Gammelmor spindel denna lilla varelse som väver livets väv. Omtalad och aktad är hon. Fylld av livsmysterier och hemligheter. Gammelmor spindel bär sina ägg på ryggen på sin väg genom universum. Hon är transformationens moder, mörkervarelse, ljusvarelse. I människornas mytologier är hennes kraft och visdom vida känd. Hon är den som spinner livets trådar och väver livets komplexa väv, hon är den som snärjer, dödar och förtär. Våra livstrådar är sammanlänkade i hennes väv. Alla är vi förbundna med varandra, med henne och livskraften. Uråldrig är hon, en av Gaias äldsta invånare. Tillsammans med Gammelmor orm, Gammelmor björn, Gammelmor val, trädfolk, vindfolk och stenfolk för att nämna några lär hon oss människor om varandet och livet. Sjungande spinner hon våra livstrådar, hon dansar fram livsväven. För människorna gestaltar hon sig ibland som himladrottning, den stora spinnerskan i universums mitt . Med sin slända spinner hon livstråden, mäter tiden, klipper av trådar när så är dags. Som spinnerska har hon många namn, i nordiska myter är hon känd som Nornorna och trefaldig. Samtidigt som Gammelmor spindel är kosmisk skaperska av världen, himladrottningen, är hon i flera sedelärande myter den som genom sin listighet bringar människorna ljus och värme. Den lilla varelsen som förvånar genom sin uppfinningsrikedom och ihärdighet och genom sitt agerande undervisar både människor och djur. Två myter får här visa hennes mångfaldighet.

En myt berättar hur Gammelmor spindel levde ensam på en plats där varken ljus eller mörker, vind eller regn fanns. Hon var den Gamla Visa vars kraft är bortom mänsklig förståelse, som drömkraft fast renare, som anden i en vision men klarare. Kraften har ingen form eller rörelse, den bara är. Det är kraften som skapar allt och det är makten - kraften i allt som är.

En dag började hon tänka på hur kraften sjöng inom henne, hur hon drömde från den. Och hur hon önskade att hon hade någon att dela sångdrömmen med. Hon visste att detta också var kraftens önskan när nu den var ett med henne.
I samma stund kände hon en krusning i sitt inre. Hon förstod att hon var gammal och fårad och att kraftens första sång var uråldrig. Krusningen blev till fåror, fårorna blev tätare, mer spindellika och hårdare, en kraftplats tog form som hon gav namnet Nordväst. Senare kom även jorden att skapas ur fåror, förkastningar och skrynklor alla genomströmmade av kraften. Andra kom att efterlikna processen nötter och korn, kaktusar och berg till och med oceanerna. Och människor skulle födas skrynkliga i skinnet och i hjärnan, för att hedra tiden då hon Gammelmor spindel sjöng kraftsången som formade nytt liv.
Gammelmor spindel var så glad över vad hon såg och så fylld av sångens skönhet. Åter tänkte hon på sin dröm och på nytt erfor hon en krusning. Ett flöde av spindellika trådar skapade en ny kraftplats. Detta var nordöst. Kraftsången formade de olika riktningarna och på så vis även årstidernas växlingar. Gammelmor spindel sjöng och sjöng urkraft, så började kraftplatserna röra på sig. De började sjunga med i hennes sång . De sjöng hjärtats sång, det stora mysteriets sång, sången fördjupades, och blev starkare. Under sången steg det två väsen upp ur kraftplatserna. Gammelmor spindel gav dem namnen Icstsìty och Nautsìty. De var andliga varelser fyllde av kraft och visdom. Gammelmor spindel berättade att deras uppgift var att sjunga flera varelser till liv så att livssången kunde fortleva och skönheten delas av fler varelser.
Icstsìty började sjunga way-a-hiyo, way-a-hiyo, way-a-hiyo, way-a-way-a-ho. Runt henne började virvlande, dansande klot av ljus ta form. Sjungande rörde sig kloten runt den stilla osynliga plats där Gammelmor spindel, Icstsìty och Nautsìty var, utåt som i en stor roterande spiral av stjärnor mot rymden. De kastade sig likt långa spindeltrådar av ljus, kraft och sång ut i mysteriet. Kraften danade både mörker och ljus i dansen. Så börjdae Nautsìty att sjunga Aam-i-humm, Aam-i-humm, humm, humm, Aam-i-o,o,o. Gammelmor spindel och Ic`stsìty följde hennes sång och från ljuskloten spanns nya former . I mörkret runt ljusgloberna dansade de form och soliditet åt mörkret. Nya planeter vaknade, stjärnsystem och galaxer skapades, varelser som inte tidigare setts till delade kraftens sång. Tillfreds med sitt arbete vände sig Gammelmor spindel mot sina barnbarn och log.
Tillsammans skapade de många världar av vilka några kom att bebos av människor. Också de hörde kraftens sång i sina hjärtan och skapade även sina egna. Ännu sjunger Gammelmor spindel och hennes barnbarn kraft till allt levande i livets väv från det stilla centrum där de själva är.

