Den romerske historikern Tacitus beskriver i sin bok Germania från 98 e Kr hur en gudinna färdas i en processionsvagn dragen av kor. Antagligen var det en kvinnoskulptur, en bildstod av trä, som fördes runt.1 Denna gudinnestaty och denna vagn förvaras i en helig lund på en ö i havet, skriver Tacitus. Denna heliga lund bör ha varit på Själland eller i den danska delen av Jylland.2 I Jylland bodde den germanska stam som kallas ingveoner. Till ingveonerna hör de sju stammar som enligt Tacitus dyrkade denna gudinna.
Gudinnan heter Nerthus, enligt Tacitus. Hon är Terra Mater, hon är skyddspatrona över den alstrande jorden, åkerns börda, och över barnaföderskor. Nerthus är alltså en modergudinna. Den kultiska vagnprocessionen bör ha ägt rum under våren, då isarna smält undan.3
Tacitus berättar om kulten av Nerthus i Germania (i Per Perssons översättning):

”… Gemensamt dyrka de Nerthus, det är Moder Jord, och tro, att hon deltager i människornas angelägenheter och far in bland folken. Det finnes på en ö i Oceanen en ej av mänskligt bruk orenad lund och i den en åt gudinnan helgad vagn, höljd i ett täcke; att beröra den är endast tillåtet för prästen. Han märker att gudinnan är närvarande i sin helgedom och ledsagar henne i djup vördnad, när hon kommer åkande efter kor. Då är det glada dagar, och alla ställen, som hon värdigas besöka och gästa, äro festprydda. Man går ej i krig, man anlägger ej vapen; allt järn är inlåst; det råder fred och ro då, och blott då, ända till dess samma präst återinför gudinnan i helgedomen, sedan hon fått nog av samlivet med de dödliga. Sedan tvås vagnen och täcket och, om man vill tro det, själva kultbilden i en avsides liggande sjö. Slavar förrätta tjänsten, men genast uppslukar dem samma sjö. Härav en hemlig skräck och en from ovetenhet om vad detta är, som blott de som skola dö få se.”

”Gemensamt dyrka de Nerthus, det är Moder Jord”. Nerthus är jordgudinnan, äringens och fruktbarhetens stora moder. Nerthus garanterade att jorden bar frukt, hennes kult var en fruktsamhetskult.”

