Kerstin Eidlitz Kuoljuk: Bilden av universum bland folken i norr, Carlsson förlag 2009

Kerstins bok visar på gemensamma livssyner men även hur vitt skilda sådana kan vara bland folken i norr. Hon tar upp exempel från många olika folk och har använt sig av material från flera forskare så hennes studie känns väldigt bred.
Hon berättar om hur hela tillvaron är ”helig” t.ex. renen som man tackar efter att man ätit den. Vi får läsa om schamanernas hjälpväsen och hur trummor används. Vi får veta hur allt i naturen andas, känner och är befolkat av väsen , hur allt hänger samman och människan är en av länkarna i kedjan av olika livsformer.
Banden är starka mellan de döda och levande. De döda är med hos de levande, de flyttar och lever ungefär som förut. De döda förfäderna är med och ger stöd under jakten.

Hon berättar om det osynliga, att alla naturföreteelser består av både synligt och osynligt. Det finns en osynlig del av människan. Schamanens osynliga jag ger sig ut på resor.
Hos Navajer är Omia ett spädbarns och småbarns osynliga jag. När barnet växer förvandlas Omian till Panjan som betyder skugga. Panjan rör sej fritt när människan sover. Panjan kan fångas av ont väsen. Schamanen kan då befria Panjan och förvara den så den läks och sedan kan släppas tillbaks .
Vi får se en bild av universum som det en gång ritades av en orotjisk schaman åt några ryska forskare . Bilden tog flera dagar att rita och är väldigt spännande. Bilden visar hur schamanen föds och tar sig igenom olika svåra prövningar. Den visar även den väg schamanen reser och visar var männisan kan ta vägen när hon dör. Det finns flera bilder av universum i boken och de kan vara uppbyggda på olika sätt med olika antal världar och innehåll. Bilderna kan se väldigt olika ut eftersom schamanerna kan ha helt olika föreställningar.
En hel del tas upp om solens och vädersträckens betydelse. Solens gång och den tredimensionella världsbilden påverkar det praktiska livet och riterna. Tacksamhet och vördnad uttrycks gentemot solen och i olika riktningar till olika väsen. När Nganasanerna lämnar ett viste vänds alltid slädarna först mot solen även om de ska åt ett annnat håll. Hos Nenerna vänds renens huvud mot norr när den slaktas till Num, himlens väsen. Keterna sätter bostadens dörr mot väster eller norr så attt den “rena platsen” mittemot ingången hamnar mot soluppgången. Chanter och Manser säger att de dödas land ligger i norr vid floden Obs myning vid norra ishavet. De döda färdas dit i fågelgestalt. Nener säger att solen om vintern försvinner dit där de döda finns.

Kerstin Eidlitz-Kuoljuk skriver medryckande och visar lättfattligt på hur olika världen kan uppfatttas. Hon ifrågasätter flera s.k. vetenskpliga dogmer. Boken innehåller flera vackra och intressanta bilder.

Är du intresserad av olika sätt att leva på och folken i norr i synnerhet, så rekommenderas den varmt!