För att bli klara med 399 böneknyten var, i sju färger, uppträdda på ett långt snöre, satt vi uppe till tre på morgonen. Det tar sin tid att klippa små tygbitar, fylla dem med tobak, vika och knyta fast dem på en lång rad. Resultatet blir en lång rad av dansande små spöken i olika färger, placerade en färg i taget.
Även i Sverige har vi gjort utesetor sedan länge, men då den denna gång leddes av Eagle Claw Woman från USA, så genomfördes den som en hanbleceya enligt lakota-tradition i den svenska skogen.
Två kvinnor vaktade elden och höll energierna och tre kvinnor satt i skogen. De inledande rituella förberedelserna utöver de små tobaksknytena var ett dygns fasta och en svett, innan vi mot kvällningen begav oss ut i skogen.
Exakt vad som hände i skogen under det dygn jag satt där är svårt att förmedla, och inte så intressant heller då varje kvinnas upplevelse är sin egen.
Ingen annan kommer att få samma upplevelse och det blir därför inte intressant med en detaljerad redogörelse. Men jag ska i alla försöka beskriva delar av det som kan vara av intresse för läsaren.
En fågel mötte mig som den första levande varelse jag såg. Jag visste inte vilken sort och jag såg den inte mer än en gång. Den satt vippande på en gren helt nära och flög sedan vidare. När jag sedan beskrev den för mina skogssystrar visade det sig att det var en gärdsmyg och att den hälsat även dem välkomna ut i andens kraftfält.
Böneknytena satt som ett litet gungande staket runt den plats jag hade till förfogande under dygnet i skogen. Egentligen var det inte i skogen jag befann mig, utan i anden. In Spirit.
Myggen var påträngande och många när jag satte mig tillrätta, och så jobbiga att jag till slut la mig ner, drog sovsäcken över huvudet och somnade. När jag vaknade en stund senare var myggorna borta och en dånande tystnad fyllde platsen. Så vindstilla att det var som att titta på ett fotografi. Jag nämner myggorna eftersom om jag blev varse om tiden för djuren. Jag gick ut i myggornas tid, sedan upplevde jag vilan i skogen och sedan hur olika insekter var aktiva under olika timmar av dygnet. Myrorna kom och gick, liksom fjärilarna och trollsländorna. Jag anser mig väl ändå vara en skaplig naturmänniska, men att sexbeningarna delat upp dygnets timmar mellan sig hade jag aldrig tänkt på tidigare.
Att sitta på en enda plats och bara tänka är en häftig upplevelse i sig. När man tror att man tänkt klart på en sak och är redo för nästa ämne så kommer det tillbaka ett varv till. Det finns inget som stör tankeflödet och det finns inte heller så mycket annat att göra.
Så anden då, och kraftfältet. Märkte, kände eller anade vi något? Jag skulle säga att det är svårt att undvika. När man får tid att andas och ingenting distraherar så kan man inte undgå att känna det magiska i livet. När man vet att man är säker i skogen och att någon håller krafterna genom hela natten så strömmar de genom ens kropp. Man är ett med alltet, skogens djur tittar nyfiket på en i gryningen och de väsen som lever med oss i andra sfärer än vår egen vågar sig fram och tar en långsam kontakt. Jag mötte varelser jag aldrig sett i någon djurbok, men däremot har jag sett liknande i sagoböcker.
Jag kände tiden i kroppen, jag upptäckte tingens betydelse och obetydelse, jag kände värdet att bevara relationer och värdet av att ibland bryta dem, i dess frånvaro upplevde jag klockans makt över oss och våra kroppa, jag upptäckte doften av vår historia och de aspekter av den som aldrig når fram till ljuset och kan läsas i stearinets sken, jag upplevde hur rädsla kan lukta och jag hörde emellanåt ljudet av elden fast den var långt utom hörhåll, jag hörde systrarnas trumslag och hjärtslag och jag kände det daggvåta gräset under min handflata när jag tog den som stöd för att resa mig. Platsen var densamma men resan var ofantlig. En del av mig gick ut i skogen och kom tillbaka förändrad, den delen som vaknat, som transformerats och som låtit krafternas alla gåvor skaka om kroppen. Ett lugn kanske. Hur stor jag är i mitt eget liv och hur liten jag är i det stora. Att lugnet kommer utifrån och inifrån.
Hannah Gruffman arbetar som kulturchef, har bland annat en fil mag i kultur och mediegestaltning.