Namnet Nerthus kan härledas till det keltiska ordet nertos, som betyder »kraft». Denna kraft syftar sannolikt på naturens pånyttfödelse varje vår, naturens alstringskraft. Härledningen ur ordet nertos understryker den basala funktionen hos en modergudinna, nämligen att ge liv.4 Besläktade ord är iriska nert och kymriska nerth, båda med betydelsen ”kraft, makt”.5 Nertos blev på nordiska språk Njärd eller När. Njärd är den feminina formen av namnet på guden Njord, Njärd är Njords kvinnliga motsvarighet. Det framgår av många skandinaviska ortnamn att gudinnans namn var Njärd eller När. Den latiniserade formen av det keltisk-germanska namnet Njärd blev så Nerthus. Liksom Njord tillhör Nerthus eller Njärd de mytologiska väsen som kallas vaner. Ordet van, i plural vaner, kan ledas tillbaka till en protoindoeuropeisk rot, wenh-os, som betyder ”åtrå”. På sanskrit finns ett motsvarande ord vánas, ”önskan, åtrå”, på latin finns Venus, som går tillbaka på det protoitaliska wenos, ”begär”.6
Vanerna var nordiska fruktbarhetsgudomar. De är förbundna med människans erotiska åtrå, jordens bördighet och ett gott fiske i havet. Till vanerna hör guden Frej, gudinnan Freja, guden Njord och gudinnan Nerthus eller Njärd. Hos vanerna var det sed att brodern gifte sig med sin syster, skriver Snorre Sturlasson i Nordiska Konungasagor.7 Det verkar som om Njord var gift med Njärd. I Loketrätan 36 står det att Njord fick Frej med sin syster.8 I inledningen till Nordiska Konungasagor står det att Njord var gift med sin syster. Det innebär att Njord och Njärd är föräldrar till Frej och Freja. Liksom Frej och Freja är syskon så är Njord och Njärd syskon.
En egenhet hos vanerna är att det lyser om dem. Freja kallas också Mardöll, ”hon som glänser över havet”, Frejas halsprydnad heter Brisingamen, ”det flammande smycket”, Freja gråter tårar av rent guld. Frejs galt Gyllenborste lyser i natten med sitt glänsande skinn, Frejs boning heter Ljusalfaheim. Således omges vanerna av en förunderlig, skimrande glans. De var sexualitetens och fruktbarhetens gudaväsen som visade sig som ljusvarelser för synska människor, dvs människor med ett visionärt medvetande.9
Den av vanernas gudomar som särskilt förknippades med ett barns befruktelse och sedan födelse var Nerthus eller Njärd. Forskningen i fornnordisk religion är överens om att kulten av Nerthus på något sätt innehöll fruktbarhetsbefrämjande bröllop. Nerthuskulten innefattade ett kultbröllop, som Eric Elgqvist sammanfattar det.10 Nerthus var alltså äktenskapets och moderskapets beskyddarinna. Syftet med vagnfärden var att sprida fruktbarhet, inte bara på åkern utan också bland människor.
Tacitus skriver att Nerthus ”far in bland folken”. Det innebär att hon drogs fram genom byarna på sin vagn för att välsigna åkrarna, för att göra den nysådda jorden fruktbar. Men det tycks också betyda att de kvinnor bland ingveonerna som skulle föda ett barn förband sig med Nerthus. I sitt andaktsliv vördade dessa kvinnor Nerthus, den milda men också maktfulla Modern.
”Hon kommer åkande efter kor”, skriver Tacitus. Att gudinnan dras av kor, beror på att hon är en fruktbarhetsgudinna. Kor är en fruktbarhetens symbol.
Vidare skriver Tacitus: ”Då är det glada dagar, och alla ställen, som hon värdigas besöka och gästa, äro festprydda.” Det råder alltså jubel och feststämning då vårens och fruktsamhetens gudinna kommer. Efter den karga, obevekligt kalla vintern kommer Nerthus med vårens livgivande värme.
Den nordiska vagnprocessionen kan jämföras med den som förekom vid Magna Maters, Kybeles, kult i Rom. Den 27 mars, alltså vid vårens början, fördes gudinnans symbol, en svart, meteoritisk sten, på en vagn dragen av kor ut genom Porta Capena och längs Via Appia för att sedan badas tillsammans med vagnen i Almo, en biflod till Tibern. Liksom fallet är med Nerthus färdas gudinnan Magna Mater i en vagn dragen av kor, för att sedan jämte vagnen badas i vatten.
”Man går ej i krig, man börjar ej bära vapen”, det var en tid av fred. Ingen fejd mellan fiender ägde rum, livets rytm fylldes av ro och jublande glädje. Istället för krig firade man festliga bröllop. Nerthus manar fram livets makt, snarare än krigets kärva kraft.
”Fred och ro känner man då”, skriver Tacitus. Denna ordalydelse motsvarar nära den norröna formeln til árs ok friðar, ”till god årsväxt och fred”, som används i anknytning till fruktsamhet.11 Fruktbarhetsguden Frej åkallades för ”årsväxt och fred”.12 Det är möjligt att Tacitus eller hans sagesman hört en tidig föregångare till denna norröna formel, ty liksom Frej är ju Nerthus en vanagudom. Ty Nerthuskulten kan ses som en föregångare till Frejkulten.

Frejs vagn

Tacitus skriver att endast Nerthus-prästen får beröra den heliga vagnen. För prästen använder Tacitus termen sacerdos, ”den som gör det heliga”. Tacitus skriver också att prästen, sacerdos, ”märker när gudinnan är närvarande”. Detta tycks antyda att prästen var en visionär som genom sitt skådande kunde se när gudinnan närmade sig ur den andliga världen.
Nerthus eller Njärd hade alltså en son vid namn Frej. Enligt Tacitus är ingveonerna en av de tre ursprungliga germanska stammarna. Ingveonernas kung var Ing eller Ingwaz, av Snorre Sturluson kallad Yngve-Frej, och han var enligt Snorres Ynglingasaga liktydig med Frej.13 I Loketrätan 43 kallas Frej Ingunar-Frej.14 Frej benämns alltså med en äldre namnform Ing. Om guden Ings runa heter det i den gammalengelska runsången från 700 – 800-talet:

Ing wæs ærest
mid Est-Denum gesewen secgum,
oþ he siððan est ofer wæg gewat;
wæn æfter ran; Þus heardingas
þone hæle nemdun

