Artikeln är ursprungligen publicerad i tredje Månväven

Morrigan

text och bild av Kraka Gustavsson

Ja, var ska man börja? Hon har så många skepnader, och ibland blir jag osäker på om hon verkligen är hon eller en helt annan Gudinna. Så många namn har hon och dyker upp på så många olika platser. Men, jag skriver väl det som jag tycker är mest samstämmigt. Jag har sett en mångfald olika tolkningar, och inget kan väl ses som en absolut sanning, särskilt när man betänker att kelterna aldrig skrev ner sina berättelser, druiderna kunde ägna tjugo år åt att memorera. De ansåg att det var hädiskt att skriva ner sin kunskap. (Påminner f.ö. en del om Platons sätt att resonera.)
Nå, Morgana var en av de största gudinnorna. Antingen kommer hon ensam, eller i en treenighet.
En modersgudinna som tydligen kan härledas tillbaka till den megalitiska kulten.
En av tre döttrar till den gamla Ernmas, som man tror är en fertilitetsgudinna.
Som treenighet finner vi namnen Badb, som betyder kråka och är tillika modersaspekten, Macha, ska betyda kråka det också, eller korp samt Neimain som betyder ursinne.
Morrigan är en erotikens gudinna, eller passionens/extasens, hon är en god botare, men kanske är hon mest känd för att hon är en krigsgudinna, den främsta hos kelterna. Man säger att hon kunde ses tvätta rustningarna åt dom som skulle falla i slaget ( på andra ställen sägs att krigarna tatuerade in henne på bröstet och i övrigt stred nakna, det tycker jag låter bra, och kul).
Hon firas vid Samhain. Rödhårig och grann är hon, säger några som sett henne, annars lär hon vara svart. Korpsvart. Vacker som en dag, en ung flicka, eller som en gammal hagga lär hon vara. En trollkunnig kvinna, som kunde se in i framtiden. Hamnskifte var också något hon ägnade sig åt. Det står att hon själv aldrig gav sig in i striden, men att hon skickade sin fågel. Som kraxade och smaskade i sig av de döda. Jag kan tycka att då är man väl delaktig i högsta grad, eller?
En känd historia handlar om den store krigaren, CuChulainn, som hon hindrar i strid så att han dör, (vilket hon redan varskott honom om) eftersom han inte insett hennes kvinnliga överlägsenhet. Fast det står mest som förklaring att hon gjorde det för att han inte ville ” ta henne till sig” . Här, i den här berättelsen förvandlar hon sig dels till en varginna och dels till en röd ko när hon ska strida.

Så dyker hon upp som Morgana le Fey i Arthurlegenden, kungens elaka trollkunniga halvsyster. Hon som vill stjäla hans svärd och dräpa honom, och hon låter sig inte nöja med det! Sin man ska hon också ta av daga. Men hindras av sin son som får henne att lova att inte upprepa dumheterna igen.
Kelterna hade stora landområden, ända från Östersjön till Medelhavet, Svarta havet till Irlands västkust. Det är STORA områden det. Och sitt ursprung har dom i Österikiska Hallstatt. När sedan kelterna rör sig över alperna så är det väl inte så konstigt att hon visar sig i Messinasundet utanför Italien som Fata Morgana. Hon sträcker upp sitt svärd ur vattnet med den vita klänningsärmen fladdrande.
Fortfarande lever hon kvar, som begrepp, om inte annat. Fata Morgana är en synvilla som visar sig när skepp och andra föremål ser ut att sträckas ut på längden tills dess att de blir som tinnar och torn.

