Artikeln är ursprungligen publicerad i sjuttonde Månväven

Litteraturtips: Arvet efter Hypatia

av Lone Mogensen

En återkommande present jag brukar fira en nybakad student med är boken Arvet efter Hypatia. Kvinnor i vetenskapens historia. Den är skriven av den oberoende forskaren och doktorn i molekylärbiologi, Margaret Alic, och utkom redan 1986 i Oregon (Hypatia’s Heritage). Faktiskt borde den vara obligatorisk i gymnasiet. Den behändiga lilla pocketboken på 250 sidor är en kompakt och välskriven genomgång av västerlandets vetenskapskvinnor från urminnes tider till omkring 1900, med enstaka utblickar till andra kontinenter. Trots den genomförda kronologin är materialet även tematiskt samlat. De sociala, politiska och kulturella förhållandena vävs direkt in i skildringen av kvinnornas forskning och liv. 

Det kryllar av vetenskapskvinnor  

Margaret Alic börjar med några av de förhistoriska kvinnornas sannolika upptäckter: att fläta, tvinna, spinna, väva. För att bära barn, föda, ved till exempel. (Jag kommer att tänka på den manlige forskaren, Keith Critchlow, som framhäver den oerhörda kompetens de forntida kvinnorna har behövt för att väva de intrikata mönstren på orientaliska mattor: inom matematik, geometri, mönsterseende, simultankapacitet, olika former för minne, fingerfärdighet osv). Därefter tar hon upp gudinnor och hjältinnor. Det är till exempel gudinnorna Sechat, Athena och Bridgit hos respektive egyptier, greker och kelter som uppfinner skriften, smidet, byggnadskonsten, textilkonsten, astronomin, läkekonsten och som lär ut detta till människorna, för att bara ta några exempel. På medeltiden fanns lärda kvinnor både i klostren och på universitet där de var framstående professorer inom medicin, matematik och astronomi, men som idag är helt ignorerade. Ett undantag är Hildegard av Bingen som med hjälp av moderna författare har fått armbåga sig in i allmänbildningen. Hon skrev lärda verk om naturhistoria, medicin och teologi, fick politisk betydelse genom sin brevväxling med olika furstar, och bidrog i sin religiösa nit till att många människor brändes på bål som kättare.  


Precis som i konsthistorien uppträder det på 16- och 1700-talet en lång rad kvinnor som hjälper sina forskande bröder, fäder och makar, och vars arbeten har gett männen odödlighet i vetenskapshistorien, medan de själva glömts bort. Ett undantag är Maria Sibylle Merian, född i Frankfurt am Main, där hennes far var botanisk gravör, men hon växte upp i Holland, där hennes mor hade gift om sig. Hon var omgiven av män som målade blommor och växter och gifte sig med en sådan man. Själv målade hon också blommor, hon var dessutom uppfinnare, men mest intresserade hon sig för insekter. I stället för att stöda familjens män i blomstermåleriet, konverterade hon till en strängt asketisk sekt, skilde sig och tog sina två döttrar med till sektens kollektiv på ett slott i Schweiz där hon kunde ägna sig åt sin ­entomologiska forskning. Hon publicerade flera böcker. Hennes bilder av fjärilarnas och andra insekters metamorfoser var så banbrytande att de ledde henne till upptäcktsresor. Hon forskade två år i Surinam, dit en av döttrarna också följde med. I boken nämns många engelska vetenskapskvinnor, som också utgör undantag från sina assisterande medsystrar. Här är till exempel engelska Margaret Lucas som skrev böcker om sina studier av och teorier om människans fysiologi, och Mary Montagu som i kraft av sin intelligens, sitt mod, sin okuvliga feminism och sin höga börd introducerade smittkoppsvaccinationen i Europa.  

Men tyska Caroline Herschel följde traditionen med att vara en mans alltiallo. Hennes insatser har dock uppmärksammats i dagens läroböcker. Hon representerar till fullo dessa sina medsystrar när hon hjälpte sin etablerade bror i hans forskning; och för att hon hade dåligt självförtroende på grund av det ofrånkomliga, överallt närvarande strukturella kvinnoförtrycket. Caroline Herschel föddes i en musikerfamilj år 1750 och hon blev 98 år. Som barn fick hon tyfus och stannade i växten så hon var 140 cm lång. Senare beskrev hon själv hur fadern hade varnat henne för att ha tankar om giftermål, för hon var ju varken vacker eller rik. Fadern möjliggjorde dock att hon ibland fick delta i en av brödernas utbildning. I smyg för modern, som helt gick in för att se till att Caroline Herschel bara borde ägna sig åt hushållsarbete, så hon skulle kunna försörja sig som hushållerska. Hennes tilldelade livsuppgift blev att ta hand om sin ena bror. Hon följde därför med honom när han reste till England som dirigent och musiker. Själv sjöng hon ibland på hans konserter, hon var en utmärkt sopran med vacker röst. När brodern började intressera sig för astronomi, blev hon hans assistent. Natt efter natt satt hon och observerade stjärnhimlen. Hon analyserade och renskrev om dagen, allt för sin bror som sen publicerade resultaten. Hennes eget intresse för astronomin var lika starkt som hennes avsky för hushållsarbete – hon var ju också hans hushållerska ända tills han gifte sig. Då måste hon flytta, men gick dagligen till observatoriet, åtminstone när de var hemma, för hon hade ingen egen nyckel dit. När brodern blev en etablerad astronom blev hon så småningom avlönad som hans assistent. Hon gjorde modeller till nya och bättre teleskop och upptäckte en komet; efter många års slit började hon publicera i eget namn, bland annat en genomgång av 2500 nebulosor. På sin ålders höst mottog hon den ena vetenskapliga guldmedaljen efter den andra. Hennes negativa reaktioner på att bli uppmärksammad kunde tolkas som dåligt självförtroende, men var kanske av samma sort som Doris Lessings över Nobelpriset. 

