Kanske många trädkramande och älvräddande kvinnor tänker tankar och är bärare av traditioner som passar in under ekofeminismens målsättning, och kanske skulle det ge ytterligare en gnista hopp i kampen om man visste sig vara del i en rörelse med vida och djupa rötter både i nutid och dåtid.
Vi lever i ett allt sårbarare samhälle i en allt sårbarare värld. Naturen håller på att tas ifrån oss. Livets källa är hotad. Omfattningen av en miljökatastrof är idag mycket större än någonsin i människans historia, därför att vi har en centraliserad högteknologi. Vi har ett monokulturellt och storskaligt samhälle med en allt mer centraliserad ekonomi.
I takt med teknikens tillväxt ökar miljöhoten, men därmed också medvetenheten. I alla gräsrotsaktioner i världen över – där man kämpar för att rädda skogar mot kalhyggen, sjöar mot reglering, landskap mot motorvägsbyggen, berg mot atomavfallsförvaring, stadsmiljöer mot förorenade avgaser – är kvinnor i majoritet och ofta ledande och initiativtagare.
Kvinna = natur?
Betyder det att kvinnorna ”står närmare naturen”?
Det hette så en gång i tiden. Det innebar då att man såg kvinnor som lägre stående varelser än männen. Mannen representerade ”kultur och ande”, ”kvinnan “natur och kropp”.
I dag vet vi att det är sådana betraktelsesätt som karakteriserar patriarkatet. Att se naturen och kvinnan som underordnad mannen är det patriarkala systemets tankevärld och kännetecken.
Det patriarkala förtryckarsamhällets typiska mansbild skapar mannen som föraktar kvinnan likaväl som ”det kvinnliga” inom sig, han föraktar svagheten och identifierar sig med våldets och övermaktens alla olika uttrycksformer. På det ena området efter det andra ser vi i dag hur förödande den samhällsform är som utgörs av patriarkatet och dess syn på mannens överlägsenhet över kvinnan. Kvinnan likställs med den natur som mannen kan och ska exploatera.
När kvinnorörelser idag bekämpar patriarkatet är det också följdriktigt att det just är kvinnor som blir de första att se och uppleva hur hotad naturen är av de krafter som tagit vetenskapen och teknologin i tjänst för sina erövringssyften.
Men naturligt betyder ”att stå nära naturen” inte det samma som att stå lägre eller i motsättning till kulturen. Tvärtom ser vi ju tydligt att de krafter som försvarar naturen är de egentliga kulturbärande krafterna.
Den amerikanske miljöaktivisten Jerry Mander berättar i sin bok In the absence of the sacred (1991) att kampen i USA för ursprungskulturerna övervägande drivs av kvinnor. Där om någonsin är det tydligt att kampen för naturen också är en kamp för en kultur.
Svensk skepsis
Nå – men är nu detta ett svar på vad ekofeminismen är?
Protestera mot uranbrytning i ett indianreservat eller mot avgaser i daghemskvarteret kan man väl göra utan att vara något så konstigt som ”ekofeminist”!
Jovisst. Men kanske många trädkramande och älvräddande kvinnor tänker tankar och är bärare av traditioner som passar in under ekofeminismens målsättning och kanske skulle det ge ytterliggare en gnista hopp i kampen om man visste sig vara del i en rörelse med vida och djupa rötter både i nutid och dåtid.
I Sverige är begreppet och företeelsen ekofeminism ganska okänt, märkligt nog, och i den mån det är känt betraktat med visst avståndstagande. Jag antar att det beror på att vi i Sverige är synnerligen tekniskt rationalistiskt inriktade. I förståndiga svenskars ögon har ekofeminism en slagsida av naturromantik, naturfilosofi, företeelser som många betraktar med skepsis, om än inte med direkt förakt.
Jag minns under 68-åren, då den socialistiska kvinnokampen med bland annat Grupp 8 tog fart, hur NATUR var något som betraktades som borgerlig nationalromatik. Naturen var en ”produktionsfaktor” – ingenting man skulle ha ömma känslor för. Som socialist fick man bara ha klasskampen för ögonen och det var inte legitimt att ifrågasätta naturexploatering och högteknologi. (Men det där var mer stalinism än marxism, ty hos Marx finns en ekologisk medvetenhet, som framgår om man läser Kapitalet noga.)
Moderna ekofeminister
I svensk 68-rörelse fanns alltså ingen teknologi- eller vetenskapskritik, och för min del blev jag ofta betraktad som dålig socialist för min naturromantik och vetenskapskritik. Emellertid blev jag någon gång i mitten av sjuttiotalet rubricerad som ”ekofeminist”. Det var en tysk journalist som läst mina böcker och som karakteriserade mig med denna för mig då helt okända beteckning. Ekologisk feminist- ja det kunde jag väl inte precis uppfatta som något skällsord, så varför skulle jag inte anta den beteckningen.