Ing sågs arla
bland östdaner
Sedan mot öst
över vågor han vandrade,
vagnen rann efter
Så känna de hårda
kämpen sin

Alltså har också Ing en vagn, som ”rann efter”. Att Ing eller Frej liksom Nerthus hade en kultvagn framgår också av en episod i Flateyarbók, där det berättas hur Frejs gudabild fördes runt på en vagn i bygderna, tydligen för att fördela sin fertilitetskraft till åkrarna.15
Ing eller Frej sågs alltså först i Danmark, av östdanerna. Han skådades först i det område som var Nerthuskultens kärnområde. Enligt Snorre Sturlasson var Yngve-Frej en gudomlig kung, stamfader till den svenska kungaätten Ynglingarna. Njärds son var alltså en ursprunglig konung. Till saken hör att ordet konung betyder ”tillhör kvinnan” eller ”en kvinnas unge”, nämligen kona + unge = konung. Det är ursprungligen en benämning på fruktbarhetsgudinnans präst, närmare bestämt Njärds präst. Njärds präst var alltså att betrakta som en inkarnation av Frej, gudakonungen som råder över markens gröda.

Orter och sjöar

På Själland ligger Nærum, som på medeltiden skrevs Niartharum, Njärds rum. Men förutom i Danmark så ägde kulten av Njärd ägde också rum i andra områden av Skandinavien och i norra Tyskland. I Sverige finns fler orter som fått namn efter Njärd eller När; Närlunda på Ekerö, Nälsta i Stockholms Västerort, Närtuna i Norrtälje kommun, Närby i Drothems socken och Mjärdevi i västra Linköping och Mjärdevi i Mjölby kommun.16
Tacitus skriver om Nerthus avsides liggande sjö. Han avslutar sin beskrivning av Nerthus med orden: ”Slavar förrätta tjänsten, men genast uppslukar dem samma sjö.” En del av de mosslik man funnit i Danmark, Sverige och norra Tyskland anses vara kvarlevorna efter de trälar som i grunda sjöar offrats till Nerthus.17
Det finns arkeologiskt material från sjöar, mossar och träsk som visar oss vilken viktig roll offrandet i vattendrag haft i den nordiska kulturen. Bland de mossar och sjöar där man funnit offergåvor finns Käringsjön i Övraby socken i Halland, där man har funnit offer från 200 – 300-talet, gåvor bestående av lerkärl med spår av matrester och bearbetade träföremål. I andra våtmarker har man funnit välbevarade mosslik, guld, skatter och avsiktligt förstörda vapen. Dessutom har man funnit vagnar. På Jylland, ingveonernas hemvist, har man i en mosse funnit de två Dejbjergsvagnarna. Dessa är sannolikt ceremoniella vagnar, använda i Nerthuskulten eller någon liknande kult. De är från omkring 100 f Kr, tillverkade i keltisk stil, och av trä med bronsbeslag.
Det finns sjöar som bär namn som pekar på Njärd. I Södra Tjust i Småland ligger orten Locknevi, som ursprungligen skrevs Ludhkonuwi. Ludh eller liudh betyder ”växtlighet” eller ”luden”. Kona är förstås ”kvinna”. Efterledet vi är ”helig plats, kultplats”. Ortsnamnet skulle alltså betyda ”Växtlighetens kvinnas kultplats”.18 ”Växtlighetens kvinna” anses vara en beteckning på Njärd. Locknevi är alltså växtlighetsgudinnans kultplats. I Locknevi ligger sjön Närten, ”Närs sjö”. Närten är sannolikt en av de svenska sjöar dit Njärds vagn har dragits efter gudinnans samvaro med människorna.
I Stora Åby socken i Ödeshögs kom­mun ligger Vagnsjön, omgiven av Holavedens djupa skog. Där har jag ofta badat om somrarna. På södra delen av sjön har jag lagt märke till rätt stora stenbumlingar som ligger i rad. Först tänkte jag inte så mycket på det, men när en boende i trakten frågade om jag lagt märke till processionsvägen i sjön, insåg jag vad det var fråga om. Stenarna ligger prydligt i rad, det är processionsvägen där Njärdvagnen kördes ut i sjön. Också Vagnsjön är en av de svenska sjöar där Njärds vagn har dragits ut för att gudinnan ska tvagas.

