När jag första gången stötte på Ananke, via skönlitteratur, blev jag helt fascinerad – en gudinna som är Nödvändigheten. En gudom som är större än och omutligare än ödet. En underliggande kraft som formar det som måste formas – men bara det.
I tidens begynnelse uppstod Ananke ur sig själv som en orm vars armar omsluter hela universum. Hon är Nödvändighetens gudinna. Osynlig, oberörbar, undflyende och omutlig i sin kontakt med både gudomar och människor.
I Kadmos och Harmonias bröllopsfest berättar Calasso om hur Zeus, som föddes i en värld som redan var gammal, tänker på det förflutna;
“på den del av historien som endast han bland De Tolv kände till och som gjorde sig påmind varje gång något ödesdigert skulle hända. …
I Zeus buk samlades allt som varit och allt som skulle komma att bli. … I sin förfärande ensamhet såg Zeus det liv som låg före hans födsel. … Han tänkte sig längre och längre tillbaka, förbi sin fader Kronos, och stannade till slut vid en punkt som blev den slutgiltiga, eftersom den var den första.
Då fanns ännu inte rymden, utan en konvex yta som var täckt med hundratusentals fjäll. Denna yta sträckte sig längre än ögat kunde se. Om man följde fjällen neråt upptäckte man att de förenade sig med andra fjäll, i samma färg, och de två delarna flätade sig in i varandra i en ständigt stramare fläta. Ögat förlorade fokus och kunde inte längre skilja på de två ormskinnen som slingrade sig in i varandra. Om man tittade uppåt, mot de två sammanslingrade ormarnas huvuden, såg man att den första ormens kropp höjde sig längre upp och fjällen var inte längre fjäll, utan bildade en gudoms anlete; detta var det första ansikte som vittnade om vad en gudom är och på vardera sidan syntes andra huvuden, ett lejons och en oxes, och från ryggen reste sig ett par väldiga och fint tecknade vingar. En vit kvinnoarm borrade sig in och runt gudens arm högt uppe, liksom ormarnas stjärtar knöts ihop längst nere. Mot gudens anlete vände sig kvinnoansiktet och hon sträckte sin fria hand, bakom vilken den väldiga vingen vibrerade, ut så långt hon kunde: dit hennes fingernaglar nådde, där var Alltings gräns. De var ett orörligt och kungligt par: de hette Tiden-utan-Ålder och Ananke.”
Bild: Gurli Gath
Här beskriver Calasso Ananke som en kvinna istället för en gudinna och Kronos som den första gudomen. Varför han gör det kan vi inte veta, men som mytolog bör han vara medveten om att Ananke, i merparten av de grekiska myterna är den som fanns före allt. Men det är en av charmerna med Kadmos och Harmonias bröllopsfest, Calasso tillåter sig att vara just så inkonsekvent som de muntliga myterna är.
Hon parar sig med Kronos – tiden. Så långt överensstämmer myterna. Men resultatet av deras heliga samlag kan vara olika. Eller kanske är resultatet detsamma? “Sammanslingrade omsluter de materians urägg och delar det i jord, himmel och hav och skapade därmed ett ordnat universum” säger en källa, medan en annan säger: “De är för evigt sammanslingrade och ur deras samlag föddes Etern, Kaos och Natten”.
Kaos, har vi fått lära oss, står i motsats till kosmos. Men är det egentligen inte samma sak? Kan det finnas ett ordnat universum, kosmos, utan kaoskrafternas rörelse? Ett kosmos utan kaos blir inte det bara en frusen bild?
Men vad är då skillnaden på Nödvändighet och öde? Det anses att vårt öde går att påverka men det anses också att det inte går att förändra. Kanske kan vi forma det, kanske inte. Vi vet inte riktigt och myterna talar heller inte om det för oss. Ödesgudinnorna spinner vår livstråd och väver samman väven. Och de är alltid gudinnor. Ödesguden har aldrig funnits. Gudar kan vara hjältar eller galningar. De påverkar människors liv men livets tråd förmår de inte att spinna och inte heller väva livets väv.
