Nu när hösten och arbetsveckorna är tillbaka sover svensken i genomsnitt en timme mindre per dygn. Jan Holmberg läser en drabbande bok om hur kapitalismen och de digitala medierna hotar nattsömnen.

“Ensam i tysta Natten/som är den enda som jag nämner min!” För Gunnar Ekelöf blir natten en fristad från dagens “regn av nålstick/mot hud hörsel och andra sinnen”. En sådan attityd är annars ett undantag från den mer gängse åsikten om dagens ljus som villkor för kunskap och erfarenhet, emedan nattens mörker är det oönskade andra, från vilket ingenting av värde finns att få. Särskilt ofruktbar är sömnen, vars värde i bästa fall är begränsat till återhämtning inför dagens mer givande aktiviteter.
Som alla förmodade självklarheter är emellertid denna uppfattning inte mer självklar än att den har en historia. Vakans primat över sömnen går tillbaka till 1600-talets rationalism, där den avfärdades som ovidkommande för det mänskliga medvetandet, en föreställning som kom att fördjupas under de följande seklerna. Det hör vidare till normers natur att alternativa synsätt aktivt glöms bort: de förmoderna uppfattningar som under tusentals år hade kunnat tillerkänna drömmar status av visioner skulle således trängas undan och avfärdas som nonsens.
I sin nyutkomna bok 24/7. Late capitalism and the ends of sleep ifrågasätter den amerikanske konsthistorikern Jonathan Crary denna hierarki och skriver samtidigt en sömnens kulturhistoria. Som historieskrivning betraktad är den kanske väl kortfattad (boken är inte längre än att den kan läsas en sömnlös natt), men dess egentliga ärende är något annat: en fruktansvärd uppgörelse med vår samtid.
Crary blev en akademisk berömdhet med sin debutbok Techniques of the observer (1990), som nästan på egen hand fick stora delar av humanioran att släppa vad de hade för händer för att i stället ägna sig åt att visa hur modernitetens visuella teknologier som fotografin och filmen ingick i en snabb och skoningslös omdaning av människans sätt att se på världen och sig själv.
I nästa bok Suspensions of perception (2001) koncentrerade han sig till det förra sekelskiftet. Då, menar Crary, etableras på allvar uppmärksamheten som en eftertraktad förmåga. Den tillkämpade moderna förmågan till växlande sorters varseblivning (att, exempelvis, ömsom läsa i en bok, och ömsom betrakta det förbiilande landskapet genom tågfönstret eller uthärda rytmen i filmens halsbrytande klippning mellan olika slags bildutsnitt) var nödvändig för att parera den nya tillvarons trafikerade stadsgator och mekaniserade industriarbete. Det övergripande argumentet i all Crarys forskning är att makten på olika sätt ser till att vår perception, som han formulerar det i sin förra bok, “ska fungera på ett sätt som försäkrar att subjektet är produktivt, hanterbart och förutsägbart, samt är förmöget att vara socialt integrerat och anpassat”.
I hans senaste bok är den undersökta tidsperioden som sagt Crarys egen, och om hans tidigare arbeten varit intressanta och lärorika, så är “24/7” närmast drabbande. På ett sätt som inte borde vara möjligt lyckas han inta historikerns distans till sin samtid, och blottlägger myterna i det tidiga 2000-talets västerländska självbild. Trodde du dig leva i en tid av digital revolution? Inte bara är en sådan föreställning felaktig, menar Crary, utan ett självbedrägeri under stark ideologisk påverkan. Snarare än något nytt innebär de digitala mediernas intåg en fullkomning av det moderna projekt som inleddes på allvar i mitten av 1800-talet, med nya nätverk för kommunikation och informationsöverföring.
Om något har den digitala kulturen påskyndat utvecklingen mot en tillvaro som alltid är “på” och för vilken inget “av” finns; ett ständigt pågående skiftarbete eller ett alltid öppet köpcentrum med tillsynes oändligt utbud. Sömnen har sedan länge varit sedd över axeln, men under de senaste decennierna har den betraktats som rent slöseri: you snooze, you lose. Följaktligen sover medelamerikanen sex och en halv timme per natt, i jämförelse med åtta timmar för bara en generation sedan och tio timmar under tidigt nittonhundratal.
Västerlänningarnas i någon mening frivilliga sömnbrist motsvaras på ett kusligt sätt av den förvägran till sömn man utsätter andra för. Tortyrmetoden sleep deprivation som under eufemismen “utökad förhörsteknik” tillämpats i exempelvis Abu Ghraib eller Guantánamo är bara det mest omtalade exemplet. Men Crary nämner också drönarattacker och räder med specialförband i Irak, Afghanistan och på andra ställen. Att de möjliggörs av ett dygnet runt-fungerande system av ständig övervakning och dataanalys (med det nattsvart komiska namnet “Operation gorgon stare”) är väl närmast en truism, men att dessa anfall sker på natten är heller ingen tillfällighet. Förutom att döda enskilda terrorister är det strategiska syftet en parallell variant till de psykologiska tekniker som tillämpats i förhörssammanhang: att omöjliggöra natten som tillflykt, som ort för vila och återhämtning.
