Så började det

Sommaren 2014 började många fattiga människor från Rumänien komma till Lund för att skaffa pengar. Helst ville de ha ett jobb, men när det inte gick, började de sitta utanför affärer och tigga. Spontant uppstod många olika hjälp- och stödgrupper bland Lundaborna, där jag också var engagerad. Men när jag insåg att kvinnorna ofta måste ge de hoptiggda pengarna till sina män, beslöt jag att ge något som de kunde behålla: utbildning. Det är det jag vill berätta om här. Arbetet började med att jag lånade biblio­teksböcker på rumänska för högläsning hemma i mitt kök. Nu har det utvecklats till en systuga där kvinnor lär sig använda symaskin, sy och reparera kläder och träna elementär skolkunskap. Två av mina äldsta vänner är lärare tillsammans med mig. Vi har en välfungerande lokal som syateljé där vi också fikar, vi har fem symaskiner, textilier, sybehör - och har delat ut ”Ellapengar” som studiebidrag varje gång. Allt – både pengar, lokal och symaskiner – har vi fått till skänks.

Pengar och utbildning

När projektet började, vågade inte kvinnorna lämna sina platser utan mannens lov. Dessutom var de rädda att någon annan skulle ta över platsen under tiden. Därför erbjöd jag dem från första början en liten summa pengar vid varje undervisningstillfälle. Gåvan skulle fungera som ersättning för förlorad inkomst och vara lite större än den summa de hade fått ihop om de suttit kvar. Men framför allt skulle – och ska! – pengarna visa kvinnorna att de är värda att satsa på.
Min dotter började tigga pengar i deras ställe. Hon skramlade ihop från arbetskamrater och vänner. Som mest hade jag fyra elever under en och samma vecka, men alltid enskilt. De har från första början kvitterat sin gåva, och jag har ständigt fört dagbok och kassabok.

Systugan

Vi kallade projektet ”Ella”, eleverna för ”ellor” och gåvan för ”ellapeng”. Jag såg ibland hur svårt det var att fokusera och fatta att två femkronor både var 5+5 och 2x5, och hur utmattade de blev när de försökte uppfatta tre- och fyrsiffriga tal. De var trötta och sov dåligt. En sov i en gammal bil, en annan på härbärget, och där var (och är) det stökigt. De var alltid stressade över hur det gick för de barn som de hade lämnat kvar i Rumänien. En gång blev ett av ellornas barn allvarligt sjukt, och fadern åkte hem. Modern, som mot sin vilja blev kvar, var nästan apatisk där hon satt i sina sjalar och filtar i snöslask och tiggde. Då klarade hon ingen undervisning alls. Dessutom var de otränade i min sorts undervisning, för de levde i en icke boklig kultur och en illitterat vardag.
Då skaffade jag en begagnad men förträfflig symaskin. Efter att ha övningskört den satte vi i gång att göra grytlappar. Det blev genast en succé. Jätteängsliga var ellorna i början, försiktiga, men oerhört koncentrerade. Glada och upprymda var vi alla efter varje genomförd rak söm. Men för att göra jobbet synligare för dem själva och lättare att hantera för mig själv, flyttade vi till det närbelägna församlingshemmet sommaren -15. Där träffades vi alla en förmiddag i veckan.
Ett halvår senare flyttade vi till Hemgården i Lund. Hemgård är det svenska namnet på det engelska Settlement House, där alla sorters människor kan träffas och göra saker, förkovra sig tillsammans och utvecklas under devisen ”Learning by doing” vilket passar systugan Ella perfekt. I våras skänkte dessutom Emmaus Lund en så stor summa pengar till oss att Ellapengen räckte från maj till oktober. Till vår stora glädje har två stiftelser beviljat oss pengar så att vi år 2017 kan ha fem elever i systugan varje onsdag, och två av dem även på budget- och matteundervisning en extra dag i veckan.

En annan värld

Ellornas anmödrar och förfäder fyra-fem generationer tillbaka var slavar. Under seklers slaveri fråntogs romerna i Rumänien sitt språk och sin kultur. Ingen av ellorna talar romani, de kan endast förstå mer eller mindre, och de har ingen aning om vad just deras romanidialekt kallas. Tre av dem hade inte minsta aning om andra världskrigets fasor, om kz-lägren eller förintelsen. Den romska flaggan och den romska nationaldagen är nyheter för dem.
De har fråntagits sin historia och sina mänskliga rättigheter: rätten till sin kultur, till bostad, föda och elementär skolgång. Ofta tvingas de också att betala stora summor i mutor för att få sådant som icke-romer i hemlandet får mer eller mindre gratis: EU-sjukvårdskort, uppföljande sjukvård, hemspråksundervisning. I Sverige har de färre rättigheter än papperslösa flyk­tingar.