Hypatia

Men vem var då den Hypatia, vars arv vi kvinnor tillvaratar när vi forskar, uppfinner och upptäcker? 
Hon föddes år 370 e Kr i Alexandria, lärdomens, bildningens och forskningens urgamla centrum i den antika, Romstyrda världen. Det var en turbulent tid, för i femtio år hade kristendomen nu varit den favoriserade religionen och var på väg att bli statsreligion. Från Hypatias uppväxt nämns endast hennes lärde far, inte någon mor, men hur som helst fick hon en allsidig och kvalificerad utbildning. Hon reste på bildningsresor både till Grekland och Italien innan hon blev offentligt avlönad filosof och vetenskapskvinna i Alexandria. Hon höll många föreläsningar om filosofi, astronomi, algebra, matematik. Hon var mycket intresserad av praktisk mekanik och teknologi och förbättrade astronomiska instrument, till exempel astrolabiet. Hon forskade i och skrev avhandlingar om sfärisk geometri, texter som upplysningstidens astronomer hade glädje av, 1300 år senare. Det var om den del som behandlar den koniska geometrin, alltså egenskaperna hos de ytor som finns när en kon skärs över, och vars resultat används för beräkningar om solsystemet. 
I Alexandria var det berömda biblioteket delvis förstört redan på Hypatias tid. Men både Serapeion och Museion, fyllda med lärda skrifter och konst, fanns ännu kvar. Dock strävade stadens biskop efter att förinta dessa byggnader och allt deras innehåll, för de representerade hedendom och irrläror. Han motarbetades av stadens styresman, den romerske prefekten, som dessutom var Hypatias elev och goda vän: Hypatia var rådgivare för staden Alexandrias styrelse. En av hennes studenter skrev:  
”Iklädd filosofens mantel och banande sig väg genom stadens mitt förklarade hon inför allmänheten Platons eller Aristoteles’ eller någon annan filosofs skrifter, för alla som önskade höra…” 
År 415, när Hypatia var minst 45 år gammal, inledde biskopen en grym jakt på judar och andra icke kristna. Så en dag förföljdes Hypatia av rasande munkar. De fångade in henne. Rev kläderna av henne. Släpade in henne i en kyrka och hackade och skrapade henne till döds med skarpa snäckskal. Hennes kropp styckades och fördes bort för att brännas. Prefekten anmälde mordet och bad Rom påbörja en undersökning; sen flydde han staden. Undersökningen uteblev, och biskopen blev helgonförklarad. 
Hypatia har under århundradena romantiserats och kristnats, och är förmodligen förebild för helgonet Katarina från Alexandria, folkvisans liten Karin i spiketunnan. Nedanför berget Sinai, på en plats helig för judar, kristna och muslimer, byggdes sedan världens äldsta kristna kloster, just till Katarinas ära; men ingen helig Katarina har någonsin existerat.

Stark nog

Sóphia (Sonja) Vasilevna Kovalévsky får avsluta denna genomgång. Hon var ett matematiskt geni och föddes i slutet av tsartidens Ryssland. Redan som barn härledde hon trigonometriska funktioner, differential- och integralkalkyler. De ryska universiteten stängdes för kvinnor när hon blev stor. För att kunna studera utomlands i stället, ingick hon ett välfungerande skenäktenskap, och tack vare henne och väninnan, fysikern Julia Lermontova, blev Göttingen snart ”känt över världen som en tillflyktsort för kvinnliga forskare och matematiker.” 
År 1882 bosatte hon sig i Stockholm där hon fick en femårig professur. I tidningarna debatterades hennes tillsättning, och hennes argaste motståndare, Strindberg, skrev bland annat: ”En kvinnlig professor i matematik är ett skadligt och otrevligt fenomen – ja, till och med en ohygglighet”. Under tiden arbetade Sonja Kovalévsky med ett matematiskt problem rörande en rigid kropps rotation kring en fast punkt. Vetenskapsakademin i Paris hade utlyst en tävling i att lösa detta problem och priset Prix Bordin var akademins allra förnämsta. Tävlingen utlystes nu för fjärde gången, för alla tidigare försök (av flera idag världsberömda matematiker) hade misslyckats. Sonja Kovalévsky löste problemet, men hann inte renskriva det. Hon skickade in utkastet anonymt - och vann priset.  
Margaret Alic fortsätter: ”Det meddelades att det vinnande bidraget, utvalt bland femton anonyma bidrag, var så elegant att ytterligare 2000 francs hade lagts till det ursprungliga priset. År 1889 förfinade Sophia sitt arbete och den svenska vetenskapsakademin tilldelade henne ett pris på 1500 kronor. Hennes lösning var så allmängiltig att det sedan dess inte har gjorts någon ny forskning om roterande rörelser runt en fast punkt”.
Hon var, med Henrietta Boltons ord från 1898, precis som alla andra vetenskapskvinnor ”stark nog att stå ensam, att kunna stå ut med den ofta orättfärdiga sarkasmen och ogillandet från män som är svartsjuka, när de ser det område de anser vara sitt eget invaderat.”

Lone Mogensen är historieberättare för både barn och vuxna, författare, föreläsare och folk­bildare.