Ödet kan vi kanske, eller kanske inte, forma men Nödvändigheten förmår varken gudomar eller människor att påverka. Nödvändigheten är orubblig.
Därför har Ananke inga tempel eller kultplatser. Varför skulle människorna be till henne som ändå inte lyssnar? Hon som låter det nödvändiga ske – oberoende vad gudomar och människor gör. Detta är anledningen till att hon inte heller tar emot offergåvor och till att människorna inte skapat statyer som avbildar henne.
Naturligtvis står Ananke över Olympens gudomar, de nya, de som inte skapar i ett heligt samlag utan styr världen genom våldtäkter. Också Zeus våldtäkter styr Ananke över. De är nödvändiga för att befästa den patriarkala världsordningen. Varför den patriarkala världsordningen var nödvändig är heller ingen idé att fråga Ananke om – hon svarar ändå inte.
I den nya tiden, som Olympens gudomar representerar, fortsätter gudomarna att underkasta sig Ananke men också att använda sig av henne. Människorna däremot underkastar sig enbart. Ändå försöker de göra sig fria från henne. De skapar polis, ett offentligt rum, ett sammanhang för de fria männen, de som inte ser sig som bundna av Nödvändigheten. Kvinnor har inte tillträde till polis, de är automatiskt bundna till Nödvändigheten (och är kanske egentligen inte riktiga människor?) eftersom de är kärlet för mannens barn. Naturligtvis har inte heller slavarna tillträde likaså är bönder, handelsmän, hantverkare och de som styr stadsstaten utestängda från polis eftersom de är bundna till Nödvändigheten. Kvar blir en liten handfull män som kan föra dialoger om livets stora frågor. Dialogerna förs på mäns sätt, inte i första hand för att förstå varandra utan i tävlan. Skickligast i retorik, lagom originell samt klarast i tanken ges möjligheten att uppnå odödlighet – inte av kroppen men väl av namn och idéer. Så försöker en manlig elit slita av Anankes bojor. Men Euripides låter drottning Hecabe i samtal med Agamemnon säga: “En fri man? – Något sådant existerar inte! Alla män är slavar…”
Eftersom den fysiska kroppen faktiskt dör är de fria männen ändå bundna till Nödvändigheten. De kan inte ha varit omedvetna om att det bara var ur mänskligt mått mätt de var fria eftersom de inte behövde (eller hade förmånen att, beroende på vilket perspektiv man tar) befatta sig med livets realiteter. Ur kosmiskt perspektiv var de, likväl som alla andra levande varelser, underkastade Ananke.
Ananke är moder till Moira, ödesgudinnan. Moira har bara en moder, Nödvändigheten ensam föder ödet, det behövs ingen mer.
I nordisk myt fanns också ursprungligen en ödesgudinna – Urd. Så småningom blev de tre, både i Grekland och i Norden. Moira omvandlades till Moirai och fick namnen Klotho, Atropos och Lachesis. Urd delades och blev nornorna Urd, Verdandi och Skuld. Deras funktion som spinnerskor och väverskor av liv och öde verkar likartad.
I Norden har vi ingen Ananke, ingen Nödvändighetens gudinna. Däremot finns hon representerad i våra runor. Nau∂-runan representerar Nödvändigheten, nornorna i sin omutliga aspekt. Och så svårt har vi att acceptera Nödvändighetens inflytande över våra liv att Nau∂ har blivit nöd har blivit fattigdom och brist.
Någon gång, någonstans, i en annan tid förlade och förlorade vi kunskapen att Nau∂ är den nionde runan, cirkelns omkrets, Anankes armar som omsluter kosmos och är livet självt.
Källor:
Roberto Calasso; Kadmos och Harmonias bröllopsfest
Barbar G Walker; Woman’s Encyclopedia of Myths and Secrets
J C Cooper; Symboler
Elisabet Lindén; Helande cirkel. Textsamling kring shamanism
Hannah Arendt; Vita Activa. Människans villkor
http://www.theoi.com/Khaos/Ananke.html
http://homepage.mac.com/cparada/GML/Ananke.html
Nauð Vanarot: Psykodramatiker, skribent, rituell ledare, skogsboende trädälskare
© Nauð Vanarot, 2005