Intresset för forntida gudinnor och gudinnekulter, för levande gudinnor i andra religioner och för kvinnliga gudssymboler överhuvudtaget har ökat i Sverige. I bl.a. USA och England har detta intresse redan funnits sedan lång tid tillbaka. Ofta är detta intresse också kopplat till föreställningen om en forntid där Gudinnan var den högsta gudomligheten och där människorna levde i kulturellt välutvecklade matriarkala samhällen, präglade av fred, jämlikhet och välstånd.
En arkeolog eller religionshistoriker kan ställa sig skeptisk till detta nya gudinneintresse. Förekomsten av ett urtida matriarkat är en hypotes som visserligen kan vara sann, men som inte går att belägga med hjälp av arkeologiskt material. Riklig förekomst av gudinneskulpturer i en stenålderskultur bevisar inte att kvinnor hade större social och ekonomisk makt i dessa samhällen. Och många av de gudinnor vars myter berättas idag har kanske istället sitt ursprung i senare, patriarkala samhällen.
Men i den här artikeln ska jag inte diskutera gudinnekulternas religionshistoriska bakgrund. Som religionspsykolog vill jag hellre tolka intresset för gudinnor idag som ett uttryck för religiöst och existentiellt sökande och nyskapande, främst bland kvinnor. Min utgångspunkt är därför att se både hur Gudinnan som gudssymbol och myterna om olika enskilda gudinnor kan fylla viktiga psykologiska och andliga funktioner idag.
Symboler och myter
När jag nu ska diskutera gudinnorna som symboler måste jag börja med att tala om hur jag använder begreppet »symbol». Religiösa symbolers funktion kan vara att förmedla en kontakt med den djupdimension av tillvaron som vi människor kallar »det gudomliga”, »det kollektivt omedvetna», »det transcendenta» etc. Man kan också definiera en religiös symbol som något som ger mening åt livet, utan att vi rationellt kan förklara denna menings betydelse. Men symboler förändras över tiden och ser olika ut beroende på vilken kultur de uppstår i. Symboler kan alltså spegla sociala förhållanden i en viss kultur samtidigt som de fungerar gränsöverskridande för den enskilda individen. Vissa symboler förlorar med tiden den kraft de en gång haft i en viss kultur och nya symboler uppstår. Människor har i alla tider och kulturer använt myter och symboler Man kan säga att myterna innehåller kulturens grundläggande kosmologi och antropologi, dvs. synen på människan och hennes plats i tillvaron, hur människan är relaterad till andra människor och till det gudomliga.
Religiösa symboler är ibland också könsrelaterade, dvs. vi associerar dem till manligt och kvinnligt, antingen dolt eller öppet. Enkla geometriska symboler som korset, pentagramet och mandalan som står för helhet på olika sätt brukar vi i allmänhet inte associera till manligt och kvinnligt. Går vi vidare till symboler som vinden och vattnet, solen och månen eller ljus och mörker ser vi däremot hur vanligt det är att de har förknippats med manliga och kvinnliga principer. Dessa associationer är dock inte konstanta genom alla kulturer, så kan vi se att t.ex. solen i vissa samhällen uppfattats som manlig och i andra som kvinnlig.
När vi kommer till mer antropomorfa, människoliknande symboler t.ex. de gestalter som är aktiva i olika myter, är det ännu tydligare att vissa är av manligt och andra av kvinnligt kön. Detsamma gäller naturligtvis också gudar och gudinnor i olika religioner. Den högsta symbolen för det gudomliga omtalas i vår kultur konsekvent som »han» - Gud kallas för fader, herre och konung.
Kort historisk bakgrund
I de flesta nu kända samhällen har män haft tolkningsföreträde i såväl religiösa som kulturella och politiska sammanhang. Med tolkningsföreträde menar jag att det har varit män som skapat och upptecknat religiösa myter och utvecklat teologi, dvs, reflektioner kring det gudomliga. Kvinnors religiösa upplevelser och reflektioner kring dem har glömts bort och ofta också fördömts och förföljts. Även om vi idag kan föreställa oss kulturer och traditioner där kvinnors andliga upplevelser hade lika stort utrymme som mäns, är det svårt att belägga dessa traditioner historiskt. Men vad som sker idag är att kvinnor inom både de etablerade religionerna som judendom, kristendom och islam och de s.k. postkristna religionerna börjar återta rätten att själva tolka myter och berättelser utifrån sin egen erfarenhet och reflektera kring det gudomliga.
