Symboler som antiken avvisade

Många tusentals år innan skrivkonsten uppkom var små figuriner med mycket feminina kännetecken en livskraftig och viktig form av kommunikation för den tidens européer. De som i dag hittas i gravar och vid arkeologiska utgrävningar spänner över en så stor tidsrymd som 30 000 år. Det fanns många av dem och det tillverkades hundratusentals exemplar.

Trots allt detta har få arkeologer tagit figurinerna på allvar. De har setts som primitiva, och ingen ansåg att de små statyetterna bar på ett starkt socialt budskap eller var en viktig källa till information om stenåldern (Fig 1 och 2). Än mindre att de innebar ett kraftigt ifrågasättande av det antika Greklands sociala hjälteideal. Ingen mindes att när Herkules högg huvudet av Hydran – ett ormliknande monster med flera huvuden – raderade han ut två symboler som vördades i det gamla Europa, och som ofta förekom hos figurinerna.

Antiken lyckades utplåna kunskapen om de äldre kulturerna så fullständigt att de blev helt bortglömda. När renässansen återupptäckte den klassiska perioden och okritiskt glorifierade slakt som hjältedåd omvandlade de Hellas till en ogenomtränglig mur, som hindrade oss från att få tillgång till andra värderingar som funnits ännu tidigare i vår historia. Faktum är att antiken och renässansen tillsammans klassade figurinerna som obetydliga föremål. Det var hjältar, monster och stordåd som räknades.

Alltså var det inte så förvånande att utgrävare under 18- och 1900-talen fängslades av idéer om gångna tiders ärofyllda strider. Deras utgrävningar var sällan inriktade på så mycket annat. Eftersom figurinerna talade ett annat konstnärligt språk överensstämde de inte med förväntningarna, och ignorerades därför.

Dessutom hade amatörarkeologer stämplat figurinerna med stora bröst och kraftiga rumpor som ”Venus”-figurer, vilket felaktigt placerade dem i en sexuell kontext. De klassades som oanständiga och gömdes undan längst bak i lådorna, väl utom synhåll – där det sägs att vissa har legat kvar ända tills nu. Det har till och med funnits tillfällen då någon har stoppat dem i sin egen ficka, som värdelöst kuriosa, och hundra år senare har de dykt upp när arvtagare har velat sälja dem på den öppna marknaden. Kort sagt ansågs de här små skulpturerna för primitiva för att på allvar bidra till vår förståelse av vår tidiga historia.

Figurinernas betydelse i modern forskning

Det har hänt mycket sedan de första arkeologerna började gräva. I dag är utgrävningarna tvärvetenskapliga, och studier av arkitektur, bosättningsmönster, biokemiska analyser av gravar, kosthållning, blod och DNA är bara några exempel på metoder för att tränga in i det förflutna.

Överraskningarna är många. En är att de kollektiva begravningsplatserna visar att grupper av kvinnor och barn utgjorde centrum i samhällena, och att männen kom in utifrån. De vuxnas huvudsakliga angelägenhet tycks ha varit barnens välbefinnande.

En annan ny insikt är de gamla europeiska städernas avancerade sociala struktur, som exempelvis har kunnat klarläggas vid utgrävningar i Turkiet och Ungern – i Catal Hüyük respektive Alsònyèk. Bilden ovan (fig 3) är en rekonstruktion av ett tvåvåningshus (4700 f v t) som fanns långt före den tidpunkt då det antika Grekland dyker upp på kartan. Det finns gamla europeiska byggnader som är flätverk med påkletad lera, en teknik som än i dag finns i södra Sverige och i Cornwall.

Ytterligare en häpnadsväckande upptäckt är att samhällena i det gamla Europa inte tycks ha behövt några försvarsmurar före 3 500 f v t. Frånvaron av vapen och skadade skelett tyder på att krigföring ännu inte hade uppfunnits, vilket visar att det fanns samhällen med en långt mer sofistikerad nivå av teknisk och social utveckling än man tidigare kunnat ana.

Figurinerna är dessa avancerade stenålderskulturers konstnärliga skapelser. I en kort artikel som denna måste dock mycket utelämnas. Det finns endast utrymme för att beskriva huvuddragen i ett antal centrala punkter på en fascinerande upptäcktsfärd.

