Lena Sundström Världens lyckligaste folk Leopard Förlag, 2009. ISBN 9789173432474

Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk gavs ut 2009 men höstens valresultat gör att boken känns mer aktuell än någonsin. Boken handlar om hur det rasistiska partiet Dansk Folkeparti kommit till makten i Danmark och fokuserar på Sundströms grundläggande frågeställning: hur får rasismen fäste i ett land och dess politik? Skulle det kunna hända i Sverige?

I boken redogörs för Dansk Folkepartis utveckling, från rötterna i ett annat danskt populistparti till det att man börjar samarbeta med Danmarks största högerparti. I de senaste valen har Dansk Folkeparti bara fått ca 10% av väljarna bakom sig, men genom detta samarbete har de fått ett extremt inflytande på dansk invandringspolitik. De har dessutom lyckats ta kontroll över debatten, och styrt den i en riktning där allt mer öppet rasistiska åsikter uppfattas som normala. I stort sett alla andra partier verkar ha rättat sig efter detta, och har börjat hävda vikten av en mer restriktiv och bestämd integrations- och invandringspolitik.

Världens lyckligaste folk redogör också för andra viktiga händelser i Danmarks politiska samtidshistoria. I kapitlet Danskarna tränar muslimer i hån, spott och förlöjligande beskrivs upptakten till det som i Danmark kallas Muhammedkrisen (dvs. Jyllandspostens publicering av karikatyrerna av profeten Muhammed och de effekter det får). I andra kapitel beskriver Sundström andra debatter som på olika sätt färgar Danmarks politiska agenda, som t.ex. de olika debatterna om när slöja ska vara tillåten klädsel. Hela tiden finns vissa röda trådar, som hur man använder sig av extrema generaliseringar (där danska muslimer antas ha samma värderingar som Usama bin Laden), hur man använder ord som jämställdhet och tolerans för att diskriminera (med utgångspunkten att invandrare är intoleranta och ojämställda och därför måste ändra sig), och hur man använder rädsla som ett vapen. Alltihop taktiker som vi känner igen från Sverige.

Allt detta berättas utifrån Sundströms eget, högst personliga perspektiv. Just det personliga perspektivet präglar hela boken, men är kanske tydligast i de delar av boken där Sundström berättar om hur hon själv flyttar till problemområdet Norrebro i Köpenhamn. Samtidigt med redogörelserna för de stora politiska skeendena blir boken en berättelse om hur det känns att flytta till ett annat land. Sundström beskriver sin känsla av isolering, men också samhörigheten med vanliga danskar. Av de många intervjuer och samtal som återges i boken är bara ett fåtal av den typ man förväntar sig i en debattbok (med politiker, journalister, tidningsredaktörer etc). Istället är de allra flesta samtalen sådana som Sundström har med vanliga danskar, deras tankar och berättelser om hur de upplever förändringarna i Danmark.

Skildringen av Danmark präglas av empati - Sundström försöker förstå alla, också dem som hon inte alls håller med. Därför tycker jag att en av bokens starkaste kapitel är när hon åker på besök hos två av Dansk Folkepartis väljare, och inser att de är riktigt trevliga, att de är precis som folk är mest. Som jag ser det är det just den empati som Sundström beskriver situationen med som ger boken dess styrka. För den här boken hade så lätt kunnat bli något helt annat: en bok som fick läsaren att tänka “ja herregud dom är inte kloka danskarna” och slå sig för bröstet, stolt över att vi, vi svenskar, inte är som dem. Men poängen är naturligtvis att vi är precis som dem. Visst, det finns skillnader, men de är inte stora, inte betydande. Det som händer i Danmark skulle kunna hända i Sverige, är kanske redan på väg att hända. Frågan blir då inte “skulle det här kunna hända i Sverige” utan “hur gör vi för att förhindra att det händer i Sverige”?