Just på grund av dess intima och utelämnande karaktär är den livsnödvändiga sömnen ett i högsta grad socialt fenomen; den skyddslösa sovande är beroende av andra människors välvilja. Den hemlösa människans utsatthet i sitt försök att finna en viloplats i en offentlig miljö där alla möjligheter att sträcka ut sig effektivt byggts bort utgör ett särskilt drabbande exempel. Att den tillsynes ensamma sömnen är beroende av en levd gemenskap gör attacken mot den nattliga vilan till en bild av hur idén om det solidariska samhället brutits ner till förmån för en ideologi av individuell framgång och självförverkligande. Sömnens improduktivitet – det enda kvarvarande tillfället där vi varken kan arbeta eller konsumera – utgör vad Marx kallade en “naturlig barriär” mot kapitalismen: att vi sover allt mindre är så sett ett uttryck för marknadens inneboende krav på expansion.
Den digitala kulturen har på ett effektivt sätt ökat kommersialiseringen av fler och fler aspekter av våra liv och normaliserat en uppkoppling 24/7 – dygnet runt. Detta har flera konsekvenser. Den mest uppenbara och ofta diskuterade (utan att det verkar hjälpa) är att vi gör oss ständigt exponerade för intrång och övervakning. Vi kan säga vad vi vill om vår skicklighet i att ignorera annonser i våra Facebookflöden; den ständigt pågående insamlingen av våra digitala beteenden, som sedan analyseras och säljs vidare, kommer ingen undan.
En annan konsekvens är hur den ständiga beredskapen för att utföra olika slags tjänster förlägger oss i ett ständigt pågående digitalt träningsläger, där distinktioner mellan arbete och fritid, mellan offentligt och privat, mellan vardag och organisation försvinner. Allt slags ställtid kan fyllas med narcissistisk självbespegling eller byggandet av det personliga varumärket. Så försvinner alla tillfällen till verklig subjektivitet, till fria tankeflöden och dagdrömmar.
När mellanmänsklig kontakt reduceras till ett gränssnitt elimineras också vårt ansvar för andra, hävdar Crary. Walter Benjamin konstaterade att 1800-talets människor, som snabbt blev vana vid den nya trängseln på stadsgator och spårvagnar, var den första generationen som systematiskt tränades i att inte möta den andres blick. Drygt hundra år senare har smarta apparater närmast omöjliggjort spontana möten. Viktigare ändå är att 24/7 ger illusionen om en tid utan väntan och omedelbar behovstillfredsställelse. Så förtvinar det tålamod som är en förutsättning för varje demokrati: att lyssna på andra, att vänta på sin tur för att tala.
Ett exempel på vad han med Guy Debord kallar för en “massautism” är den på annat håll så firade bloggosfären, vilken enligt Crary inte har något att tillföra exempelvis det offentliga samtalet, annat än som uppfyllelse av en nyliberal önskan om politikens slut. De sanslösa påståenden som gör gällande att dagens motståndsrörelser har sitt ursprung i Facebook och Twitter får vidare ett lakoniskt bemötande: hur skulle ett verkligt uppror kunna åstadkommas på en arena för vilken övervakning, normering och neutralisering utgör själva affärsidén?
De “nya medier” som i dag ofta tillskrivs unika egenskaper är bara tillfälliga konsekvenser av en tvåhundraårig revolution av ökande och intensifierad informationsöverföring. De fenomen som historielösa mediekritiker framhåller som revolutionerande (i dag med namn som Google, Facebook eller Twitter) kommer om några år att ha ersatts av nya, som också de kommer att kallas för revolutionerande. Utan tvivel kommer vi också då att från elektronikföretagens teknofila lakejer få höra brösttoner om potentialen för mänsklig frigörelse hos dessa “nya nya medier”, “Webb 3.0” eller vilket annat löjligt namn de än kommer att få. Crarys profetia är att även dessa kommande produkter och tjänster under falsk frihetsflagg kommer att användas till samma banala konsumtion och förströelse, leda till samma sociala isolering, bidra till samma politiska maktlöshet. Och med ett ständigt accelererat bildutbud som blir alltmer likriktat, överflödigt och banalt kommer varseblivningens kapacitet att fortsätta reduceras.
24/7 är en tidszon utan tid, en värld utan skuggor. Visserligen kan ingen arbeta, shoppa, spela, blogga eller nätverka dygnet runt, men eftersom det numera inte finns någon tid, plats eller situation i vilken man inte kan konsumera varor eller använda sociala nätverk, genomsyrar 24/7 varje aspekt av våra liv. Men någonstans i ingenmanslandet mellan samhälle och natur finns motståndshandlingen sömnen och påminner oss om att en annan värld är möjlig och i någon mån existerar. En värld där jorden och solen rör sig och skiljer dag från natt. En värld där vi skulle kunna koppla av.

Jan Holmberg är filmforskare och vd på Stiftelsen Ingmar Bergman.