För femtio år sedan upptäckte två franska konstkännare (Parrot och Malraux) figurinernas kraftfulla konstnärliga formspråk och dynamiska originalitet. De såg dem som symbolisk konst. När figurinerna väl hade befriats från den västerländska kulturens uppfattningar i imitationer och avbildning (realism) öppnades en dörr till ett annat sätt att värdera och utvärdera dem. Deras oproportionerliga former kunde utforskas symboliskt, samtidigt som de vägdes mot de nya arkeologiska upptäckterna om perioden.

Ett enormt steg togs när arkeologen Marija Gimbutas för trettio år sedan pekade på figurinernas symboliska betydelse. I sin omfattande och noggranna studie drog hon bland annat slutsatsen att ”de stod för en tvåkönad genusuppfattning”.

På senare tid har Margherita Mussi och Karen Diana Jennett oberoende av Gimbutas kommit fram till liknande slutsatser som hon, i det att de ser figurinerna som tvåkönade symboler. Mussi (en forskare av enorma mått) täcker in det äldsta Italien, medan Jennetts avhandling (2008) från Texas State University huvudsakligen fokuserar på statyetter från Europa under perioden för 30 000 till 20 000 år sedan.

Alla dessa tre forskare drar samma slutsats. Invävd i en i huvudsak kvinnlig figurinform finns en manlig fallosform, som bildar ett återkommande mönster. I figurerna 4b och 5b har formen förtydligats.

Vid närmare undersökning av fig 5a ser man att de överdrivna skinkorna övergår i konformade ben som saknar fötter. De förkrympta armarna verkar oväsentliga (eller så har de en symbolisk innebörd som vi ännu inte förstår). Ett konformat huvud utan ansiktsdrag övergår i bröst, som orealistiskt börjar precis nedanför halsen och sedan sträcker sig ned över magen, som i fig 1 och 2. Figurinerna är ofta blanka (fig 1), och på så sätt undviks aktivt all känsla av mänsklig köttslighet, vilket är ytterligare en orsak till att det från ett sinnligt och konstnärligt perspektiv är vilseledande att kalla dem ”Venus”. Eftersom exakt samma egenskaper upprepas under tusentals år kan figurinernas former inte vara någon slump. Snarare tyder de på en extremt precis avsiktlighet – vilket är motsatsen till vad tidiga arkeologer trodde.

Eftersom Mussi och Jennett var de första att se de båda könen representerade i Savignano-figurinen är det den jag använder som exempel här (fig 2). Från den här figurinen drar de slutsatsen att hon är ”uppenbart förknippad med en sofistikerad och nu försvunnen kosmogoni, där den feminina och den maskulina principen på något sätt var sammanflätade i en suverän förening.”

Alla eventuella tvivel på korrektheten i det här påståendet utplånades när jag såg hänget från Dolni Vestonice, ”den eviga kvinnan” (fig 6). En enkel fallossymbol, som benämnts som kvinna eftersom den triangel som finns inristad mitt på henne är en typisk symbol för kvinnlighet från det gamla Europa.

Ytterligare en bekräftelse är Gimbutas studier av perioden från 6500 till 3500 f v t. Trots att det är tusentals år mellan dem, och de är från andra geografiska områden Europa än i Jennetts arbete, syns fortfarande samma dubbla könskarakteristika. Nea Nikomedia – som Gimbutas beskriver har ”ett fallosformat huvud” – har ett ansikte utan ansiktsdrag på ett utdraget huvud och markanta skinkor, men saknar ben och fötter, och man kan tydligt urskilja en fallossymbol. (fig 7)

Fallossymbolen är lika tydlig i den humoristiska Starcevo-figurinen, som inte ger utrymme för något större tvivel om att symbolen omfattar båda könen. Bakifrån syns inristat hår och förkrympta armar som från sidan även kan tolkas som bröst. Hennes ansiktsdrag är en mask (runt fyra tusen år före uppkomsten av den antika teatern). Hon bekräftar att den tidens människor hade en väl utvecklad humor. När människor har utrymme att skratta tillsammans (utan förlöjligande) är det i sig tecken på ett tillstånd av social jämvikt.

Att se figurinerna som symboler för en genusenhet är en revolutionerande upptäckt, eftersom det är en grundläggande förutsättning för alla samhällen som praktiserar jämlikhet. Än mer intressant är att dessa jämlika strukturer stämmer överens med många andra observationer vid utgrävningar som gjorts på senare tid av samhällen från det Gamla Europa.

Antiken avvisar det förflutna

I dag instämmer många forskare att de antika grekerna var starkt könsrasistiska, använde homosexualitet för att stärka den manliga lojaliteten i strid, och det är välkänt att de drev ett barbariskt slavsamhälle som byggde på att de tagit fångar genom att kolonisera andra folks landområden. Socialt sett framstår de som barbariska i jämförelse med de gamla européerna, vilket förklarar varför antiken ville utplåna all kännedom om de kulturer som föregick den.

