När jag var liten sjöng vi väldigt mycket, min mamma och jag. Mest sjöng vi ur en stor, grön bok som hette Visboken/Min skattkammare. Det finns inte en enda sång i den som vi inte sjungit. Det fanns många barnvisor som jag tyckte var roliga, men det var två sånger som verkligen grep tag i mig, som gjorde att jag fick rysningar över hela kroppen för att det fanns något i dessa sånger som var så mycket mer än de vanliga barnvisorna. De två sångerna hette Kling klang, klockan slår och Tula hem och tula vall. Det fanns i dessa sånger ett tonspråk och en sorgsenhet som jag redan som barn upplevde som helt fantastiskt! I vuxen ålder lärde jag mig att dessa sånger var vallåtar.

Nu föll det sig så i livet att jag fortsatte att sjunga och började utbilda mig inom sång. Jag gick musiklinje på folkhögskola och jag kom in på musikhögskolan. På högskolan trivdes jag inte alls, det var elitistiskt och hade inte så mycket att göra med min sång tyckte jag. Jag sökte mig till en lärare utanför högskolan och började ta lektioner i folklig sång. Det blev starten på, eller ska jag kanske säga fortsättningen på med tanke på de folkliga visor jag älskade som barn, en livslång kärlek till folklig sångtradition. På egen hand har jag sedan utforskat sångsättet kulning.

Kulning är ett sångsätt som man använde när man vallade djuren på fäbodarna på somrarna. Hos oss i Sverige var det kvinnogöra. I många andra länder var det män som var herdar, men hos oss i Sverige var det alltså främst kvinnor som bar denna tradition.

Det finns många ord för det här sättet att sjunga: kula, kauka, kuja, locka, lulla, hojta. Kärt barn har många namn. Det är ett sätt att använda sin röst för att kommunicera med djur. Fäbodkötsel i Norden går så långt tillbaka som till medeltiden. Det var unga flickor som tillsammans med äldre kvinnor bodde på fäboden och skötte allt från att ha hand om djuren till att ta hand om mjölken djuren gav och ha smör- och ostberedning. Kulningen var ett viktigt redskap som alla på fäboden var tvungna att behärska. Här handlade det alltså inte om att ha en fin sångröst eller att ha fallenhet för kulning, det var ett redskap för att kunna jobba med djuren. Om man var själv på fäboden var det också ett sätt att “ringa hem” om man behövde hjälp. Om vinden ligger på rätt kan kulning höras kilometervis bort. Det fanns vissa kulningsfraser som hade att göra med t.ex. björn och varg så att den som “tog emot samtalet” visste vad faran gällde och kunde skicka rätt hjälp.

De flesta vallåtar, vallvisor och kulningar har ett tonspråk som skiljer sig lite från våra vanliga dur- och moll sånger. De som idag undervisar i kulning brukar kalla det för att de är baserade på ett “vallåtsmodus”. Kanske är det just här som mystiken och tjusningen i kulningen finns. Rent tekniskt kan man säga att det är en femtonsskala med inledningston, alltså de fem första tonerna i en skala plus inledningtonen som ligger under grundtonen och sedan får man göra lite som man vill med intonationen av tersen (den tredje tonen i skalan), kvarten (den fjärde tonen i skalan) och inledningstonen. För att förklara det lite tydligare kan man säga att ett piano har hela och halva tonsteg. I folklig tradition använder man även så kallade kvartstoner, alltså toner som ligger mitt emellan tangenterna på ett piano, toner som “inte finns”. Då blir musiken lite “svävande”, varken dur eller moll. När man började intressera sig för att dokumentera och teckna ner folkmusik och vallmusik förstod inte upptecknaren alltid detta och beskrev det felaktigt som att sångaren sjöng falskt.

