Fig.1 Bildsten från Smiss i När, Gotland

Landsantikvarie Greta Arvidsson fick 1954 se en mycket originell bildsten hos lantbrukaren Karl Larsson på Smiss gård i När på Gotland. Han hade två år tidigare tagit upp den ur en åker intill det stora gravfältet på Smiss och Rickvide backar, eftersom den länge varit i vägen vid plöjning. Stenen låg då med bildsidan nedåt. Den daterades till övergången mellan folkvandringstiden och Vendeltiden, det vill säga omkring mitten av 500-talet vår tideräkning. Motivet är unikt för en gotländsk bildsten. Den sittande figuren vänder sig mot betraktaren och det så kallade triskelemotivet, med tre sammanslingrade djur, finner man inga likheter till på andra gotländska bildstenar. På andra stenar är kvinnofigurer alltid i profil och man kan tydligt urskilja klädedräkter. Paralleller till motivet kan alltså inte sökas på andra bildstenar, som ofta återger myter som vi känner från den fornnordiska litteraturen. Smisstenens bildvärld måste sökas i en långt tidigare period.
Under perioden 200 – 700 vt omdanades samhällena i Skandinavien på ett avgörande sätt. Källmaterialet pekar på stora förändringar i ekonomiska, militära, politiska, religiösa och sociala förhållanden. I ett europeiskt perspektiv motsvarar tidsrummet 200 – 700 vt senantiken och den äldsta medeltiden. Perioden kan sammanfattas som den tid då grunden läggs till det historiska Europa. Under denna period hade eliten många kontakter med andra länder där kvinnors position kunde ses som mer underordnad. I denna brytningstid tillkom bildstenen Smiss från När.
Vi vet naturligtvis väldigt lite om hur livet och tankarna gestaltade sig i När vid denna tid. Kände man det angeläget att minnas något som höll på att försvinna, något man hållit levande i kanske årtusenden? I muntligt baserade samhällen kan minnet aktiveras genom olika så kallade mnemotekniska knep som föremål, repetitiva formler eller performativa handlingar av rituell karaktär. Vissa tankar och idéer har följt människosläktet i årtusenden. Genom ceremonier och ritualer håll de levande, men kan också bevaras genom bilder i olika material, i rörelser, danser och symboler. En personlig upplevelse av ett långt tidsperspektiv drabbade mig, när jag på museet i Delphi fick syn på en liten keramik-pjäs, cirka fem centimeter hög, föreställande fem män som dansade med armarna om varandras axlar, så som män fortfarande gör i Grekland. Men den här figuren var mer än tretusen år gammal. Dansen har alltså överlevt årtusenden genom repetitiva övningar. Jag förstod plötsligt på djupet, hur traditioner kunde fortleva under mycket lång tid och genom olika epoker. Keramik, som denna figur var tillverkad i, har bevarats bra, men de flesta material med bilder har gått förlorade. Vi kan dock få en viss inblick i forna tiders tankevärld via hällristningar och bildstenar, om vi förmår att tyda dem, vilket sannerligen inte är lätt.
I tider av oro och omvälvningar i samhället, kan det vara särskilt viktigt att upprätthålla minnen. Det kan också vid sådana tillfällen finnas ett behov av att göra slut på gamla traditioner genom att bokstavligen låta något minnesbärande gå i graven. Innebörden i symbolerna kan också förändras över tid. Folkvandringstiden uppvisar många exempel på att nya idéer och former för religionen kommer till. Trots det kan seder och traditioner ha levt kvar från lång tid tillbaka. Birgit Arrhenius fann i sin analys av det så kallad3e Frejasmycket från Hågebyhöga i Aska, Östergötland, att en subkultur av kvinnlig fruktbarhetskult från bronsåldern levt kvar in i vikingatid. Hon identifierade gudinnan Freja i smycket genom det smycket figuren bar, alltså smycket på smycket. Men vad hon avser med subkultur skulle mycket väl ha kunnat vara en levande kultur bland människor som inte representerade den manliga eliten.
För att förstå symboliken i Smisstenen måste man tillåta sig ett långt tidsperspektiv. Min utgångspunkt är att kulturyttringar från skilda epoker och geografiska områden kan ha levt kvar under lång tid, utan att de behöver räknas till subkultur. Vi bör inte heller bortse ifrån att såväl järnålderns som bronsålderns människor kunde ingå i vidsträckta nätverk. Systemet för långväga handel och utbyte under bronsåldern spände över stora delar av Europa. Min hypotes är att Smisstenen utgör en manifestation för en vitt spridd kulturyttring med rötter tillbaka till bronsåldern. Den har varit levande för människor i stora områden innan krigsgudarna tog över.
Många olika tolkningar har gjorts under de närmare sextio år som gått sedan stenen upptäcktes. Sune Lindqvist (1887-1976), som har beskrivits som giganten inom bildstensforskning, sökte paralleller i både nordisk mytologi och i nordeuropeisk konst utan att finna några påtagliga likheter. Lindqvist jämförde den sittande figuren med de kretensiska ormgudinnorna. Många skribenter har senare valt beteckningen ormhäxa eller ormtjuserska. Birgit Arrhenius och Wilhelm Holmqvist beskrev flera gotländska bildstenar i en artikel i Fornvännen 1960. Smisstenen knöt de till senkeltisk konst, alltså århundraden före vår tideräkning. De ansåg att den sittande figuren var Daniel i ormgropen. Arrhenius återkom till Smiss-stenen 1994. Under djurtriskelen såg hon då en sittande magiker med en märklig huvudprydnad.
Den vanligaste bedömningen, att figuren på stenen är en kvinna, gick Lars Hermodsson emot. (Fornvännen 2000). Han menar istället, att det är den keltiska guden Cernunnos som är avbildad på stenen. Han gör den analysen utifrån den bild som anses vara Cernunnos på Gundestrupkitteln från andra århundradet före vår tideräkning och som anses vara det förnämligaste konstverket från sen keltisk tid. Han skriver att det som de flesta har ansett vara en vacker frisyr på Smiss-figuren istället ska föreställa bockhorn, som enigt hans mening också kan vara ett attribut till Cernunnos. Han menar också att figurerna sitter på samma sätt. På Gundestrupkitteln bär den sittande figuren hjorthorn. De är långa och grenade och av samma typ som på hjorten intill. I vänstra handen håller figuren på kitteln en lång orm och i den högra en halsring, en torque.