Termen ”ecoféminisme” myntades av en fransyska, Étienne d´Eaubonne, i början av sjuttiotalet i boken Le féminisme ou la Mort 1974 (Feminismen eller döden). Termen upptogs av amerikanskan Ynestra King i Toward an Ecological Feminism and Feminist Ecology.
På åttiotalet bildades i USA många grupper som utgick från ett ekofeministiskt tankestoff, somliga med mer liberalt ekofeministiska program, andra med mer socialistisk- ekofeministisk inriktning och åter andra så kallade ”cultural ecofeminists”. Åtskilliga kvinnliga författare, poeter, filosofer och opinionsbildare i USA kallar sig ecofeminists. I San Francisco dit jag var inbjuden 1993 på ett synposium (för både manliga och kvinnliga deltagare) på temat vetenskaps- och teknologikritik, presenterade sig flertalet av de kvinnliga deltagarna sig som ”ecofeminists”. Dit hörde Charlene Spretnak, ekofeministisk filosof, Susan Griffin, poet och författare, i Sverige känd för sin bok Woman and nature, Frederique Apfel- Marglin, antropolog, Chellis Glendinning, ekopsykolog, samt Carolyn Merchant, som har blivit känd i Sverige för sin bok The Death of Nature (1980; svensk översättning Naturens död, Symposion 1994).
Bachofen och moderrätten
Men rötterna till ekofeminismen är långt äldre än 70-talets feminism och miljörörelse. En av länkarna i den historia jag känner utgörs av 1800-talsforskaren Johan Jacob Bachofen Das Mutterrecht, ett digert arbete som utkom 1861 och som introducerades i Sverige av Emilia Fogelklou någon gång i början av trettiotalet. Emilia i sin tur hade någon gång på tjugotalet kommit i kontakt med en kvinnorörelse i Wien som kallade sig WOWO (Women`s Organization for World Order). Flera av de ledande kvinnorna där var författare och skribenter och forskade i kvinnans historia utefter de linjer som Bachofen dragit upp med sina teorier om forntida ”gynokratier”, alltså samhällen som utformades efter ”moderrättens” principer. Bachofens Das Mutterrecht är ett tungläst och svåråtkomligt verk skrivet på lärd tyska och fullsprängt med oöversatta citat från grekiskan. Det tog mig åtskillig möda att göra mig förtrogen med den boken. (Den finns bara på Kungliga biblioteket i Stockholm respektive Carolina Rediviva i Uppsala.) Men i Erich Fromms Det glömda språket finns en resume av Bachofens ledande tankar. Det var där jag för första gången stötte på hans tolkning av Oidipusmyten och Orestien.
Bild: Gurli Gath
De vandrande myterna
Jag hade alltid retat mig på Freud och hans idé om Oidipuskomplexet (som ju tolkar Oidipusmyten som något slags manlig biologisk-psykologisk sexualhistoria). Men här mötte jag en helt annan och otroligt spännande tolkning av de fenomen som Bachofen kallade ”De vandrande myterna”, Oidipusmyten och Orestien, som – menade han – speglade det forntida Greklands övergång från ett tidigare modersrättsligt (matriarkalt) till ett senare fadersrättsligt (patriarkalt) samhälle. Denna övergång, som utspelade sig under något tusental år, kallade han ”polväxlingen”.
Patriarkatet beskriver han som ett krigiskt samhälle med utpräglad hierarki, arvet går på manssidan, släktet räknas på faderssidan, kvinnan är undertryckt, rättslös, inställningen till naturen är erövrande. Moderrättens samhällen utmärks av jämlika och fredliga förhållanden, arvet går på kvinnosidan, barnen får arv efter modern, mannen är inte förtryckt (matriarkatet är alltså inte ett omvänt patriarkat), inställningen till naturen är passiv, icke-erövrande.
Polväxlingen innefattar då också en växling av tyngdpunkter och innehåll i de antika mytologierna och gudavärldarna. Som exempel: gudinnan Athena är i moderrättens samhälle en Modergudom som bevakar moderrättens ordning och samhällets fred. I patriarkatets Grekland görs hon till en gudinna som föds ur faderguden Zeus huvud. Hon har ingen moder och blir sin faders lydiga dotter genom att vara lagens väktare, dvs den patriarkala lagen, enligt vilken kvinnorna blev rättslösa, omyndigförklarade och utan politiskt inflytande.
Inte för knappologer
Med sin mytforskning och sina mytteorier har Bachofen betytt oerhört mycket för många forskare inom olika områden: arkeologer, antropologer, etnologer och filosofer. För att bara nämna några: Marija Gimbutas, James Mellaart, Robert Graves, Rolf von Ehrenfels, Robert Bly, Theodor Adorno och Max Horkheimer.
Kontroversiell är han och alltjämt av många betraktad som ”ovetenskaplig”. Naturligtvis passar inte hans tvärvetenskapliga och spekulativa forskning för knappologer. Men inte behöver man ta till sig hela det tidsbundna mönster i vilket han byggde in sin forskning för att fatta det fruktbara i hans pionjärgärning. Många antropologer som idag studerar sådana ursprungsbefolkningar där ännu moderrättsliga, matrilinjära principer råder kan bekräfta åtskilliga av Bachofens påståenden.