Denna nya andliga kvinnorörelse har sina rötter i den mer politiskt inriktade kvinnokampen. I USA och andra länder är både de feministteologiska riktningarna inom etablerade religioner och de post-kristna rörelserna betydligt mer organiserade och välkända än i Sverige. Det är framför allt inom de postkristna grupperna som t.ex. gudinnegrupper och häxrörelser vi hittar intresset för gudinnemyter, även om intresset för gudinnemyter också förekommer hos exempelvis kristna kvinnor. Förutom att det är just kvinnor som utvecklar sin andliga erfarenhet på sina egna villkor, kan denna nya rörelse också sägas ha två andra grundläggande kännetecken:
Dels vill man ge stort utrymme åt individuella religiösa upplevelser som extas och mystik i nyskapade riter som kan innehålla mycket dans och kroppsövningar. Genom att utveckla nya riter kan varje människa själv uppleva det gudomliga. Här inspireras man både av gamla shamanistiska tekniker och modernare terapimetoder. Däremot lägger man inte någon vikt vid att skapa dogmatiska trosläror - tvärtom menar man att sådana begränsar och hindrar den enskilda upplevelsen.
Men den individuella religiösa erfarenheten kopplas också ofta till en social och politisk medvetenhet. Religion är lika mycket en kollektiv handling som en individuell, och det är viktigt att arbeta för att rädda jorden undan miljöförstöringen och skapa ett samhälle utan förtryck och orättvisor.
Myten om matriarkatet
I många religioner och livsåskådningar träffar man på en myt om ett ursprungligt paradis, en guldålder eller ett gott samhälle
- här har vi både den kristna myten om Edens lustgård och den kommunistiska föreställningen om ur-kommunismen. På samma sätt kan man bland vissa feminister, häxor och gudinnetroende hitta myten om det ursprungliga matriarkatet där gudinnan dyrkades.
Psykoanalytiskt har man gärna velat tolka denna vanliga typ av myt som ett minne av och en längtan tillbaka till den ursprungliga symbiosen mellan mor och barn. Inom analytisk (jungiansk) psykologi betraktar man paradismyten som en arketypisk föreställning. Men denna myt, kombinerad med en social medvetenhet kan också fylla en annan funktion. Genom att man föreställer sig att människor en gång levt i en tillvaro utan krig och förtryck, blir det också möjligt att tänka sig att vi en gång kommer att uppnå ett sådant samhälle igen. För kvinnor som upplevt och i sina egna kroppar känt tyngden av ett patriarkalt, mansdominerat samhälle, kan myten om det ursprungliga matriarkatet fylla funktionen av ett nödvändigt hopp för att orka leva. Därigenom blir också den stora Gudinnan en symbol för befrielse från det patriarkala förtrycket.
Inte alla feminister och gudinnetroende »tror» på matriarkatet som en absolut historisk sanning. Många säger i stället att även om man inte kan veta hur det faktiskt såg ut i historiens gryning, eller om de gamla glömda gudinnorna är skapade av forntida kvinnors spiritualitet, kan man ändå säga att de aktualiserar symboler som är viktiga för nutida kvinnor som söker helhet och självrespekt. Jag ska ge några exempel på detta.
Inannas kärlekssång
Maria Bergom-Larsson har i boken Nedstigning - Texter kring en myt översatt den ca 5000 år gamla sumeriska myten om gudinnan Inanna. Denna innehåller flera olika hymner där Bergom-Larsson främst koncentrerat sig på Inannas nedstigning till dödsriket och sin egen upplevelse av denna myt.
Men innan denna nedstigning sker finns en annan hymn om bröllopet mellan Inanna och herdekonungen Dumuzi. Den uttrycker, med våra dagars ord, en kvinnas aktiva sexualitet. Inanna är den som själv väljer sin partner, tar initiativet till kärleksakten, kallar till sig mannen och lovprisar honom:
Mitt sköte, hornet, himmelens farkost, är fullt av längtan som nymånen. Mina oplöjda åkrar ligger i träda.
Min ivrige, djärve smekare av naveln, min smekare av de lena låren. Han är den mitt sköte älskar mest.
Han är krasse som växer vid vattnet.
Detta poetiska uttryck för kvinnans aktiva sexualitet kan för oss idag fungera gränsöverskridande på flera plan. I vår kultur finns sedan gammalt en dikotomisering (uppdelning i motsatspar) av begrepp som exempelvis ande - materia, aktivitet - passivitet och manligt - kvinnligt. I denna hymn är sexualiteten gudomlig och gudinnan/kvinnan aktiv, vilket utmanar vår kulturs sätt att tänka på kvinnlig sexualitet som passiv och icke-andlig.
