Om nornorna kan man läsa både i Eddan och på nätet. Ibland är det de mest fantastiska skrönor, men eftersom vi egentligen inte vet så kan var och en fabulera fritt efter eget huvud – så ock jag. Snorre däremot var tvungen att framställa gudavärlden som om gudomarna var tidigare levande människor som vi omvandlat till gudar, för att inte göra de kristna prästerskapet vredgat. Om han själv trodde vad han skrev låter jag vara osagt men hans tolkningar är många gånger långsökta när han försöker ge våra urgamla nordiska myter kristen klädnad. Dock kan vi vara honom tacksamma eftersom det till stor del är tack vare honom som vi överhuvudtaget har några forntida nordiska myter att relatera till.
Det sägs att det finns nornor av många ätter, det sägs också att varje människa har en norna som följer en genom livet, att norna och fylgia är samma sak. Den diskussionen ska jag inte ge mig in i här, utan jag avser att behandla Nornorna – ödesgudinnorna och då framförallt Nornan som är Urd som är ursprunget.

Urd är troligtvis en uråldrig gudinna, en aspekt av den Stora Modern. Hon var ingen asynja för hon fanns här långt före asarnas invandring. Inte heller är hon av vana-ätt, hon var uråldrig redan när Nerthus/Njord, Freja och Frej trädde in i vår panteon av gudomar. Långt innan dess har hon vridit sin slända, polstjärnan, och skapat tiden. Hur kan jag veta det? Tja, veta kan jag inte– kanske är även detta en skröna utan någon som helst förankring i den stora myten om världens skapelse och fortlevnad. Men jag tror inte att det är så. Både hennes namn, Urd som är förbundet både med ursprung och öde och hennes roll som spinnerska indikerar något mer än en sentida spådomsdam.

I Völvans spådom står det:
Ask veit eg standa,
heitir Yggdrasill,
hár ba∂mur ausinn
hvíta auri;
tha∂an koma döggvar,
thær er í dala falla,
stendur æ yfir grænn
Ur∂arbrunni.

Vi kan få kunskap om Mödrar och myter genom att läsa om dem. Fördjupad förståelse kan vi bara få genom att möta dem. Därför förtäljer jag er ett av mina viktigaste möten med Urd:
Det är söndag. Sen i torsdags har vi, en cirkel av 22 kvinnor, ledda av Grandma’ Shirley arbetat, ätit, sovit och åter arbetat. Vi har inte lämnat huset utan vi har ätit tillsammans och sovit tillsammans. Och arbetat. Intensivt. Jag har deltagit i de andra kvinnornas livspel, haft roller, arbetat med energier och varit intensivt engagerad. Men jag har ännu inte gjort det jag kom för. Och jag vet fortfarande inte vad det är jag behöver. Jag bara visste att jag var tvungen att komma hit. Jag kände det starkt och Nau∂-runan bekräftade det. Men nu börjar jag undra om jag kommer bli tvungen att åka hem utan fullföljt värv eftersom vi slutar om några timmar. Sheila kommer fram till mig och säger “Grandma’ says for you not to worry, you haven’t come here across half the world only to be part of the circle. You will be doing your work this afternoon”. Än en gång blir jag fascinerad över hur Grandma’ vet vad som försiggår inom oss, och jag blir lugn. Har hon sagt det, så kommer det så bli. Jag förbereder mig på att visa mig och se mig själv i ett drama eftersom Grandma’s medicin framför alla andra är “E yey mitsche e ya” – jag kommer och ser mig själv.
När det är dags säger Grandma’ att jag ska resa. Jag blir lite besviken, resa kan jag göra själv, tänker jag. Samtidigt vet jag att Grandma’ vet vad hon gör och säger hon att jag ska resa så är det så.
Jag lägger mig ner, Grandma sätter sig vid min sida och trummorna börjar. Jag far iväg i raketfart längs med världsträdets stam. Den raspar mot min hud och långt bort hör jag Grandma’s röst “Take it easy, go slower, you’ll get there without a rocket in your behind”. Jag flinar lite för mig själv och saktar ner. Jag reser långt och djupt, längre och djupare än någonsin tidigare. Grandma’s röst hörs allt mer avlägsen och jag vet inte längre om jag svarar henne hörbart eller om formuleringarna stannar inne i mig. Det enda jag vet säkert, det enda jag har att hålla mig till är världsträdets stam. Den är påtaglig, jag känner den, den är det enda verkliga. Nu är det bara jag och stammen, trummorna finns ej mer, Grandma’ är försvunnen, cirkeln och rummet borta. En rädslotagg sticker till och försöker ta mig tillbaka, men jag hindrar den och tänker att hur djupt jag än färdas kommer Grandma’ att kunna ta mig tillbaka, så jag fortsätter längs med stammen.
Så urskiljer jag ett vatten och en väldig kvinna som står där. Ser att det är en källa omsluten av en rot. Förstår att det är Urds brunn och Urd jag kommit till. Men hon ser inte ut som tidigare när jag mött henne, utan mer som av jättesläkt och hennes ögon är som glödande kol. De bränner rakt in i mig. Hon tar tag i mig och säger:
“Vanarot valan
i väven siade.
Spinn, Vanarot spinn
väv så tråden samman.
Bördor du bör
bortom tanken bära.
Moder Jords moder
mäktar makten mogna.”

