Isabella Löving ville ta reda på om det kunde vara sant att torsken i Östersjön håller på att ta slut. Det blir en ruskig resa in i fiskenäringen som bekräftar hur vi människor håller på att fiska sönder haven. Boken utkom 2007 och väckte då stor uppmärksamhet.
Det hela börjar med en provfisketur med forskningsfartyg och fortsätter därefter med intervjuer och undersökningar inom fiskerinäringen både hos den enskilde fiskaren och i toppen i den politiska maktens korridorer. Det visar sig att en form av ”fiskekultur” upprätthålles i Sverige såväl som inom EU. Moderna högteknologiska båtar drivna med skattesubventionerad diesel tillåts dammsuga världens hav på fisk och ödelägga havsmiljöer genom bottentrålning. Bottentrålning går till på så vis att två mycket tunga metallskär, ”trålbord”, först sänks ner i havet från båtens akter. De ”plöjer” havsbottnen och strävar genom sin konstruktion utåt åt varsitt håll, vilket håller trålöppningen maximalt öppen. Ovansidan av öppningen hålls uppe av flytbojar, den undre kanten hålls nere av tyngder, och för att den skall glida så lätt som möjligt över den ojämna havsbottnen finns rullande, stötdämpande bollar fästade där. När trålen kommer blir bottenfisken uppskrämd av de stora metallskären. Av någon anledning, kanske på grund av det kaos trålborden skapar i form av ljud, sediment som rörs upp och vattenvirvlar, försöker aldrig torsken simma vid sidan av trålmynningen för att undkomma, utan den simmar istället stadigt framåt, låter sig jagas, meter efter meter. Torsken är ingen långdistansare. Den är snarare en sprinterrovfisk. Den tjurrusar, ger allt vad den har. Efter ett kort tag är den helt utmattad och sugs obönhörligen in i nätkassen, där den kan få skador av behandlingen inne i trålen. Men mer troligt är att den innan dess drabbas av torskens motsvarighet till vår dykarsjuka: om den tvingas stiga till ytan allt för hastigt hinner den nämligen inte reglera trycket i simblåsan. Det ser man på att simblåsan tryckt ut magsäcken långt ut ur munnen då fisken kommit upp på däck. Den uppskattade dödligheten hos dumpad fisk är mellan 90 och 100 procent. En beräkning är att av de 17 miljoner torskar som fiskenäringen på västkusten fiskar upp är bara en miljon säljbara. 16 miljoner torskar får aldrig ens chansen att växa till sig. Förutom utfiskningen så bidrar även bottentrålningen till att röra upp bundna ämnen från havsbotten vilket kan resultera i ökad algblomning och trasa sönder livsmiljöer för en mängd arter. Isabella ger oss en skrämmande inblick i hur enstaka personer och politiskt dribblande bestämmer över havet och dess invånare samt hur ursprungsbefolkningars traditionella fiske slås ut av storskaligt industriellt fiske sanktionerat av EU. I boken ges även ett antal absolut nödvändiga åtgärder för ett friskt levande hav t.ex. förbud mot bottentrålningen viket som Isabella skriver ” sannolikt skulle mottas med glädje och tacksamhet av yrkesfiskarna själva när fisken återhämtat sig.”
Min förhoppning är att boken kan förändra hur vi behandlar livet i haven. Läs boken för vår generation, kommande generationer och framför allt, för fiskens skull!