På ett mer personligt plan kan också denna hymn stärka en kvinnas sexuella självrespekt, genom att hon - tillfälligt - kan identifiera sig med gudinnan Inanna och hennes lust. Hon kan också stärkas i sin upplevelse av sig själv som sexuellt subjekt och inte, som hon så ofta framställs i vår kultur, som objekt.
Artemis, den målmedvetna
Den grekiska gudinnan Artemis, som romarna kallade Diana, är en gudinna som egentligen har en ganska komplicerad religionshistorisk bakgrund. De yngsta, klassiska myterna om henne har uppenbarligen tillkommit i det patriarkala grekiska samhället, men rester av äldre kulturen gudinnor och deras attribut finns fortfarande med även i de yngre myterna. Många av de klassiska grekiska gudinnemyterna har använts av bl.a. jung-analytikern Jean Shinoda Bolen som symboler (arketyper) för hur kvinnor handskas med de situationer som uppstår för en kvinna i ett patriarkalt samhälle.
Bolen tar upp myten om hur Artemis hjälper sin mor Letho vid förlossningen av tvillingbrodern Apollo och myten om hur Artemis försvarar sin mor när hon blir utsatt för våldtäktsförsök. Själv hämnas också Artemis på en man, Actaeon, som har råkat få se henne bada naken i en damm tillsammans med sina nymfer, genom att förvandla honom till en hjort så att han själv blir uppäten av sina hundar. Artemis, med sin pilbåge som alltid träffar det mål hon siktar på, blir en symbol både för kvinnans frihet i vildmarken, för systerskap mellan kvinnor, för kvinnlig målmedvetenhet och för kvinnans rätt att försvara sig mot manliga angrepp.
Demeter och Persephone
Ytterligare en myt som både Bolen och många andra författare har tagit upp är den om Demeter och Persephone. Demeter är den livgivande modergudinnan och den odlade jordens gudinna i den grekiska mytologin och Persephone (Kore) är hennes dotter. Persephone blir bortrövad till underjorden av Hades när hon är ute och plockar blommor. Demeter ger sig ut i världen för att leta efter sin försvunna dotter. Till slut får hon veta vart dottern blivit bortförd, och att detta dessutom skett med Zeus’ goda vilja. De andra gudarna tycker att Demeter ska sluta sörja sin dotter eftersom Hades är en värdig svärson. Men Demeter vägrar acceptera detta och i sin sorg och vrede vägrar hon låta något växa på jorden. Till slut reagerar Zeus - eftersom människorna inte kan ge gudarna några offergåvor när det inte växer något - och låter hämta tillbaka Persephone från underjorden, där hon sitter apatisk. Innan hon går blir hon bjuden på några granatäpplefrön (en gammal fruktbarhetssymbol) som hon tar emot och äter. Att hon ätit i underjorden innebär dock att hon aldrig helt och hållet kan återvända till modern, och så blir det bestämt att hon i fortsättningen får tillbringa en tredje del av året med Hades och två tredjedelar med Demeter. Demeter låter det börja växa på jorden igen och Persephone blir så småningom underjordens drottning.
Denna myt, som jag här refererat i en avkortad version, kan tolkas på många olika sätt. När den tidigare uttolkats av manliga psykologer har man lagt tonvikten vid dotterns separation från modern, dvs, att flickan för att bli vuxen måste bli »bortrövad av det manliga». Utifrån ett kvinnligt perspektiv har man i stället lagt tonvikten vid hur betydelsefullt det är att bandet mellan mor och dotter bibehålls för att inte livet ska stagnera och bli ofruktbart. Berättelsen kan också tolkas utifrån ett perspektiv som är parallellt med den bibliska berättelsen om den förlorade sonen. Demeter blir här en symbol för Gud som söker efter sin förlorade dotter.
Persephone som andlig vägledare i underjorden kommer också att symbolisera den vishet en människa kan uppnå när hon lidit men också bearbetat och läkt de skador hon utsatts för av livet.