Men vad är då magin i dessa gamla sånger, den magi som gjorde att jag redan som treåring fick gåshud av vällust när jag sjöng dem? Jag tror att det är just att dessa sånger har en sådan stark koppling till vårt ursprung och vårt arv. Jag tänker att när jag sjunger dem så sjunger mina förmödrar med mig, det öppnar sig en portal till hela vårt kulturarv, till det som en gång varit men inte längre är. Vårt ursprung. Dessutom tänker jag att det också finns en magi i att det var kvinnor som förvaltade den här traditionen. Kvinnor som LÄT. Kvinnor som lät MYCKET. Det finns en urkraft inte bara i sången utan även i att dessa kvinnor fick använda sin röst och vara högljudda, något som inte var så vanligt när kvinnor skulle tiga i församlingen.

Kulningen var alltså kopplad till arbetet på fäboden, men livet förr var även fyllt av sång utanför fäboden. Sången var en sammanhållande länk för människor när ingen “underhållning” fanns som tv och radio. På kvällarna när man samlades sjöng man tillsammans när man gjorde de sysslor man hade kvar, en blandning av arbete och avkoppling. Någon kanske berättade en historia eller sjöng en ballad med många verser och en ruskig text medan resten av hushållet stoppade strumpor, lagade skor eller något annat handarbete som behövde göras. Om det var en ballad med många verser som sjöngs så var det oftast en person som sjöng verserna medan resten fyllde på med sång i refrängen.
Idag umgås vi inte på det sättet längre. I och med detta är det också många människor som tappat sin koppling till att vara trygg med sin egen röst. Är detta arv förlorat för oss och bara till för en liten handfull specialintresserade “kulturbevarare”? Inte nödvändigtvis. Att skogen är läkande är det många som vet idag, det finns till och med läkare som skriver ut skogspromenader på recept! Att skogsbada har blivit väldigt populärt sedan ett antal år tillbaka, att det finns en läkning i att krama träd börjar också bli allmänt accepterat, likaså att ta av sig skorna och jorda sig. Varför inte lägga till att skogssjunga till listan? Att läka och jorda sig själv genom att låta i skogen. Prova du också, sjung några toner i skogen! Här finns inget rätt eller fel! Alla ljud är accepterade och helt rätt. Vi har inte längre korna och getterna att kalla in, men vi kan kanske kalla hem vår själ i skogen med hjälp av vår egen röst? Kalla tillbaka våra rötter och vår kontakt med våra anmödrar och anfäder. Kalla hem vår egen styrka och tillit till den egna rösten. För om vi inte vågar sjunga en stump i skogen när ingen hör, vad är då oddsen att vi vågar säga vårt hjärtas mening när någon frågar oss?

Så om du inte redan är en skogssångare, prova nästa gång du befinner dig ensam i skogen!
Kulning är förstås en alldeles speciell sångteknik som man, precis som allt annat man vill lära sig, behöver träna för att bli bra på. Kanske du kan gå en kurs om du tycker att det låter roligt och härligt! Men du kan även börja på egen hand! Kulning är ju ett sätt att ropsjunga, att hojta i högt läge. Börja med att hojta “Hallå?” som om du ropade på någon. Prova olika tonhöjd. Om du sedan vill prova att sjunga några toner och inte vet vad du ska sjunga, fundera på om du kan någon folkvisa som till exempel Uti vår hage, Vem kan segla förutan vind eller någon folklig vaggvisa som Vyssan lull. Ta startfrasen på din sång och prova att ropsjunga den i olika röstlägen. Tänk dig att du kommunicerar med skogen och stenarna! Ibland kanske de svarar dig med ett eko!

Genom din röst kommer du i kontakt med dig själv och med ditt ursprung! Att gå ut i skogen eller vid en sjö och bara låta är otroligt befriande och läkande.

Om du är nyfiken och vill höra på och inspireras av gamla svenska vallåtar så finns det på Spotify en fin visskatt som heter Lockrop och vallåtar. Där kommer du också att höra att det inte alltid låter så “vackert”, men att det finns en kraft som går bortom tid och rum.

Ann-Charlotte Landelius, körpedagog med en alldeles särskild kärlek till folklig sång och kulning