Så lyfter hon ner mig i källan och håller mig fast. Till slut känner jag att jag inte kan hålla andan längre, lungorna värker och mitt huvud blixtrar. Jag försöker komma loss men är hållen av järnhand. Tillslut går det inte längre, jag andas in vatten, jag kvävs – dör jag? När smärtan är total och livet känns flytt lyfter hon upp mig ur källan. En lång stund ligger jag där och ulkar innan jag kan andas, innan jag kan se.
När jag kommer till sans står hon framför mig, bakom henne står Verdandi och Skuld. Urds ögon är inte längre glödande kol utan milda och blå som källan själv.
Hon lyfter upp mig, lägger sina händer på mina axlar och säger:
“Tyd tecknen,
tolka väven väl.
Vishetens vattengiv
ur Urd sprungen.
Vigd i heligt vatten
helgad till Hel.
Vanarot till
vana-ätten vigd.”

Så försvinner allt. Jag befinner mig i en dimma, kompakt, tyst, ogenomtränglig och okänslig. Dog jag ändå i källan? Är jag på väg till Hel eftersom Urd sa att jag var helgad till Hel? Det är vilsamt i dimman och jag upphör att tänka. Så småningom hör jag Grandma’s röst, avlägset. Hon kallar på mig, det hör jag. Men jag har det bra där jag är, vilande vilsamhet, så jag bryr mig inte om att lyssna. Efterhand tränger hennes ord in i mig och jag börjar orientera mig mot rösten. Hör så trummorna, känner att jag befinner mig på ett golv och blir sakteliga medveten om rummet och cirkeln av kvinnor.
Kvinnocirkeln, Grandma’s vishet och mitt eget mod har möjliggjort mötet med mysteriet och gett mig förmånen att få erfara en av de stora myterna.

Inom det vetenskapliga paradigmet profaneras myterna – de stora myter som binder kosmos urtid samman med människornas värld. De omvandlas till prosaiska vardagsrealiteter. Urds brunn, den heligaste av alla, som i myten finns vid världträdets tredje rot, omvandlas till en blotbrunn vid viet i Gamla Uppsala, utgrävd av riksantikvarie Martin Olsson. Så profanerar man det heliga stora och gör det till en liten vardagsrealitet där vi människor är de som styr och ställer över alla ting. Gudomligheterna blir sagor och påhitt och vi kan behålla bilden av att människorna kontrollerar världen.
Därigenom får vi skenbar kontroll istället för liv, herravälde istället för mystik och möjlighet. Så blir livet fattigt och vår kraft urarmas. Vi blir lydiga redskap som sväljer att konsumtion och lycka är ett och detsamma.
Herraväldsmakten istället för Makterna råder över våra liv, förmödrarnas kunskap förvisas, tomheten fylls med köpta ting.
Så ser dagens lyckomyt ut. Dock kan vi fortfarande välja de stora odödliga myterna, resa in i väven och låta Hel hela oss.

© Nauð Vanarot, 2007