Gudinnetealogi
I mer reflekterad gudinnetealogi (observera feminin-formen för det gudomliga), som den tex. uttrycks i amerikanskan Starhawks bok The Spiral Dance, menar man att de olika gudinnorna från olika tider och kulturer alla är uttryck för samma gudomliga kraft. Starhawk betonar också att gudinnesymbolen inte ska uppfattas som en parallell till Gud Fader som symbol - gudinnan härskar inte över världen, hon är världen. Hon är tillvarons mångfald, samtidigt som varje människa kan lära känna henne genom sin egen inre upplevelse.
Det är således inte bara »jämlikhetsskäl» som ligger bakom ett byte av den manliga gudssymbolen till en kvinnlig. Den Gud som kallas »Fader», »herre», »konung» och »domare» återspeglar den hierarkiska patriarkala kultur som skapade symbolen, men Gudinnan som gudssymbol ska inte bli en motsvarande kvinnlig drottning eller moder som styr över sin skapelse. Starhawk vill istället frammana en gudsuppfattning där det gudomliga finns överallt. Att fira den egna kroppens helighet liksom att följa naturens rytmer i sin egen kropp, i årstidsväxlingar och måncylder blir en del av det andliga livet. Skillnaden mellan personlig växt och andligt sökande suddas ut.
I de intervjuer jag gjort med kvinnor som använder Gudinnan som symbol för det gudomliga finns också andra motiveringar till detta. Att bara betrakta det gudomliga som en kraft, gör gudsrelationen opersonlig för många människor. Det finns ett behov av att tilltala det gudomliga personligt även om man menar att det gudomliga egentligen är bortom våra mänskliga könsgränser. Då känns ofta faderguden alltför belastad med värderingar och upplevelser man vill komma ifrån. Att vända sig till gudinnan skapar ett nytt utrymme att möta Gud som inte är belastat vare sig av barndomens »gubben på molnet» eller av negativa erfarenheter av personliga fader eller andra män. Det finns kvinnor som utsatts för misshandel och våldtäkter i den manliga gudens namn — i sina äktenskap eller i »djävulsutdrivande” syfte. Ett helt nytt språk för Gud kan då bli nödvändigt, eftersom den manlige Guden uppfattas som fientlig och destruktiv.
Ett jungianskt perspektiv
Om man ser människan som en varelse som inom sig har förmågan att producera arketypiska bilder, och vars syfte är en livsprocess som leder till helhet och integration, är man inne på ett psykologiskt perspektiv som C G Jung utvecklat. I kvinnans individuationsprocess förekommer bla. arketyperna skuggan, animus och den visa kvinnan som viktiga delar att integrera. Skuggan är den arketyp som både vi själva och vår kultur valt att förtränga från det medvetna, och den uppträder med symboler som bär samma kön som individen själv. Många av de enskilda gudinneödena, som tex. den sexuellt aktiva Inanna, den målmedvetna Artemis och den våldtagna Persephone, kan ses som delar av den enskilda kvinnans personlighet som den patriarkala kulturen har trängt undan från det medvetna. Att göra dessa sidor medvetna är ett sätt att integrera skuggsidor. Den kraftfulla arketypen »den visa kvinnan” symboliseras snarare av gudinnan som helhetssymbol.
Detta synsätt ger oss möjlighet att skilja mellan två olika funktioner hos gudinnan: gudinnan kan spegla bortträngda delar av den egna personligheten, men hon kan också vara en symbol för själva integrationen.
Ytterligare en intressant aspekt är att animus, såsom symbolen för det manliga hos kvinnan, också förändras när nya kvinnliga symboler växer fram. Även mannens anima, dvs, symbolen för det kvinnliga hos mannen, är präglad av det patriarkala samhället. Gudinnor som uttrycker nya sidor av kvinnligheten utifrån kvinnors egen upplevelse av sig själva, kommer också att påverka hela den manliga psykologin på ett grundläggande sätt.
Cyklisk livssyn
Jag har tidigare berört den förändring av gudsuppfattningen som gudinnan som symbol kan föra med sig. Ytterligare en aspekt av detta är att uppfatta livet cykliskt istället för linjärt, som i den västerländska kulturen. En framställning av gudinnan - och livet - som cyklisk, är den tredelade aspekt som gudinnan ofta uppträder i: den unga gudinnan som symboliserar energi, kraft, målmedvetenhet (ofta en jakt-gudinna som Artemis), den mogna modergudinnan som erotisk och livgivande och den åldrade gudinnan som symboliserar magi, vishet och kontakten med dödsriket (Hekate, häxornas gudinna är ett exempel på denna aspekt). Psykologiskt tolkat framställer denna gudinnesymbolik livet som en process, där olika behov och uttryckssätt förändras under livets faser. Betoningen av ålderdomen som en period av högt respekterad visdom är väl särskilt betydelsefull i vår ungdomsfixerade kultur.