Av intresse är andra bilder på Gundestrupkitteln. På den finns sammanlagt sju silverplattor med människor. Fyra föreställer män eller gudar, tre visar kvinnoansikten. En platta fattas och det antas ha varit en kvinnofigur på den, så att det inalles funnits fyra gudapar. De tre kvinnorna bär samtliga samman frisyr som Smiss-figuren. Det utmärkande för frisyrerna är de två hårlänkarna på var sida av huvudet. Håret är inte flätat.

Man ser en kvinna som kammar håret på den större figuren. Skillnaden i storlek på figurerna gör att man måste tolka den större som gudinna. Alla tre figurerna i centrum av bilderna har klart kvinnliga drag. Två av dem håller till exempel händerna mot brösten, ett tecken på modergudinnor. Frisyrerna liknar den som kvinnan på bildstenen bär. Det gör det sannolikt att man också kan tolka Smissfiguren som en gudinna.
Smissgudinnans speciella sittställning har jag också funnit på fem hällristningar från bronsåldern.

Engelstrupstenen anses vara den förnämsta hällristningen man funnit i Danmark. Den är daterad till bronsåldern. Den nedersta delen av ristningen visar en man och en kvinna med en stor skålgrop mellan sig. Kvinnans kön är markerat med en liten skålgrop mellan hennes ben. Hon bär hästsvans. Stenen finns på Nationalmuseet i Köpenhamn.

Hällristningen kommer från Rished, Bohuslän. Handtecknen har tolkats som en symbol med tydlig religiös innebörd. Skålgropar tolkas som tecken för kvinnligt kön. Min tolkning är att ristningen föreställer ett gudapar, troligen inför ett så kallat heligt bröllop.
Ytterligare tre figurer med samma säregna benställning har jag lokaliserat på en hällpanel i Bohuslän.

Jag menar att dessa ristningar visar samma idévärld som bilden av Smiss-kvinnan. Vad jag kan se har ingen tidigare kopplat samman hällristningarna med bildstenen från När.

Hängsmycket som också är från bronsåldern har liknande benställning. Det visar att samma idéer fanns inom nuvarande tyskt område.

Triskelen

Triskelen utgör motiv på halva stenen. Många forskare har tolkat figurerna som olika djur som var kopplade till religiösa yttringar under keltisk tid. För mig framstår djuren i triskelen helt enkelt som ormar. Ormen intar en betydelsefull roll i en lång rad religioner världen över. Vi finner den på många hällristningar. Den behornade ormen eller ormen med vädurshuvud var kanske det mest typiska kultdjuret hos kelterna. Den förknippas med i huvudsak tre gudar, den gud som de antika författarna kallar Mercurius, även av en forskare Ross kallad den trehövdade guden, vidare den keltiska motsvarigheten till Mars och slutligen Cernunnos. Den franske forskaren Paul-Marie Duval har tolkat ormen med vädurshuvud som en särskild gudomlighet. Ormen som symbol känner vi till såväl från Kreta som Egypten. Den egyptiska kobraormen var en symbol för gudinnan som skaparen. Den så kallade Uraeus, kobran, var det hieroglyfiska tecknet för gudinna. För grekerna i Egypten representerade ormen, nu kallad Buto, tillsammans med gamgudinnan Nekhbet cykeln födelse och död, början och slutet. Kobragudinnan kopplas slutligen till Isis som solens moder. Isis förknippades med korgar med säd som vaktades av hennes heliga ormar, enligt en relief i ett av hennes romerska tempel från början av andra århundradet v.t. Den danske forskaren Flemming Kaul tolkar ormen på såväl hällristningar som bronsföremål som en hjälpare till solen i dess gång över himlen på dagen och genom undervärlden på natten. Kaul menar att ormen ska ses som en representant för de positiva krafterna i kosmos. Andra har påpekat att ormen är en symbol för kreativitet och regelbundna förnyelser genom dess förmåga att byta skinn. Den kan också uppfattas som en symbol för underjorden och dödsriket, förmodligen genom sitt liv i hålor och i det dolda. Ormen kan representera både en välvillig, klok varelse liksom en dödsbringande. Även från Litauen möter vi exempel på synen på ormen som en god kraft. Marija Gimbutas berättar att hennes mor i början av 1900-talet observerat, att man hyste den största respekt för ormar. De bodde under golven i husen, gavs mjölk och de tilläts till och med inne i folks hem. Att skada en grön orm ansågs som en svår synd. En orm i huset betydde lycka och välstånd, den försäkrade tillökning i familjen (den hölls under sängen hos nygifta par) och även bland djuren och garanterade bördighet för jorden. Än i denna dag dekorerar ormar hörn, fönster och tak på baltiska hus. Trehundra år tidigare, år 1604, rapporterade en förvånad jesuitmunk hur ormen dyrkades i Litauen. ”Folket har nått en sådan grad av galenskap att de tror att gudomligheter existerar i reptiler. Därför bevakar de dem noga så att inte någon skada ska hända ormarna som hålls i husen. Vidskepligt tror de att olycka ska komma på dem själva om någon inte visar respekt mot ormarna”. Man kan i detta sammanhang erinra om närheten mellan Litauen och sydöstra Gotland.