Glömskans vatten

Kulten av Njärd är sedan länge svunnen. Gudinnans vagnspår runt sjöarna växte igen. Likt slavarna som slukades upp av vattnet sjönk minnet av Nerthus ner i glömskans mörker, ner i det omedvetnas natt. All kännedom om gudinnan sänktes till sjöbottnens dunkla dy.
Andra gudar kom, andra tider,
livets öden skiftade i skeendets gång,
lidande, ålder och död länkades ihop,
likaså timade lycka och tankar av hopp.

Mikael W Gejel, specialiserad inom västerländsk esoterik, har en fil kand, är en av grundarna avYggdrasil.

Noter
1 Folke Ström Nordisk hedendom, sid 42, 59.
2 Eric Elgqvist Studier rörande Njordkultens spridning bland de nordiska folken, sid 33 – 49.
3 Eric Elgqvist Studier rörande Njordkultens spridning bland de nordiska folken, sid 22.
Folke Ström Nordisk hedendom, sid 41
4 Marianne Görman och Mikael Henriksson Maskbilden från Västra Vång, sid 180.
5 Eric Elgqvist Studier rörande Njordkultens spridning bland de nordiska folken, sid 26 - 28.
6 Helmer Ringgren & Åke V. Ström Religionerna i historia och nutid, sid 356.
7 Snorre Sturlasson Nordiska Konungasagor
8 Björn Collinder (övers.) Den poetiska Eddan, sid 115.
9 Om visionärt medvetande, se Ralph Metzner The Well of Remembrance, sid 50 – 51, 91, 96 – 97, 159. Se också Folke Ström Nordisk hedendom, sid 196 – 197.
10 Eric Elgqvist Studier rörande Njordkultens spridning bland de nordiska folken, sid 23 – 26.
11 Folke Ström Diser, Nornor, Valkyrjor, sid 16 – 17. Britt-Marie Näsström Fornskandinavisk religion, sid 137.
12 Britt-Marie Näsström Fornskandinavisk religion, sid 83, 169
13 Snorre Sturluson Nordiska kungasagor, sid 32 – 33.
14 Björn Collinder (övers.) Den poetiska Eddan, sid 116.
15 Britt-Mari Näsström Fornskandinavisk religion, sid 91 – 93 Jens Peter Schjødt ”Óðinn, Þórr and Freyr: Functions and Relations”, sid 67 – 68.
16 Åke Ohlmarks Fornnordiskt lexikon, sid 227. Åke Ohlmarks Asar, vaner och vidunder, sid 179 – 181.
Folke Ström Nordisk hedendom, sid 173.
17 Britt-Marie Näsström Fornskandinavisk religion, sid 137 – 138.
18 Folke Ström Nordisk hedendom, sid 190.

Bibliografi
Björn Collinder (övers.) Den poetiska Eddan, Uddevalla 1972.
Eric Elgqvist Studier rörande Njordkultens spridning bland de nordiska folken, Lund 1952.
Marianne Görman och Mikael Henriksson ”Maskbilden från Västra Vång - Ett keltiskt avtryck i Blekinges äldre järn­ålder?”, i: Fornvännen 101, 2006.
Ralph Metzner The Well of Remembrance – Rediscovering the Earth Wisdom Myths of Northern Europe, Boston & London 1994.
Britt-Marie Näsström Fornskandinavisk religion, Lund 2001 – 2002.
Åke Ohlmarks Asar, vaner och vidunder, Stockholm 1963.
Åke Ohlmarks Fornnordiskt lexikon, Stockholm 1983.
Birgitta Onsell Jordens Moder i Norden, Stockholm 1990.
Per Persson (övers.) Tacitus’ mindre skrifter, Dialogus de oratoribus, Agricola och Germania, Stockholm 1929.
Helmer Ringgren & Åke V. Ström Religionerna i historia och nutid, Stockholm 1974.
Peter Schjødt ”Óðinn, Þórr and Freyr: Functions and Relations”, in: Merrill Kaplan and Timothy R. Tangherlini News from Other Worlds, Berkeley & Los Angeles 2012.
Snorre Sturluson Nordiska kungasagor, Stockholm 1991.
Folke Ström Diser, Nornor, Valkyrjor – Fruktbarhetskult och sakralt kungadöme i Norden, Stockholm 1954.
Folke Ström Nordisk hedendom, Stockholm 1985.
Publius Cornelius Tacitus Germania, Göteborg 2016.