Introduktion till utdraget;
Boken handlar om en flicka som växer upp i ett land i Afrika. Hon blir lärjunge till en medicinkvinna som bland annat lär henne resa i olika verkligheter. I nedstående avsnitt har flickan rest till Omberg under bondestenåldern där hon ser Vind berätta om hur de kom dit.

– Allmodern, Omma är ju överallt men det finns vissa ställen där hennes närvaro är mer påtaglig. Sjön där vi levde var en sådan plats, vilket var en anledning till att vi tvekade länge innan vi beslöt oss för att lämna den platsen. En annan viktig anledning var förstås att på vår boplats fanns närvaron av våra anmödrar och anfäder. Ytterligare en viktig anledning till att vi till sist beslöt oss för att det var dags att ge oss iväg var att vi inte hade några riktigt gamla hos oss. Om vi väntade en fem, sex solvarv kanske någon av de äldre skulle hinna bli gamla så de inte skulle orka med vandringen.
Vid de fem tillfällen under vandringen som vi tvekade om vilken riktning vi skulle ta så fick vi tydliga tecken som ledde oss hit till Ommas berg. När vi kom hit visste vi att vi var framme, att detta var en kraftfull plats som dess­utom skulle bli gynnsam eftersom Månkvinnan var på väg att forma sin fulla cirkel. Vår vandring och krafternas vägledning finns med varje gång vi gör en stenbadsritual eftersom själva hyddan är byggd med hjälp av den kraften.

Aha, tänker flickan, nu kommer det nog. Tack orm för att du sade åt mig att stanna. Hon hör ormen fnysa och muttra för sig själv att flickan borde lita lite mer på sig själv.

– Vi fick fem tecken under vår vandring, fortsätter Vind. Tre vingpenor från korpens vänstra vinge, en sten som skimrar som den varma solen, en vildsvinsbete, ett litet grönspräckligt fågelägg och ett musselskal. När vi reste den första badhyddan här placerades dessa föremål vid vart och ett av Moderns revben, de stänger som bär upp själva stommen. I norr placerade jag ägget, i öster vingpenorna, i söder den solskimrande stenen och i väster musselskalet. Naveln grävdes ut och placerades utanför ingången och i gropen placerade jag vildsvinsbeten för att säkerställa både fruktbarhet och jaktlycka. För att ladda badhyddan med all den kraft som verkat under stenbadritualerna våra förlevande gjort placerade Edda de kraftföremål hon tagit med från vår gamla badhydda vid revbenen och i navelgropen. Inte alla för­stås, eftersom en del inte fanns kvar som fysiska föremål, men väl dem hon hade hittat. Sen bad vi och blotade till de olika krafterna och när det var gjort band vi samman revbenen så kupan formades. Så var det dags att samla stenar. Vi höll på att få alldeles för många för överallt ropade stenfolk att de ville delta, att de ville förmedla ­vishet­ och kunskap från denna plats. Men det går ju inte att glödga hur många stenar som helst så vi fick hejda både oss själva och stenfolket. Eftersom ingen samlat torrved här tidigare fanns det massor så det var lätt att få till ett lagom stort bål att lägga stenarna i. Medan eldandarna sjöng täckte vi över revbenen och så var ­Moderns ­livmoder på plats.
Här gör Vind en liten paus, hon tar en klunk örtte och verkar tänka efter innan hon fortsätter berätta.
– Edda lät mig ösa vatten, leda ritualen, för hon visste att det var jag som skulle leva länge här. Edda var inte gammal men hon tillhörde de äldre, ändå fick hon leva här fler solvarv än båda handens fingrar. Ulv var den som sjöng med eldandarna och bar in stenfolket. Han hade åldrats märkbart under vandringen och vår första stenbadsritual kom att bli den sista gången som han bar in stenarna. Han levde med oss i ungefär tre solvarv till och deltog i allt men elden och stenarna orkade han inte mer. Jag tror att det var ett bra val vi gjorde när Ulv bar stenarna och jag öste vatten för det blev en blandning av den mognas styrka och ålderns vishet som säkert har inverkat så vårt liv på denna boplats varit gott.
Vind tystnar åter. Hon tar en nypa örter ur sin påse och strör över marken.
– Redan under första rundan kom Omma till oss. Hon hälsade oss välkomna till hennes berg. Hon sa att så länge vi bemöter alla våra medvarelser respektfullt och inte tar med än vad vi behöver, kommer vi att trivas på denna plats. Ja, det hände många starka saker under detta stenbad och trots att vi hade ovanligt många stenar, och de var väl glödgade så var det inte hett. Ingen stickande hetta utan en behaglig värme. Inte var det särskilt vått heller trots att jag öste mycket vatten över stenarna som sjöng för oss och berättade om hur det stora vattnet formats och berget hade fötts. Det gjorde de under andra rundan så allt blev stadigt och klart. Under tredje rundan hjälptes vi åt att tunna ut trådarna till den gamla boplatsen så vi inte skulle dras tillbaka eller släpa med det vi lämnat av trängsel, dålig jakt och för lite mark. Samtidigt var det därifrån vi kom så trådarna skulle inte slitas loss, den boplatsen är också en del av oss. Några av oss släppte iväg själar för att resa i omgivningarna här, både för att skåda och för att ta kontakt. Varje gång fällarna veks undan från dörrhålet så Ulv kunde ta in fler stenar såg jag vattnet som var stort, klart och vackert och gladde mig åt att det var här jag skulle bo och att jag nu kände hemligheten om dess tillblivelse. När vi gjort den fjärde rundan och allt hade blivit ordnat var det dags att på nytt födas ut i den här världen. Så gick det till när vi kom hit och förenade oss med dem som redan levde här, avslutar Vind sin berättelse.

Nauð Vanarot: Psykodramatiker, skribent, rituell ledare, skogsboende trädälskare