Monica Sjöö var en internationellt känd och erkänd konstnär.
Den 8 augusti 2005, efter en lång tids sjukdom återvände hon till vår Stora Moders livmoder. Hon lämnade oss mitt emellan, vad hon själv kallar “the Solar Lammas” (2:a augusti) och “the Lunar Lammas” (fullmåne i augusti). Lammas, eller Ommahelgen, är skördetid. I 2005 års We’Moon-kalender var det Monica som skrev om de fyra kvinnliga helgerna. Om Lammas skrev hon: “This is the turning time, darkness will soon increase. The ancients gathered at Silbury mound - Earth’s pregnant womb - to watch Her giving birth to the harvest child. She gives to us in Her abundance but She also takes back.” Monica själv är hämtad tillbaka men hennes livsgärning lever vidare.
Hennes verk har visats på utställningar i hela Europa. Hennes politiska engagemang och hennes relation till Den Stora Modern stod i centrum för hennes konstutövande. Hon var, sedan ungdomen, bosatt i Storbritannien och mycket aktiv i gudinnerörelsen där hon hade en framträdande roll. Hon hade också ett starkt politiskt engagemang, mot förtryck i alla dess former och för en värld i balans. Monica var politiskt aktiv och deltog bl a i flertalet sittningar på Greenham Common (kärnvapenbas som kvinnor protesterat mot sen tidigt 80-tal) och under senare år stödde hon aktivt Taiga Rescue Network, väl medveten om trädens och taigans betydelse för den ekologiska balansen på hela jordklotet.
Monica var feminist men med en helt annan grund än flertalet feminister. Hennes övertygelse var att hela den patriarkala världen, alla patriarkala strukturer måste upplösas. Allt annat bara var att skrapa på ytan för att få den yttre verkligheten att te sig lite mindre människo- och naturfientlig. Monicas grundläggande feminism fanns djupt nere i jorden, i tidens begynnelse, hos den Stora Modern. Det är detta hon förmedlar både i sin konst och sitt författarskap. Monica var alltid politiskt aktiv men aldrig politiskt korrekt, hon var alltid konstnär men anpassade sig aldrig till konstetablissemanget.
Maja Lena Johansson på Museum Anna Nordlander skriver:
“Monica Sjöö ser det modernistiska, abstrakta arvet som en flykt från naturen och förnekelse av organismen, hon har alltid varit för en levande jord och för världens kvinnor som står i en direkt symbolisk motsats förhållande (sic) till det patriarkalt modernistiska. Det tillrättalagda kontrollerade står i kontrast till det fuktiga, flytande, oformliga som på alla sätt bekämpas i vår samtid. Att tillåta en kropp att flöda är samma brott mot de regler som säger att målningar skall kontrolleras efter ett modernistiskt ideal. Monica Sjöös bildspråk bryter mot samtliga regler, de är varken tillrättalagda, återhållsamma eller strama.”
1968 skapade Monica sitt mest kontroversiella verk God Giving Birth och blev åtalad för hädelse när det ställdes ut i England. Åtalet lades senare ner.
Trots ett liv med många svårigheter vek hon aldrig en tum utan arbetade oförtröttligt vidare med det hon ansåg viktigt för att bevara en levande värld.
Politiskt kontroversiell, konstnärligt kontroversiell och naturligtvis också kontroversiell i sitt författarskap. Hennes mest kända bok är The Great Cosmic Mother skriven tillsammans med Barbara Mor.
Förutom ett flertal böcker har hon skrivit mängder av artiklar i olika tidskrifter. Vid hennes sista besök i Sverige, i juni 2005, var det oändligt mycket material hon ville förmedla och göra tillgängligt på svenska för oss Gudinnetroende i Sverige – hennes moderland.
Monica gav Moder Jordsamfundet tillstånd att använda allt hon skapat under sitt oerhört produktiva liv – en gåva vi är djupt tacksamma för och omgående använde oss av genom att ha The Earth is Our Mother (with Nerthus – Nordic Mother Goddess) på vårt medlemsbevis.
Hennes målningar talar själva. I sina texter förmedlar hon ett livs forskning med ingående kunskap om gudinnetraditioner samt tankar och idéer om världen som väcker nyfikenhet och skapar reflektioner. I sina bilder talar hon direkt till själen.
Alice Walker, författare till bl a Purpurfärgen, skrev 2003 om Monica:
”Monica Sjöö, the great artist whose work is timeless, has presented us with images of ancestors and of the ancient world that nourish and sustain. Searching from within her own heart out into the heart of nature and of memory, sitting with the ruins and that which has been paved over, peering into the abyss and holy well, she has created masterpiece after masterpiece of the human and female soul. Her work is astonishing. Arresting. So moving that, usually, one finds, upon examining it, no need of speech. It has a completeness, in that sense, that much art lacks. We stand before her canvases, often quite large, as before a field of yellow sunflowers or green corn, or the sea.
I think it is because she is painting that which has been silenced, hidden, almost thoroughly. I believe many of the images she reintroduces to us were meant never to appear before female eyes again. It is as if she is reintroducing us to our lost passions. Passions about the earth, about nature, about true worship, about our own strength and power in the face of the mystery that we, as humans and women, inhabit.
Her gift to us is measureless as is her integrity and implacable dedication to the tending of earth and the psychic health of awakening human beings.”
Vi är många i Europa och USA som berörts och berörs av Monicas skapande i Den Stora Moderns anda. Monica Sjöö var före sin tid. En gissning och förhoppning är att hennes avtryck i världen kommer att växa än mer i framtiden.