Då stenen restes omkring mitten av 500-talet hade Oden väl etablerat sig. Ny forskning jämför honom med hunnerkungen Attila som kanske rentutav under en tid tog makten i Uppsala (Hedeager 2011). Men kulten av modergudinnan levde kvar. Om det nu var en subkultur, som Arrhenius uttryckte det, eller en högst levande kultur som fanns kvar bland dem som inte räknades till krigaröverklassen, må vara osagt. Smiss-stenen visar på något som man ansåg viktigt, men som troligtvis höll på att försvinna. Att man valde sten för att synliggöra symbolen, visar på en önskan att skapa permanens, att bevara något långt fram i tiden, något som inte fick glömmas. Vad stenen hade för social funktion i sitt gotländska sammanhang kan med svårighet anas. Det som förefaller rimligt att tänka sig är att den urgamla seden med ett ”heligt bröllop” fortfarande praktiserades. Om denna företeelse var något som rörde hela bygden eller enbart den egna gården kan inte sägas. Kanske restes stenen efter en älskad kvinna som hade haft för vana att en gång varje vår ta sin make vid handen och gå ut på den nyplöjda åkern för att, till ära för gudinnan, förenas med honom i jordisk fröjd, för att därigenom försäkra om fred och god skörd.
Många menar, som Gotlands fornsal, att Smiss- stenen föreställer en födande gudinna. Det är också vad många av oss kallat henne. Men jag menar att det är en förenkling. De senaste tusen årens sexuella tabun och androcentrism gör det svårt att tänka i alternativa banor, att man kan se bilden som annat än den födande gudinnan. Men hon är så mycket mer. Livets port har både en ingång och en utgång. En utgång när livet börjar, men en ingång både när livet initieras och när det avslutas. För forntidens människor bör det inte ha varit en omöjlig tanke, att livet avslutades med att den döda, metaforiskt, återvände till moderlivet – till moder jords sköte. Bilden kan således tolkas som gudinnan som tar emot de döda. Lika gärna kan bilden avse den inbjudande gudinnan, som välkomnar guden att i helig extas förenas med henne, för att därigenom försäkra om fortsatt liv på jorden.

Symbolers värde

Symbolen av det kristna korset i kyrkor såväl som hängen runt halsen på kristna personer har en mångtydig innebörd. Korset som tortyr- och avrättningsredskap är knappast det centrala för kristna. Istället symboliserar korset den lidande Kristus och den uppståndne i förening samt kristen etik överhuvudtaget. Jag vill peka på möjligheten att symbolen med en kvinna med utspärrade ben kan vara lika mångtydigt. Den kan stå för den heliga sexualakten, den födande gudinnan och återvändandet till moderlivet förenat i ett. Ett uttryck för liv och död i ett evigt kretslopp.
Min tolkning av stenen är, att den visar en symbol för en gudinna som omfattar livets olika skeden; konception, födelse, liv, död och återfödelse. Hon står alltså för livet i dess helhet. Ormmotivet bidrar till den tolkningen. Symbolen har rötter långt tillbaka i tiden. Den visar på ett närmast universellt bildspråk som fått sin mest uttrycksfulla form på Gotland. Till denna symbolik, där ormarna utgör en viktig del av helheten, var troligtvis myter och berättelser knutna. Materialen jag granskat tyder också på att jag med viss säkerhet kan påstå att stenen representerar gudinnan När – Njärd, av Tacitus kallad Nerthus. Den tydligaste indikationen är sockennamnet När som enligt min mening fått sitt namn av gudinnan. Enligt religionsforskaren Britt-Mari Näsström är Njärd - Nerthus samma gudinna som senare under vikingatiden kom att kallas Freja. Hon var så älskad av människorna att hon vid religionsskiftet fick följa med in i kyrkan som Guds Moder.