigar.

Noter:
1 J.C. Cooper; Symboler - en uppslagsbok
2 Elisabet Vanarot; Symbolutbildning
3 Elisabet Lindén; Tarot - att tolka symboler

Källor:
Anita Goldman; Snäckans sång - en bok om kvinnor och krig
Elisabet Lindén; Tarot - att tolka symboler
Elisabet Vanarot; Symbolutbildning
J.C. Cooper; Symboler - en uppslagsbok
Marie-Louise von Franz; Själens speglingar

Nauð Vanarot: Psykodramatiker, skribent, rituell ledare, skogsboende trädälskare
© Nauð Vanarot, 2014