Denna skapelsemyt är hämtad ur Grandmothers of the Light av Paula Gunn Allen.

Så kommer en berättelse från Hopi-indianerna fritt översatt från www.mikelockett.com

För länge sedan innan skaparen hade separerat himmelen från jorden satt de nästan ihop. Fåglarna snuddade med vingspetsarna mot marken när de flög. En morgon när älg drack vatten ur sjön såg han spegelbilden av himlen i vattnet. Det var någonting fel med bilden. Älg tittade upp mot himlen och han såg att himlen rörde sig uppåt bort från jorden. ”Jag kan inte låta det hända” sa älg. Han körde upp sina horn i himmelen för att hålla den kvar och han ropade på de andra djuren om hjälp. Himmelen fortsatte att röra sig uppåt, älg kände att han började tappa fotfästet. Så han ryckte loss sina horn och damp i backen. Björn som hade hört älgs rop på hjälp kom rusande. Han tittade upp mot skyn ”Oh nej, jag kan inte låta det hända” sa han. Han gjorde ett jätte skutt för att hålla kvar himmelen med sina ramar. Snart hängde också björn dinglande i skyn. Han drog ut sina klor och föll i marken. Många djur hade samlats. De försökte alla på olika sätt hoppande, klättrande, pratande att fånga himlen. Gammelmor spindel som precis kommit till platsen sa - ”Jag har en plan” - ”Ja men Gammelmor spindel”, svarade de andra djuren, - ”det här är ett allvarligt problem, det är för stort för dig. Inte ens älg eller björn kunde hålla kvar himlen. - ”Men jag har en plan som kommer att funka”, sa Gammelmor spindel. De andra djuren trodde inte på spindels plan. De sa - ”Nej, inte nu spindel. Vi har viktiga saker för oss”. Spindel sprang till närmsta berg. Hon spann en lång tråd, hon spann och spann. Så började hon väva en väv. När hon var klar rullade hon ihop väven till en boll, slutändan band hon fast i ett träd. Hon kastade bollen högt upp i skyn och fångade kanten på himlen. Gammelmor Spindel klättrade upp längs tråden så fort hon kunde. Hon sprang över himmelen till andra sidan där hon fäste ett nytt nät varpå hon hoppade tillbaka till jorden. Hela natten jobbade Gammelmor Spindel med att väva nät som kunde hålla fast himlen vid jorden. Vid gryningen såg alla djur att himlen hade stigit så högt som spindels nät tillät. Alla djur sprang till Gammelmor Spindel - ”Vi är så ledsna att vi inte lyssnade på dig. Som tack för att du hindrade himlen från att lämna jorden kommer du och dina ättlingar att få leva i våra hem för alltid”
Sen den dagen kan man finna spindlar i både djur och människors hem även om människorna ibland verkar ha glömt löftet som gavs för så länge sedan. Så om du nu tittar upp mot himlen en tidig morgon kan du ibland se Gammelmor Spindels väv hänga ner från skyn. En del människor kommer säga att det är solens strålar som syns, men du vet bättre.

Själv känner jag inte till några traditionellt svenska spindelberättelser däremot får de flesta barn sjunga visan Imse vimse spindel klättrar upp för trån. Visan verkar finnas på många språk i lite olika tappningar, dess ursprung är okänt. Kanske är visan ett eko från tiden då Gammelmor spindels klokskap fortfarande var levande bland människorna. Och kanske är det genom att lyssna lite extra, gå bakom orden och gesterna i talesätt, visor och symbolhandlingar som vi åter kan få del av den kunskap och vishet som drivits in i det fördolda

Sofie Genfors: Mångårig vävcirkelmedlem, återbrukerska, navigerar i livet med mossgrön ekofeministisk kompass