Vi lever i en tid där förutsättningarna för liv på jorden känns osäker. Marken under våra fötter bävar och faller sönder i skrev och slukhål. Luften vi andas fylls med partiklar som river i hals och lungor. Och i haven stiger värmen. På den västerländska människans särpräglade sätt att närma sig skeenden och händelser, registreras detta nogsamt och meddelas oss på nyheterna. Naturen blir ”läst” utifrån och betraktas som om hon är något skiljt från oss, trots att vi också är natur. Det talas om det sjätte massutrotandet av andra medlevande varelser som inte klarar av att leva i den värld vi har skapat åt dem. Ytterligare ett massutrotande sker på slakterierna, i försökslaboratorierna och under troféjakten på savannen och av älg, björn och varg i våra egna skogar. Det är som om vi i blint raseri förklarat krig mot existensen, mot själva livet.

Efter att ha skövlat Moder jord blickar nu många ut mot världsrymden och andra planeter. Går det att bygga och bo på Mars? Andra tror att AI ska rädda oss genom att utveckla algoritmer som löser de stora problem vi står inför. Jag menar att vi tvärtom borde vända oss till Gaia själv och söka svar, något man gör inom trans-species psychology. Alltså en psykologi som inte låter konstruerade artgränser begränsa vår förståelse av vad vi behöver och hur vi fungerar som levande varelser.

Gay Bradshaw är doktor i psykologi och ekoaktivist. Hon har startat Kerulos, en organisation som vilar på non-violence. Syftet med organisationen är att återskapa bandet mellan naturen, de icke-mänskliga djuren och oss människor. Det är Bradshaw som utvecklat trans-species psychology. Hon utgår från vetenskapliga studier som visar att människor och icke-mänskliga djur delar hjärnas uppbyggnad i kognition (tänkande) och emotioner (känslor). Faktiskt delar de icke-mänskliga djuren och människan förmågor som att tänka, känna och erfara sig själv och sitt liv. Flera icke-mänskliga djur har i handling visat att de upplever empati, kan skapa kultur/er, har självmedvetenhet och förmågan att kommunicera på en komplex nivå.

Trots att vetenskapen oftast fokuserar på det som skiljer oss från de icke-mänskliga djuren finns det alltså många fundamentala och existentiella likheter. En sådan är anknytningen. Tillsammans med Darcia Narvaez har Gay Bradshaw skrivit om hur anknytningsprocessen tar sig uttryck bland; björnar, vargar, bläckfiskar, elefanter, bävrar, pingviner och valar. De beskriver hur ett breddat och utvecklat medlevarskap väver ett bo som tryggar ungen/ungarna. Oftast lever en grupp honor, och då både mammor, systrar, döttrar, mostrar, fastrar och andra honor, tillsammans. Bland andra icke-mänskliga djur sköts barnen av ensamma mammor, ibland delar båda föräldrarna ansvaret och ibland en utvidgad könsblandad grupp. Det kan röra sig om en sommar och ibland om flera år. Oavsett tid och konstellation är den grundläggande livsuppgiften att nära och fostra ungen/ungarna till fungerande flockmedlemmar så att de ska kunna fungera i sitt samhälle. Anknytningen ger trygghet och närhet och flocken förmedlar kunskap om livsregler och vad det innebär att vara av just den sort som hen är.

Den andra sidan av tryggheten i en flock och av anknytningen är att om dessa band slits sönder kan det uppstå trauma med förödande konsekvenser. I sitt eget arbete har Bradshaw visat att överlevande elefantungar, som sett sin flock skjutas, lemlästas och sedan själva fångats in och utsatts för olika övergrepp, kan utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Unga elefanthannar som förlorar sin uppväxtflock av vuxna elefant­honor kan utveckla ett aggressivt beteende som inte är vanligt bland elefanter. Dessa unga elefantpojkar har bland annat attackerat och dödat stora grupper av noshörningar.

Hur livsviktig och djup anknytningen är för unga elefanter blev tydligt på en fristad som byggts upp för att arbeta med deras PTSD och skapa grunden för en ny anknytning. En kvinna som tagit hand om en föräldralös elefantunge, efter det att tjuvjägare skjutit de vuxna djuren, berättar följande. Hon var tillsammans med ungen stora delar av dygnet, gav honom mat, tröstade honom när han drömde mardrömmar och lekte med honom på dagarna. Efter en tid var hon tvungen att lämna fristaden och resa bort en längre period. Hon instruerade de andra hur de skulle ta hand om honom. Men han klarade inte att skiljas från ännu en anknytningsperson utan han dog helt enkelt.