Patriarkat

Därför är det heller ingen överraskning att det bland dessa de mest förtryckta och föraktade även råder ett internt förtryck: mannen råder över kvinnan, hennes pengar, kropp och barn. Det så omtalade ”organiserade tiggeriet” är faktiskt jättevanligt - men det sker inom familjen. En av ellorna betalar dagligen femtio kronor till sin manliga släkting för att bli skjutsad till och från sin plats. Hon är bara en av flera kvinnor som han skjutsar, och hon tycker att det är självklart att betala honom, för ”det är ju familj!” Hon kan som de flesta andra ellor göra snabb huvudräkning i enkel addition, men hon blev chockerad när vi gemensamt räknade ut månadskostnaden för transporten. Så långt hade hon inte räknat.
En vanlig uppfattning hos kvinnorna är att deras hjärnor inte är skapade för att räkna, multiplicera och ha överblick över ekonomin. Och deras män gör allt för att förstärka den uppfattningen. En annan ella som betalade samma summa till sin släkting ifrågasatte storleken på summan, och fick då nästa dag gå fyra kilometer morgon och kväll, släpande på sin sittkasse samt på ett bylte med mannens smutstvätt som skulle tvättas på diakonicentralen. Hon var i sjätte månaden. Mannen ville inte själv tigga, för det gjorde honom deprimerad, förklarade han. Och det gjorde den 16-åriga blivande modern ännu mer beslutsam att tigga ihop tillräckligt mycket pengar för att göra honom glad.
Pengar som tiggande kvinnor vill skicka hem till sina barn används ofta till mannens egna behov: bil, mobil, kläder, cigaretter. Till vår stora glädje har dock kvinnorna i systugan fått större myndighet, och har faktiskt börjat bestämma över sina pengar. Vid ett tillfälle åkte en make hem till ett sjukt barn och kvinnan stannade fogligt kvar. Tills nästa dag. Då åkte hon helt sonika hem för sina egna pengar utan att bry sig om att få mannens tillstånd. (Det finns billiga flygresor från Skåne till deras hemort). De har också börjat bestämma över sin kropp i den meningen att de lämnar sin tiggarplats utan att först meddela mannen.
Systugan erbjuder ellorna busskort så de kan ta sig till och från systugan i alla väder. Några av dem måste vi först lära att åka buss, och deras triumf var stor när de första gången åkte buss själva. Innan de lärde sig använda Bluetooth kunde kvinnorna sällan ringa ut från sina mobiler, endast ta emot samtal. Deras mäns mobiler var däremot ständigt i gång – ett ytterligare sätt att ha kontroll över kvinnorna.

Framtiden

Förutom ekonomin har vi ett annat problem: hur ska ellorna kunna använda sin sömnadskompetens i framtiden? Vi önskar att de ska försörja sig på sin sömnad när de kommer hem. När kvinnorna i ett samhälle mår bra, mår hela samhället bra, konstaterade FNs befolkningskonferens i Kairo 1994, och om bara några kvinnor kan försörja sig hemma hos barnen genom sömnad i stället för att tigga i utlandet, är det ett steg mot ett bättre samhälle. Men två av ellorna har ingen egen bostad. Barnen bor hos svärföräldrar i hus utan elektricitet. En tredje har inte heller el, och eftersom hennes familj bor långt borta från närmsta elstation, måste de endera tjuvkoppla från grannen eller betala ungefär elvatusen kronor, då priset på elinstallation beror på avstånd. Endast en av ellorna har väl fungerande el hemma, men, säger hon, ”ingen kommer att gå till mig för att få sytt”. Nä, vem skulle det vara? Jag har hittills förgäves letat efter organisationer som skulle kunna ge henne arbetsuppgifter och hjälp att hantera ekonomin.
Ingenting verkar vara avsett för att göra deras tillvaro drägligare, de som alltid har nära till skratt, trots att kroppen värker, axlarna har låst sig och jackan är våt efter att den senaste spottloskan från en förbipasserande har sköljts bort; de som är så oerhört kreativa i all ickeverbal kommunikation och så lätt förstår vad vi menar; de som förmår att ordna osynliga bostäder av bråte mitt i stan och som är stolta över att vara romer. Vi var på porträttutställningen Romska Röster, där vi bjöds på inträde och tolkad rundvisning, och blev alla djupt rörda, gång på gång. Starkast var när den äldsta ellan, mamma till två tonårsflickor vars skolutbildning hon satsar allt på, såg porträttet av den unga romska juristen från Uppsala, hon som med stadig blick ser rakt på oss besökare. Då utbrister hon:
Romska kvinnor kan vara vackra och utbildade!