I det antika Grekland var man tillräckligt medveten om de föregående ”åldrarna” för att Hesiodos på 700-talet skulle kunna beskriva en ”guldålder” som fredlig, och samtidigt beklaga att hans egen senare ”järnålder” var mer brutal. I antik litteratur är det inte ovanligt med referenser till revidering av det förflutna. I Eumeniderna hävdar författaren Aischylos glatt att hans tid ”bedrar de tidigaste gudinnorna”. Att klä oskyldigt historieberättande i livsfarlig propaganda visade sig vara en imponerande metod för att utplåna de tidigare kulturerna. Vinklade myter användes för att förlöjliga tidigare perioders trosuppfattningar. När exempelvis Perseus dödar Medusa beskrivs hon som att hennes hår består av ormar (en central symbol i det gamla Europa) och att hennes ansikte förvandlar ”män” till sten, vilket på ett subtilt sätt svärtar ned stenåldern och kvinnor på en och samma gång.

Sådana metoder visar hur desperata de antika grekerna var att utplåna all vetskap om de tidigare stenålderssamhällena. Det antyder att de gamla européerna måste ha uppfattats som irriterande avvikande (jämlika?) för Hellas.

Det här är ingenting nytt. Elin Wägner har sagt det långt före mig, i sin bok Väckarklocka. Hon beskriver ändringarna med avsky. Hesiodos förvred ursprungsmyten om Pandora, skriver hon. Han ”förvandlade Pandora från givarinna av alla goda gåvor till olycksbringerskan som inte ens unnar mänskligheten att hoppas i dess elände” snäser hon indignerat.

Sedan Elin Wägner skrev de här orden har mytologin gjorts till en vetenskap. I dag har Charlene Spretnak bekräftat att den tidigaste Pandora-myten ingår i den förhelleniska trosuppfattningen om jordgudinnan Kore med ekologiskt medvetande. Namnet betyder ursprungligen ”ge gåvor”, ”givaren av alla gåvor”. Spretnak talar om ”Anesidora (hon som skickar upp gåvor från jorden)”. Hon skriver att

”Moder jord hade gett människorna liv. Det förbryllade dem mycket. De följde efter en björnunge till en slänt där det fanns rikligt med bär, knappt medvetna om vibrationerna under deras fötter, förrän en klyfta öppnade sig på bergskammen. Från den steg Pandora upp med sin keramikurna, sin pithos. Pandora drog de förskräckta dödliga in i sin aura.”

Hon sprider ut sina gåvor framför dem, och ger dem träd, frukt, oliver, växter mot hunger och sjukdomar, för att väva och färga, mineralmalm och lera, och värdefullast av allt, flinta att göra upp eld med. Medan hon talade lade hon kärlet på sidan. ”Jag kommer till er med vishet. Jag kommer till er med rättvisa och nåd. Jag kommer till er med omsorgens och gemenskapens band. Jag kommer till er med fredens frön.”

Hesiodos tyckte uppenbarligen att det var lämpligt att vända budskapet till sin motsats, genom att ge Pandora en ask som när den öppnas släpper ut sjukdomar, farsoter, svält och bedrövelse. Hesiodos beskriver muntert hur Zeus får med de andra gudarna och gudinnorna på att skapa den här ondskefulla varelsen. Robert Graves skriver bestämt att ”Pandora är ingen äkta myt, utan en antifeministisk fabel, som sannolikt är Hesiodos eget påfund”. Om en auktoritet av sådan rang som Graves kan se destruktiviteten hos Hesiodos, kan man undra hur det kommer sig att det är den här versionen som fortfarande berättas för barn i skolan.

Vad är det för brist på socialt medvetande som kan tillåta att en berättelse som är så cynisk och destruktiv för moderskapet upprepas så ofta? Styrs vi fortfarande av en socialt okritisk renässans? Den förvrängda versionen av myten om Pandora är givetvis mycket mer än en oskyldig berättelse. Den är den propaganda som krävs för att skapa och legitimera ett våldsamt, mansdominerat samhälle.

Det här korta exemplet (bland många myter som Spretnak har analyserat) är bevis nog i fråga om historieberättande för att klargöra i vilken grad det klassiska Grekland behövde eliminera all kännedom om sina föregångare. Det måste ha varit särskilt viktigt att utplåna figurinerna som konstart, eftersom de framställde kvinnor i förening med män. Dessa idéer stod i motsats till de attityder som krävdes för att kunna skapa ett krigförande slavsamhälle.