Hos de flesta som använder sig av gudinnesymboler och -myter är det de nya positiva sidorna av kvinnlighet som förstärks. Vi får berättelser om gudinnor som är kärleksfulla, starka, livgivande och visa. Detta är en psykologiskt mycket viktig fas för kvinnor som tidigare bara har haft en negativ kvinnlig identitet, eller en kvinnoidentitet skapad av den manliga kulturens sätt att se på kvinnor. Men så småningom är det också nödvändigt att se andra delar av gudinnan som också finns representerat i mytologiskt material: den förgörande kraften, kaos, dödsgudinnan.
Många kvinnor känner av den kraften strax före menstruationen. Behovet att vara ifred, att inte belastas med yttre krav och stress, att gråta och visa vrede blir starkare. I vissa situationer i livet, i bland - men inte alltid - utlösta av en yttre kris som skilsmässa eller dödsfall, kan behovet att göra en verklig nedstigning till de kaos-krafter som härskar på botten av vårt medvetande bli ofrånkomligt. Detta är vad Maria Bergom-Larsson uttrycker i sin bok om Inannas nedstigning till Ereshkigal, den mörka systern i underjorden. Denna myt behandlas också av Sylvia Brinton Perera, en kanadensisk junganalytiker som många gånger upplevt denna inre resa tillsammans med sina patienter. Inanna får här symbolisera det medvetna jaget som stiger ned i äldre och djupare lager av medvetandet, och på vägen får lämna ifrån sig olika delar av sin identitet - Inanna får stanna vid sju portar under sin nedstigning och vid varje port klä av sig någon del av sina smycken och kläder till hon står naken inför Ereshkigal. Denna del av processen upplevs ofta som en regression eller en djup depression, smärta och kaos. Ereshkigal ser på Inanna med dödens ögon och den vackra gudinnan förvandlas till dött kött. Men Ereshkigals krafter visar sig inte bara vara destruktiva utan också transformerande. Med hjälp av medkännande krafter, i myten uttryckt som två små varelser som guden Enki skapar från smutsen under sina naglar, får Ereshkigal hjälp att uttrycka sin existentiella smärta, och ger Innana fri. Det medvetna jaget kan åter stiga upp till medvetandets yta. Från en sådan dödsupplevelse kan man dock inte komma tillbaka till samma identitet som man tidigare har haft, och Inanna kommer tillbaka förvandlad.
Myten om Inannas nedstigning hör till den över 5000 år gamla sumeriska samlingen. Vi vet idag inte något om hur den tidens kvinnor och män i det sumeriska riket upplevde det vi idag kallar existentiella frågor om livets mening eller krisreaktioner. Religionshistorikers, arkeologers och språkforskares arbete med att frilägga och tolka så mycket fakta som möjligt kring dessa tider och kulturer är viktigt och nödvändigt. Samtidigt är det slående hur en text från en så helt annan kultur och tid än vår egen kan ge oss människor idag viktiga tolkningsmönster och inspirationskällor för att kunna leva våra liv. Gudinnemyter från olika tider och olika kulturer kan alltså hjälpa oss alla att förstå oss själva och vår kultur på ett nytt sätt och bidra till samhällsförändringar som är nödvändiga för att rädda livet på den här planeten.
Litteratur
Bergom-Larsson, Maria: Nedstigning, texter kring en myt. Åsak 1989
Bolen, Jean Shinoda: Goddesses in Everywoman. Harper&Row San
Francisco 1984
Daly, Mary: Beyond God the Father - Toward a Philosophy of Woman’s Liberation. Boston Beacon Press 1973
Goldman, Anita: Våra bibliska mödrar. Natur&Kultur, Stockholm 1988
Harding, Esther: Woman’s Myrteries Rider, London 1986 (1955)
King, Ursula: Women and Spirituality., London 1989
Perera, Sylvia Brinton: Descent to the Goddess. Inner city books, Toronto 1981.
Starhawk: The Spiral Dance. Harper&Row, San Francisco 1989
Stone, Merlin: When God was a Woman. Dial Press, New York 1976
Ed Walker Bynum, Caroline; Harrell, Stevan & Richman, Paula: Gender and
Religion. On the Complexity of Symbols. Beacon Press 1986
Petra Junus är teol.kand. i Uppsala och forskare i religionspsykologi.