I dagarna kom en bok av Therese Lilliesköld ut. Hon är en av få svenskar som levt och arbetat med traumatiserade elefantungar i Asien. Idag tar hon avstånd från att västerlänningar åker till andra sidan jorden och ”tar hand” om icke-mänskliga djur. Det har blivit en affärsverksamhet med stora pengar inblandade och lidande för djuren. Man tar inte alltid hänsyn till djurens anknytningsprocesser. Volontärer från väst stannar i några månader och reser sedan hem vilket kan vara skadligt för de icke-mänskliga djurens själsliga och psykologiska läkning.

En världsledande traumaforskare vid namn Gabor Maté menar att det samhälle som vi har skapat för oss människor är toxiskt, alltså förgiftat. Mer precist anser han att vi har vänt oss bort från kunskapen om och vikten av, inte bara anknytningen utan också av trygghet, tillit och närhet i samhället i stort. Bradshaw i sin tur pekar på att den underliggande strävan från flockens/samhällets sida borde vara att överföra kunskap som möjliggör just tillit, omsorg och empati med allt levande.

Istället för att skapa ett samhälle som utgår från hur viktig anknytningen och flocken är för oss människor, tycks denna kunskap ha vänts mot kvinnor. Åtminstone i väst har det framställts som att kvinnor ensamt ska bära anknytningen och förmedla allt vad det innebär att vara människa. När det inte fungerar är det följdriktigt kvinnor som indirekt ställs till svars. Ändå går många mammor ner till deltid och är även barnlediga de dagar som inte ersätts inom försäkringen. De skapar så gott det går, inom de givna samhällsramarna, en längre sammanhållen tid för sina barn. Ett politiskt svar från kvinnor har varit att säga att diskussionen om vikten av mamma är ett uttryck för kvinnoförtryck och patriarkala strukturer. Det är i en mening korrekt men hade kritiken drivits ett steg längre kunde det lett till en genomgripande civilisationskritik. För när anknytningen frikopplas från andra i flocken och samhället i stort, lägger det grunden för ett samhälle som ersätter omsorg och empati med teknik, konsumism och ständig tillväxt.

Både Bradshaw och Maté tar upp att trauma inte enbart ska förstås som ond bråd död och våld. Trauma, men också bristen av verkligen flockbaserad anknytning eller med andra ord, avsaknaden av en trygg samhällelig uppväxtmiljö, kan ta sig många uttryck. Vi ser mängder av exempel på att människor mår dåligt i dagens samhället. Den psykiska ohälsan är stor, inte minst bland unga kvinnor, förekomsten av psykiatriska diagnoser i olika former, övervikt och anorexi, spelberoende, arbetsnarkomani, droger och självklart kriminalitet och våld mot kvinnor. Givetvis är inte det mammornas fel.

I valet mellan ett livsbejakande samhälle ”valde” vi dess motsats. Jag tror inte det var ett medvetet och genomtänkt val. Det var en (manlig) dröm om att stå fri från och bortom människans begränsningar och beroende. En tro på att det går att göra fri val utan att ens naturlagarna kan invända. Tekniken framstod som en räddare. När nu livet hotas är varken rymdresor eller algoritmer och fortsatt tillväxt, svaret på vår prekära belägenhet. Vi måste välja det samhälle vi tidigare valde bort. Ett samhälle som förstår allt levandes inbördes beroende och som bygger på omsorg och empati. Ett samhälle bortom trauma.

Carin Holmberg; Jag har studerat mäns makt och våld. Nu är djuren, växterna, skogen och planeten i mitt fokus.

Referenser
Bradshaw, Gay, A. (2009). Elephants on the Edge. What Animals Teach Us about Humanity. New Haven: Yale University Press.

Lilliesköld, Therese. (2023). Att trösta en elefant – Om gränslös kärlek, svek och evig saknad. Stockholm: Liberata Bokförlag.

Maté, Gabor, & Maté, Daniel. (2022). The Myth of Normal. Trauma Illness & Healing in a Toxic Culture. New York: Ebury Publishing.

Narvaez, Darcia & Bradshaw, Gay, A. (2023). The Evolved Nest – Nature’s Way of Raising Children and Creating Connected Communities. Berkeley, California: North Atlantic Books.