Figurinerna ger en enorm och lockande insikt i de gamla européernas liv, särskilt när de arkeologiska fynden tyder på att perioden var mer harmonisk och socialt konstruktiv än senare perioder. De få exempel som det har varit möjligt att illustrera här, hänget Den eviga kvinnan, den svarta figurinen, Savignano-figurinen, Nea Nikomedia-figurinen och Starcevo-figurinen, är tillräckliga bevis på att attityderna till genus var radikalt annorlunda – ”En suverän förening, som i dag har gått förlorad” som Mussi och Jennett formulerar det. Skulle man kunna tänka sig ett mer positivt budskap om hur våra föregångare levde och vilka attityder de hade till varandra? Vilken utmaning för dagens samhälle, som inte har uppnått den föreningen och den enheten.

Adèle Änggård

Stockholm 15 december 2009.

Referenser:

1 Harrison Jane (1803, nytryck 1991:303) Prolegomena to the study of Greek religion. Princeton University Press. Med en illustration av en antik grekisk vas från Breslau Museum, där Herkules avbildats när han dödar Hydran.

2 Hughes, Bettany (2006:329-30) Helen of Troy, Goddess, Princess, Whore. London: Pimlico. I bilaga tre ges en utmärkt beskrivning av hur museer över hela Europa lät dem ligga halvt bortglömda i gamla förråd.

3 Jennett, Karen Diana (2008:12) Female Figurines of the Upper Paleolithic Louis Alexandre hittade 15 figuriner i Grimaldigrottorna i italienska Ligurien.

4 Finkelstein, Israel & Silberman, Neil Asher (2001:21ff) The Bible unearthed. New York, The Free Press). De beskriver detaljerat den moderna utvecklingen och vilka insikter den ger om det förflutna inom dagens arkeologi.

5 Gimbutas Marija (1999:113-5) The Living Goddesses. UK: Thames and Hudson. Gimbutas förklarar de blodgruppsanalyser av skelett som utförts av forskare som Imre Lengyel och István Zalai-Gaál.

6 Ibid Gimbutas

7 Mellaart, James (1965:81) Earliest Civilization of the Near East. London: Thames and Hudson. Ledande arkeolog som var den förste att gräva ut staden Catal Hüyük.

8 André Parrot, André Malraux och Georges Salles (1960) Sumer, i serien The Arts of Mankind. United Kingdom: Thames and Hudson

9 Gimbutas arbete omfattar perioden från 6500 till 3500 f Kr.

10 Mussi, Margherita (2001) Earliest Italy: An overview of the Italian Paleolithic and Mesolithic. Kluwer Academic/Plenum Publishers, New York;

11 Karen Jennett (2008) Female Figurines of the Upper Paleolithic. Texas: Texas State University-San Marcos. University College.

12 Gimbutas, Marija (1996:154) Goddesses and Gods of Old Europe, London: Thames and Hudson. Norra Grekland 6200 f Kr.

13 Gimbutas (1999:37)

14 På hemsidan för Catal Hüyük (http://www.catalhoyuk.com) refereras vanligen till de jämförelsevis jämlika förhållandena. Utgrävningarna leds nu av Ian Hodder.

15 Aischylos (458 f.Kr.) Orestien, sista pjäsen Eumeniderna (rad 720-730) Översatt av David Grene och Wendy Doniger O’Flaherty (1989) Chicago: University of Chicago Press.

16 Benvenuto Cellini (1545-1554), staty av Perseus när han dödar Medusa, står utanför Uffizi-museet i Florens.

17 Elin Wägner (2007:140, första upplagan 1949) Väckarklocka. Stockholm: Albert Bonniers.

18 Spretnak, Charlene (1992:55). Lost goddesses of early Greece: A collection of pre-Hellenic myths. USA: Beacon Press

19 Jane Harrison (1903, nytryck 1991:283-5) Prolegomena to the study of Greek Religion.

20 Ibid (page 53) Graves, Robert (1955:148) The Greek Myths. UK: Penguin Books. Alla experter är överens om att hon från början var Moder Jord.

21 Spretnak (1992:55).

22 Ibid

23 Hesiodos (1999) Theogony, Works and Days. Översatt av M.L. West. Works and Days, rad 55-90

24 Graves Robert (1955:148) The Greek Myths. UK: Penguin books.