Moderrätten och naturen
Vad som framförallt är av intresse i detta sammanhang är vad moderrättens samhälle betyder i förhållande till naturen, till jorden.
Det intressanta med moderrättens mytologi är den inställning till djuren som speglar sig där. Till exempel kan man nämna Artemis, som i moderrättens myter är djurens beskyddare. I patriarkatet blir hon jaktens gudinna.
Den intressante österrikiske antropologen Rolf von Ehrenfels, som utforskat matrilinjära samhällen i Afrika och Indien på 1920- och 1930-talen, beskriver hur han mötte en märklig förmåga att umgås även med farliga djur hos en folkgrupp i Indien och hur deras berättelser och myter om djur skilde sig från andra folkgrupper, där det patriarkala systemet var förhärskande.
Signe Höjer har på liknande sätt i Indien på 30-talet iakttagit och beskrivit skillnaderna mellan ett stamfolk med matrilinjära förhållanden och ett annat med typiskt patriarkala mönster.
I det matrilinjära samhället var kvinnorna starka och självständiga; riter och danser präglades av fredliga mönster, flickornas menstruation firades med blomsterfester, osv osv, medan i den patriarkala folkstammen fester och riter oftast var krigiska och våldsamma, kvinnorna förtryckta, nertystade, de pubertetsriter som firades gällde bara pojkarna, och dessa var krigiska och grymma till sin karaktär.
Patriarkatets kontroll
Men frågan vaknar osökt - varför är patriarkala samhällen krigiska och varför är matrilinjära fredliga? En förklaring är given: i patriarkatet måste mannen kontrollera kvinnans sexualitet för att vara säker på fadersskapet. Arvet går endast på manssidan, släktet räknas endast på manssidan.
Därav följer följer alla de motbjudande företeelser som är knutna till patriarkatet: kvinnan skall könsstympas, hon skall vara oskuld, hon skall bära slöja, stängas inne, vara mannens egendom etc.
Matrilinearitet däremot innebär att släktet räknas på moderssidan, men för att vara säker på moderskapet måste ju inte kvinnan förtrycka mannen. Moderskapet är hennes och ett fysiskt uppenbart faktum.
I de matrilinjära samhällena är mannen knuten till kvinnan och hennes familj, ofta i så kallade besöksäktenskap (Carl Jonas Love Almqvist hade sådana som modell för sin berömda Det går an). Här finns inget förtryck, mansbilden utformas med det moderliga som ideal; i dessa samhällen ser man ofta män som tar hand om barnen, män som bär smycken etc. Det krigiska är alltså inte knutet till mannen som biologisk varelse. Det är det speciella patriarkatet - som givetvis kan vara mer eller mindre utrerat – som utformar den aggressiva manstypen.
Moder Jord
Jag nämnde förut ”Women´s Organization for World Order” i Wien. I den kretsen fanns en märklig bondkvinna, Mina Hofstetter, som var en blandning av filosof och bonde. Hennes program för jordbruk var sammansatt av kunskaper som hon dels inhämtat från taoismen och från äldre kinesiskt jordbruk, dels från Bachofens Mutterrecht, förutom från sina egna erfarenheter som lantbrukare. Redan på hennes tid, det vill säga i början av 1900-talet hade den kemiska industrin börjat styra utvecklingen. Bönderna drevs genom olika politiska medel att använda konstgödsel och insektsgifter; detta var också början till jordbrukens rationalisering och teknifiering.
Mot detta kämpade Mina Hofstetter, både i sin praktik som jordbrukare och sin verksamhet som publicist. Folk kom långväga ifrån för att bese hennes odlingar, som vi idag skulle kalla för biodynamiska, naturenliga, ekologiska. Hon hade också en filosofi om jorden - jorden är Moder Jord. Kvinnan är den som bäst förstår jorden. Den skall inte uppfattas som ett kapital utan som ett levande väsen.
Föregångskvinnor
Till WOWO och till Mina Hofstetter kom Emilia Fogelklou från Sverige och med henne Elin Wägner och Flory Gate. Mina Hofstetter blev en inspirationskälla för inte minst Flory Gate, som var Elin Wägners unga vän och verksam som lantbrukare i Elin Wägners trakter. Och Bachofen blev en inspirationskälla för Elin Wägners Väckarklocka (1940), denna frejdiga appell till kvinnorörelsen. En appell som tyvärr länge klingade ohörd.
Även om termen ”ekofeminism” inte var uppfunnen då, kan man se Elin Wägner som föregångskvinna i Sverige i denna rörelse, som alltså handlar om både kvinnomedvetenhet och miljömedvetenhet.
Och en efterföljare till henne är Flory Gate, som i många år praktiserade det ekologiska jordbruk som Elin skrev och agerade för i Fred med jorden (1941).