I Gudinnorna inom oss använder Jean Shinoda Bolen gudinnorna i den grekiska mytologin som arketyper för att förstå olika kvinnliga beteendemönster och personlighetsdrag. Hon menar att vi ofta har drag från en gudinna som vår huvudsakliga personlighet, men att det kan variera under livet och att vi också kan välja vilka drag vi vill odla och fördjupa.
De tre s k ”jungfrugudinnorna” är Artemis, Athena och Hestia. De kallas för ”jungfrur” för att de inte lät sig definieras eller styras av män. Den starka Artemis representerar den självständiga kvinnan som sätter sina egna mål och gärna omger sig med systrar. Hon är därför den arketyp som inspirerat kvinnorörelsen. Athena är gudinnan med det starkaste intellektet. Kvinnor med drag av Athena är ofta ”pappas flicka”, logiker, akademiker eller skickliga hantverkare. Slutligen Hestia, den minst kända jungfrugudinnan, drar sig ofta tillbaks från sociala sammanhang och söker inre frid. Hon njuter av att vårda sitt hem, mediterar och knyter gärna an till religiösa grupper som odlar tystnaden.
De ”sårbara gudinnorna” är äktenskapets gudinna Hera, växandets gudinna Demeter och underjordens drottning Persefone. För dem är relationer centrala. Kvinnor med drag av Hera drivs av en stark längtan efter äktenskap, medan Demeter-kvinnans främsta längtan gäller att få barn. Persefone-kvinnor är tillmötesgående och lite passiva, låter sig ofta styras av andra och beskrivs som mammas flickor.
I en kategori för sig presenteras Afrodite, kärleksgudinnan, som får andra att känna sig sedda, attraktiva, åtråvärda. Hennes energi är intensiv och hon blir ofta djupt engagerad i det som för tillfället intresserar henne. Hon kan bära andras drömmar åt dem och få dem att tro på sig själva och sina idéer.
Jean Shinoda Bolen är jungiansk analytiker och psykiater verksam i San Francisco. Hon har skrivit 13 böcker och reser jorden runt och föreläser om feminism, myter och andlighet ur ett jungianskt, vänsterpolitiskt, feministiskt och andligt perspektiv. Hon är fortfarande mycket aktiv och använder sig av moderna kommunikationsvägar som egen hemsida, filmer på Youtube, upprop på Facebook mm.
Klassikern Gudinnorna inom oss från 1984 (första svenska utgåvan 1992) är inspirerande läsning med många aha-upplevelser. Genom att identifiera sig med någon eller några av gudinnorna, kan vi lära oss mer om oss själva. Vi kan utifrån arketyperna välja att medvetet odla vissa sidor och egenskaper, och lära oss hantera sidor som kanske inte gagnar oss. Vi kan också få syn på mindre utvecklade kvaliteter av vår personlighet som vi kan välja att släppa fram. Slutligen ger myterna ett vidgat perspektiv och en djupare förståelse för kvinnor i vår omgivning. Genom att se vilka gudinne-aspekter som driver våra systrar kan vi lättare skapa meningsfulla gemenskaper och samarbeten.

Hera är i huvudsak kvinnornas och fruktbarhetens gudinna. Hennes koppling till de tre årstiderna i antiken hänger tätt samman med de tre faserna i en kvinnas liv (ungmön, den fertila kvinnan och den gamla visa). Hon är även kopplade till de tre månfaserna; sådant var det harmoniska sambandet med naturen i förr i tiden att kvinnans menstruation ofta följde månens faser tätt och att den ofta startade vid nymåne.
Hera dyrkades på många ställen i Grekland, speciellt på Kreta och Samos, men det starkaste fästet hade hennes kult i Argos på Peloponnesos. Där byggdes flera tempel till hennes ära och varje år återvände hon dit för ett rituellt bad i Kanathoskällan för att på så sätt förnya sin jungfrulighet. Hon vakade även över det heliga bröllopet mellan månkon och soltjuren, ett firande av den förnyade fruktbarheten i naturen, speciellt den i jorden. Heratemplet på Samos var och förblev det största byggda templet i Grekland. Kvinnorna på Samos använde ”lygos”-grenar (en växt av släktet ärtväxter som idag kallas Retama - Retama raetam) för att stimulera menstruationen och hjälpa renandet under sina dagar av avhållsamhet.
På Olympen dateras gudinnans Heraion långt mycket äldre än Zeustemplet. Där anordnades kapplöpningar bland kvinnorna ”sedan urminnes tider”. Löparna valdes ut ur tre ålderskategorier, var och en representerande en månfas. Den ”väl etablerade åsikten” bland klassicister är att de kvinnliga kapplöpningarna, som anordnades vart fjäre år vid Heraiafestligheterna, är betydligt äldre än de manliga tävlingarna som introducerades först det sjunde århundradet före vår tidräkning. När männen byggde ett stadion vid Olympen, byggdes även ett altare till Heras åminnelse. Däremot var de enda kvinnorna som tilläts beskåda de tävlingarna, Demeters prästinnor, jordens gudinna. Möjligtvis för att de tävlande männen var nykomlingar som tagit marken från Demeter för att bygga sitt stadion på.
I den patriarkaliska mytologin, blir Hera Zeus hustru, ett sammankoppling som är både sentida och konstgjord. Hera porträtteras som Zeus besvärliga, otrevliga fru i ett stormigt äktenskap. Det arkaiska temat jungfrufödsel, partenogenes, återkommer på flera ställer i Homeros texter om Hera, vilket kopplar henne till en äldre, matrifokal värld.
Professor Harrison summerar Heras öde på följande sätt:

”Hera var av forntiden och representerade ett matrilinjärt system; hon härskade ensam vid Argos, på Samos; hennes tempel på Olympen skiljer sig starkt från Zeus och är betydligt äldre. Hennes förste man, eller snarare gemål, var Herakles. […]I Olympen framstår Hera inte som annat än den bråkiga och avundsjuka hustrun. I verkligheten är hon den turbulenta infödda prinsessan, betvingad men egentligen aldrig kuvad av en främmande erövrare.”