Jag låter det räcka så, men nu vill jag göra några egna reflektioner. Som jag inte alltid har belägg för. Kanske beror det på min ovilja att tro, oreserverat, på det som andra vill banka in som sanningar i mitt huvud. Kanhända beror det Platons kvinnosyn som vi glatt anammar även idag? Så inte alla! Och jag är en av dom som inte tror. Eller så är jag bara en jobbig obstinat liten människa, men själv föredrar jag att kalla mig för reflekterande.
Jag har nu tittat på otaliga sidor på nätet, alla med sökordet ” Morrigan ”. Utöver det har jag letat i litteraturen. Och det som slår mig är denna ovilja till nyanser. Hur man simplifierar allt. Och det mina vänner, retar gallfeber på mig. Jag blir mer och mer säker på att man faktiskt, som druiderna gjorde, (eller den gode Platon, för den delen) borde memorera allt istället för att skriva ner. Information utan samtal/reflektion blir fel. Och det är hur lätt som helt att förvanska. Sedan när man väl fått det man skrivit publicerat blir det per automatik en sanning, allt som oftast. Alltså: Jag tror inte på att Morrigan är en blodtörstig hämndlysten liten slampa.
Och jag tror mig veta att om man är satt att döda, så är det inte alltid helt lätt. Det vet vi som har svårt att skära av band till dom/det som skadar oss. Det kräver urskiljning. Det kräver mod, beslutsamhet, fokus och det blir ensamt. Men ibland måste man. Samurajer och andra har vittnat om det. Hur stora förberedelser det kräver, och hur man ska förhålla sig efteråt för att kunna hålla ihop som människa. Dödandet i sig kan rusa och berusa, visst. – Det tystar dånet i huvudet så det äntligen blir stilla, det säger dom som mördar av ofri vilja. Men det är inte lätt. Är det lustfyllt när det pågår så är det inte det när man är klar.
Kelterna hade också en stark tro på att livet bara bytte form när man dött. Så stark att man exempelvis kunde kräva in skulder efter döden. Det sätter det ju det här med dödandet i ett annat perspektiv. Det är alltså inte något slutgiltigt. Men när man ser på sidorna på nätet eller läser i böcker, så ser man att dom som anammat Morrigan är svartrockare, svårt svartsynta personer eller sådana som vill ha lite ”hip faktor” över sig. Jag ser det som löjeväckande, men hur ska man kunna bemöta det?
En gammal sanning är ju att om man kan uppväcka de döda/ hela/bota så kan man också få döda. Då är det är ingen stor sak. Men en stor sak är att livet är beroende av döden. Och kvinnor är dom som bär fram livet, dom borde alltså också vara de som är mest lämpade att ta det.
Morrigan var ju känd för sin botekonst. I andra sammanhang ses ju även sexualiteten som ett sätt att hela, så varför skulle inte Morrigan kunna det? Varför reflekterar man ingenstans över det? Det nämns i förbigående att hon är furiös i sin sexualitet, bra på magi och hamnskifte, men vad hon gör med dom förmågorna är inte alls så spännande tydligen.
Korpen är ju också en sån filur. Svart, farlig olycksbådande….
Men den som varnar, är han ond? Den som kan se mörker, är inte det någon som kan gå runt faran? Den som äter det som är dött, avlägsnar möjlig sjukdom till följd av kadaver som ligger och ruttnar, någon som ”frivilligt” sanerar, borde den inte hedras istället? Många häxor har ju korpen som vän, så även jag, men för egen del har jag aldrig sett minsta ondska i den vännen. Inte heller någon illojalitet. Tvärtom. Kanske har människorna istället använt sig av korpa-fränden till egna mindre ädla syften? Och lojal vän hjälper sin kompis.
Alla epitet som har med mörker att göra borde ju ses som ljusets absoluta nödvändighet.
Som med ett frö, som INTE vilar i jorden utan som samlar kraft och mod för att bryta sig upp och ut i ljuset. Så varför är inte frön onda?
Inget är statiskt, allt är i rörelse, så också död och liv. Sammanflätade och utan varandra existerar dom inte. Det blir ett stillastående, som är avsaknad av liv och utveckling.
Jag vill att de mörka Gudinnorna och Gudarna ska få mer färg, bli belysta så att vi kan se dom för vad dom är. Om man inte hade sett Morgana som en kvinna, om man avkönat henne, hade hon fortfarande varit en hemsk hagga, blodtörstande ondskefull och försåtlig person/Gudom? Jag undrar det….
Jag vill att män inte ska ha patent på att beskriva vad som är kvinnligt.
Och nu, till varför jag nämnt Platon på flera ställen.
Han är den som beskrivit kvinnan som mjuk, moderlig, närande, ömmande osv. Och den föreställningen lever kvar än idag. Här vill man visst inte reformera. I en tid då kvinnor var mindre värda än slavar var det väl fint att ge kvinnor något positivt värde, så något bra gjorde han ju naturligtvis, MEN jag kan inte se varför vi inte vill ha kvinnors alla sidor. Dom som INTE är så gulliga och ‘goda’ Jag vill ses som en sammansatt person. Och nu är jag inte alls förvånad över varför jag träffade på Morrigan i svetthyddan. Jag behöver henne, alla hennes sidor. Själv hade jag länge svårt att identifiera mig med det kvinniga könet. Ville inte. Jag hade inget behov av att vara undfallande, mjuk, lyhörd, underbetald, att vara en perifer person, en misslyckad man…
Jag ska offra lite kött, blod och kråkfjädrar och se om hon vill hjälpa mig i striden.
Henne kan man ju ropa på om man har övermäktiga strider att utkämpa. ( Nu skrattar jag högt!).
Jag ger mig aldrig, och inte ens då!

Källor:
Anne Ross: Keltiska sagor och myter Från Druiderna till Kung Arthur
Red Peter Bentely: Myter, en uppslagsbok
Stefan Ewald m fl: Religionslexikon
Arthur Cotterell: Mytologi, Gudar,hjältar, myter
Saol
Nationalencyklopedien
http://www.pantheon.org/articles/m/morrigan.html
http://www.pantheon.org/articles/m/morrigan.html
http://inanna.virtualave.net/morrigan.html#Titels